Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
tets pris, utan även på förutsättningen att
påsättningen innehåller sammanlagt 40 % [köpskrot + [-åter-gångsskrot].-] {+åter-
gångsskrot].+} Under dessa förutsättningar är tabell II
uträknad. Yi få således helt andra värden, när en
större mängd återgångsskrot går i blandningen, som
framgår av det här omräknade exemplet. Det kan
således inträffa, enligt det tyska förslaget, att olika
värden på det flytande järnet erhållas icke endast
för järnblandningar med olika analys utan även för
blandningar med olika andel återgångsskrot -f-
köpskrot men samnia analys, vilken verkan av förslaget
ju är mindre tilltalande. Om återgångsskrotet i
genomsnitt kan hållas under den sammanlagda
påsättningen av köpskrot och återgångsskrot (i exemplet
40 % av kalla påsättningen) kan man reglera
tillsättningen av köpskrotet så, att en konstant
skrotandel köpskrot -f- återgångsskrot finnes i blandningen,
och då uppstår icke den olägenheten, att man för
blandningar med olika analys får skiftande värde på
det smälta järnet även vid oförändrade priser. Men är
andelen återgångsskrot större än skrotprocenten i
motsvarande järnblandning, kommer kalkylvärdet på
smält järn att växla. Man får således för att slippa
olika värden på blandningar med samma analys
bestämma skrotprocenterna tillräckligt höga, i de
blandningar som man bestämmer sig för. Uppstår ett
överskott av återgångsskrot utöver den för
blandningen beräknade procenten, kommer den tyska
kalkylen att lämna ett felaktigt resultat, dvs. den ger
då icke en restlös fördelning av material- och
smältningskostnader på produkter i perioden.
Det tyska förslaget förutsätter sålunda visserligen
icke som det svenska en konstant mängd
återgångsskrot, som ständigt cirkulerar, men en konstant
mängd (proportion) eget skrot pius köpskrot, vilken
förutsättning väl är mera generell än det svenska
förslagets, men dock icke allmänt acceptabel.
Beräkningar enligt det tyska förslaget erbjuder dessutom
genom sitt åtskiljande av ingående och utgående
återgångsskrot möjligheter för differentiering av
priser för olika kvaliteter eller analyser av
återgångs-skrotet, ehuru dessa möjligheter icke direkt framgå
av exemplet eller äro närmare utvecklade i förslaget.
De felaktigheter, som uppstå vid beräkningar enligt
det svenska förslaget sammanhänga huvudsakligen
med dess användning på sådana fall då ingående och
utgående återgångsskrot äro väsentligt olika.
Olikheten kan vara kvantitativ, och bestå uti en ökning
i lagren av återgångsskrot.. Det är tydligt, att
materialkalkylen då kommer att bliva för hög. Detta
blir även fallet om återgångsskrot skulle säljas eller
användas för andra blandningar. Felen kunna för
en viss järnblandning (eller skrotblandning) bliva
betydande, isynnerhet om man icke kan åtskilja olika
skrotkvaliteter eller mängder.
En annan grund till felaktigheter i den svenska
kalkylen bestå uti att olika skrotkvaliteter, som
betinga olika priser, icke i kalkylen värdesättas olika.
Denna felkälla har riktigt påpekats av revisor Hörlin
i den förut anförda uppsatsen. Men kan man icke
åtskilja de olika blandningarna återgångsskrot
uppstår ju även enligt det tyska förslaget samma
svårighet för en riktig värdesättning av återgångsskrotet.
Denna felkälla är således icke någon nackdel i
jämförelse med det tyska förslaget. Dessutom mildras
ju, som i det föregående visats, felen genom olika
blandningars olika priser (jmfr B:a ovan) väsentligt
genom att en ändring i blandningsproportionerna ju
icke inverkar så mycket på blandningens pris, som de
olika materialpriserna antyda.
C. Några synpunkter på värdering av
återgångsskrot.
Kvantitetsberäkningen av återgångsskrot kan
enligt det föregående ske efter det förenklade svenska
förslaget så, att man antar ing. återgångsskrot = utg.
återgångsskrot, eller så, att man var för sig beräknar
kvantitet av påsatt återgångsskrot och erhållet. Det
sistnämnda ger naturligtvis det noggrannaste
resultatet, men det medför den komplikationen, att man
måste värdera återgångsskrotet. Därvid uppstår det
problemet: Vilket värde skall åsättas
återgångsskrotet? Det finns framför allt följande möjligheter,
av vilka 1—3 nedan äro omnämnda i det svenska
förslaget:
1) Värdering till köpskrotets (anskaffnings)pris.
2) „ „ övrig järnblandnings genomsnitts-
pris (järnkostnaden).
3) „ „ det smälta järnets genomsnittspris.
4) „ „ köpskrotets försäljningspris.
5) „ „ standardpris.
6) „ „ bruksvärde (värde i alternativ an-
vändning i företaget e. d.).
Striden om vilket pris, som är det "riktiga" har
pågått länge och alltför intensivt. Det bör
ihågkommas, att intet pris är "riktigt" för alla kalkyländamål
eller problemställningar. Priset bör anpassas till
problemställningen. I den nämnda uppsatsen i
Affärsekonomi (nr 19, 1939) betecknar ing. Schultz det
tyska förslagets värdering av återgångsskrot till
köp-skrotpris (i ovan) som "en felaktig kalkylmetod",
under det att revisor Hörlin förklarar, att man torde
böra tillämpa den tyska metoden (enl. Harzburger
Druckschrift) för fall då utbytesfaktorn varierar
mellan O,3]0 och 0,90. Detta meningsutbyte ger dock
icke någon generell motivering för eller emot
användningen av något bestämt pris (då värderingen
är likgiltig) — eftersom ing. Schultz bygger på det
svenska förslagets förutsättningar, och revisor Hörlin
kritiserar det svenska förslaget för sådana fall, då
dessa (kvalitativa) förutsättningar icke äro uppfyllda.
Vilket motiv kan då anföras för värdering av
köpskrot till "järnkostnaden". Ing. Schultz tycks anse,
att det svenska förslaget förordar värdering till
"järnkostnaden", och motiverar detta med, att
återgångsskrotet ingår i den färdiga produkten och
ersätter nytt järn, och "som den praktiskt taget är av
samma analys som den påsatta järnblandningen är
dess kostnad lika med genomsnittspriset av det nya
järnet, dvs. lika med ’järnkostnaden’." Tankegången
är här, att man kan substituera järnblandning med
ingående återgångsskrot och därför kan värdera dem
lika. Man får emellertid för att få fullständigare
bevisföring bl. a. utvidga motiveringen med att påpeka
förutsättningen att analysen och priset av det
utgående återgångsskrotet skall vara lika med analysen
och priset på det påsatta. I så fall att utgående och
ingående återgångsskrot samt kall järnblandning
kunna ersätta varandra finnes ett motiv för lika
prissättning. Men härmed har frågan om prissättningen
av återgångsskrotet icke fått en generell lösning.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
