Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
0,0700
< . 0,0600
0,0500
fi
0,0400
g k 0,0300
5 &
^ ^ 0,0200
^ ^ o,owo
––Syrets löslighet
–Viktförlust
10
15
20 25 30
Koksoltkonc. %
’t
?
-10
:!
o ^
Fig. 3. Samband mellan rostningshastighet resp. syrehalt och
koksaltkoncentration. (Enligt Heyn och Bauer.5)
§ 500
^ 400
g 300
^ 200
100
20 30 40 50 60 70 80 90 100 110
Temperatur "C
Fig. 4. Samband mellan temperatur och korrosionshastighet.c
Material: Monel. Lösning: 5—6 c/0 H2SO4 mättad luft.
Lösningens hastighet: 4,7 ni/min.
nämnda. Det gäller nämligen i detta fall endast att
konstatera om angrepp uppstå eller icke. Många av
de faktorer, som kunna verka störande vid
bestämning av korrosionshastigheten, sakna här betydelse.
Det spelar t. e. ingen roll, om syret vandrar fort eller
långsamt till provytan. Emellertid måste man även
vid dessa försök taga hänsyn till tidens inverkan och
undvika korttidsförsök (jfr fig. 1 och 2). Säkra
slutsatser kan man endast draga 0111 materialet efter lång
tid förblir oangripet eller om det efter lång tid
fortfarande angripes tydligt.
Vid undersökningar av detta slag bör man
emellertid ej nöja sig med att konstatera, att materialet icke
angripes. Det kan nämligen inträffa, att man ligger
nära gränsen mellan beständighet och obeständighet,
och att en mycket ringa förändring av förhållandena
kan medföra att materialet angripes häftigt. Det är
långt ifrån ovanligt, att korrosionshastigheten hastigt
förändras från noll och till ett tämligen högt värde.
Om man t. e. lägger ned ett rostfritt stål 18 % Cr,
8 % Ni i mycket utspädd svavelsyra erhålles intet
angrepp. Ökar man sedan efter hand
svavelsyrakoncentrationen finner man, att vid en viss
koncentration stålet plötsligt övergår från att vara beständigt
till att vara obeständigt. (Stålet löser sig härvid
under stark vätgasutveckling.) Det är därför lämpligt,
att man försöker skaffa sig en uppfattning om, vilken
"marginal" man har att räkna med, alltså huru
mycket förhållandena kunna försvåras utan att angrepp
uppstå. Det är omöjligt att giva någon generell regel
för, huru förhållandena skola försvåras. En
möjlighet är att höja temperaturen, en annan att öka
koncentrationen, en tredje att höja syrehalten. Detta bör
avgöras från fall till fall och man måste härvid taga
hänsyn till den dominerande faktorn.
Snabbprov.
Såsom redan framhållits bör man icke fästa
avseende vid alltför små viktförluster, då man
bestämmer korrosionshastigheten. Emellertid händer det
ofta att korrosionen förlöper så långsamt, att man
icke kan invänta resultatet av ett normalt
korrosionsprov. Man brukar härvid använda sig av s. k.
snabbprov. I DIN-normerna2 framhålles, att man bör
bedöma resultatet av dylika snabbprov med en viss
försiktighet. I allmänhet bör man endast förstärka den
"måttgivande kemiska reaktionen" (= vad jag ovan
kallat "den dominerande faktorn"). Att höja
temperaturen och koncentrationen kan måhända i vissa fall
giva ett gott resultat men långt ifrån alltid. Vi
antaga t. e. att järn skall användas i en stillastående
1 %-ig NaCl-lösning. Man vill göra ett jämförande
korrosionsprov på några järnsorter oeh vill av någon
anledning accelerera provet. Det är känt att rent
vatten under många förhållanden angriper järnet
långsammare än en utspädd koksaltlösning.
Fartygsskrov rosta sålunda betydligt hastigare i havsvatten
än i insjövatten. Det kan då ligga nära till hands
att påskynda korrosionen genom att höja
koksaltkoncentrationen. Om man emellertid utför prov i
stillastående lösningar av olika NaCl-koncentrationer,
finner man, att korrosionshastigheten sjunker med
koksaltkoncentrationen såsom framgår av fig. 3. Detta
beror därpå, att syrets löslighet i vatten är mindre
vid högre koksaltkoncentration och man minskar
sålunda rostningshastigheten i stället för att öka den
genom att höja koncentrationen i detta fall. Syrets
diffusionshastighet är nämligen den dominerande
faktorn i fallet "järn i stillastående lösning" men ej (eller
åtminstone ej den enda) i det fall, som representeras
av ett fartygsskrov i havs- respektive insjövatten.
Även en höjning av temperaturen kan under vissa
förhållanden sänka korrosionshastigheten i enlighet
med fig. 4.* Intill 80°C ökar angreppet med
temperaturen men efter 80°C minskar korrosionshastigheten
ånyo. Även i detta fall påverkas förloppet av
syrekoncentrationen. Då temperaturen närmar sig
lösningens kokpunkt, minskar syrets löslighet mot noll
och angreppet upphör.
Om man anser sig nödsakad att använda ett
snabbprov, måste man först ingående sätta sig in i
korrosionsförloppet. Man riskerar annars att provningen
överhuvudtaget icke blir något snabbprov. Detta är
dock icke den allvarligaste invändningen. Den
största risken ligger däri, att man kan råka förstärka
faktorer, som normalt hava underordnad betydelse
eller att man förstärker de dominerande faktorerna
för mycket. Resultatet kan härvid bliva mycket
missvisande och provningen mera till skada än till nytta.
Litteratur.
1) Rawdon och Groesbeck, Technol. Pap. Bur. Stånd. 22,
409, 1928.
2) DIN 4850.
3) Bengough, Stuart och Lee, Proc. Roy. Soc. (Ä), 116,
449, 1927.
4) Centnerszwer och Straumanis, Z. physik. Chem. Abt. A,
167, 421, 1933.
5) Heyn och Bauer, Mitt. König. Mat.-Prüf.-Amt. 26, 45,
1908.
6) Technical Information. Monel Metal and Nickel Alloys.
Bulletin T-3.
* -Försöket är visserligen utfört i lösning under rörelse
men förhållandena äro analoga i stillastående lösning.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
