- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Industriell ekonomi och organisation /
67

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Industriell Ekonomi och Organisation

som förbrukarna hade användning för, och därför
brändes oerhörda mängder värdefulla konsumtions
varor eller kastades i havet och i floderna eller
förstördes på annat sätt.

Ej heller rådde det någon brist på transportmedel
för att bringa råvarorna från land till land, från
kontinent till kontinent, men två tredjedelar av
handelsflottans fartyg voro upplagda i hamnarna och
järnvägstrafiken krympte samman snart sagt för varje
dag.

Anledningen till denna anhopning av varor var
ingalunda, att den stora massan av förbrukare var
mätt och hade täckt sina behov för långa tider
framåt, Tvärtom: konsumenterna svulto. Man gav
ej ut några pengar, därför att man inga hade, och
man förtjänade ingenting, därför att man inte hade
något arbete. De få, som verkligen hade arbete,
förtjänade allt för litet för att kunna tillfredsställa sina
behov och stimulera det ekonomiska livet, ty de hade
att bära de gigantiska kostnaderna för de
stillastående maskinerna, de förlamade transportmedlen, de
förstörda konsumtionsvarorna och den obrukade
jorden.

Mot överflödet på varor svarade icke någon brist
på pengar. Det fanns stater, vilkas kassavalv voro
överfyllda med guld, men inte heller de vågade
bispringa fattigare stater eller ens det egna
näringslivet i tillräcklig utsträckning. Samma
tillbakagående rörelse, som man kunde iakttaga på
varumarknaden och arbetsmarknaden, ägde rum inom
finansens värld. Människornas förtroende till allt och
alla var i grunden rubbat.

Samtidigt led mänskligheten oersättliga förluster i
kulturella värden genom den arbetslöshet, som under
åratal höll många millioner människor i sitt
järnhårda grepp, unga människor som utan yrke slösade
bort sin tid, mogna människor som glömde sina
yrken och icke kunde dra försorg om sina familjer.
Alla dessa framlevde i armod sina onyttiga, hopplösa,
oersättliga liv, icke utan att kasta en skugga på den
alltjämt lyckligare delen av mänskligheten ocli icke
utan att sänka sin giftiga sådd i framtidens sköte.

Det var den stora krisen, för vilken även
rationaliseringen fick skulden. Ha vi glömt den? Och
kunna vi förlita oss på att högkonjunkturens år ha
förstört den giftiga sådden och krisårens frukter?

Vilken del hade rationaliseringen i krisen?

Med tanke på de genomgripande
politiskt-ekono-miska förändringarna i Europa, på den av kriget
förorsakade minskningen av nationalförmögenheterna
i de olika länderna, på de politiska repressalierna,
som sköto vida över målet, och andra, liknande
orsaker till den stora krisen kan man sannerligen ha
skäl att fråga sig, om rationaliseringen betydde så
mycket som krisorsak.

Det hände nämligen, att man på sina håll med
fullständigt misskännande av rationaliseringens begrepp,
uppgifter och räckvidd tillät sig att göra
rationaliseringen ansvarig för krisen och även att i stor
utsträckning ge den skulden för näringslivets särskilda
plågoris, konjunkturväxlingarna.

Detta är visserligen, åtminstone vad den
vetenskapliga forskningen beträffar, en övervunnen
ståndpunkt, Rationaliseringen är icke blott ett tekniskt
utan i långt högre grad ett organisatoriskt begrepp.

Symptomen: överflöd på produktionssidan och brist
på konsumtionssidan peka entydigt på en svårartad
funktionsstörning i världsekonomiens organism, ja,
på ett sammanbrott av hela organisationsapparaten.

Den tekniska rationaliseringen hade förvandlat
världshushållningen till ett "storföretag". Denna
rörelse spred sig över jordklotet med en
hastighet och en storslagenhet i fråga om bruket av
medel, som saknar motsvarighet i mänsklighetens
historia.

Det har gått världens näringsliv som det skulle
gå en fabrik eller en affärsfirma, som upplever ett
allt för hastigt uppsving, och vars
organisationsapparat dock förblir så gott som oförändrad. I ett sådant
företag måste spänningarna mellan de tekniska och
organisatoriska kapaciteterna bliva outhärdliga.

Det var därför icke den tekniska rationaliseringen
som sådan, som borde bära en del av ansvaret för
den stora industrikrisen utan den omständigheten, att
man inskränkte sig till att rationalisera på det
tekniska gebitet utan att genomföra rationaliseringen
likformigt på alla områden.

Vad menas ined rationalisering?

Den av det tyska Reichskuratorium für
Wirtschaft-lichkeit utgivna handboken i rationalisering lämnar
följande definition på ordet rationalisering:

"Rationalisering är förståelsen för och användandet
av alla de medel, som teknik och planmässig ordning
erbjuda för att höja den allmänna ekonomien.

Målet är en förnuftig utveckling av näringslivet . . .
genom skapandet av exakta, siffermässiga underlag
för verkställandet av viktiga beslut och för planering
av produktionen."

Det österrikiska Kuratorium für Wirtschaftlichkeit
definierar rationaliseringens mål på följande sätt:

"Rationaliseringen strävar på grundval av frivilligt,
gemensamt arbete efter att genomföra samarbete och
arbetsfördelning inom ramen för världshushållningen."

Dessa definitioner utesluta den åsikt, som tyvärr
alltjämt gör sig gällande, att rationalisering icke
skulle vara annat än ett nytt ord för ett gammalt
begrepp, ett slagord, som präglats endast för att
plädera för en gammal, inom näringslivet förefintlig
strävan efter räntabilitet. Av ålder har det ju
slutligen funnits en önskan hos människorna att uppnå ett
maximum av resultat med ett minimum av uppoffring
av kraft och kostnader.

Till grund för ordet "rationell" ligger dock ett
betydligt vidare och niera djupgående begrepp av
ändamålsenlighet än "räntabiliteten".

En i och för sig ändamålsenlig handling eller
inrättning måste först uppdelas i sina grundelement,
och dessa återigen måste granskas med hänsyn till
deras ändamålsenlighet samt jämföras med
grundelementen i andra handlingar, vilka ägnats samma
mål, innan man kan beteckna dem som "rationella".

Rationaliseringen förutsätter ett analytiskt
tänkande.

Handlingar eller inrättningar kunna nog vara
ändamålsenliga i en viss begränsad utsträckning, de
kunna t. e. förefalla att vara till fördel för ett visst
företag men trots det vara till skada för den
ifrågavarande näringsgrenen eller för samhället, och dessa
skadliga biverkningar kunna en dag som en bume-

67

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:24 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1939i/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free