Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
KEMI
HÀFTE 5
redaktör: FRITHIOF H. STENHAGEN
utgiven av svenska teknologföreningen
13 MAJ 1939
INNEHÅLL: Grafitelektroder, av fil. dr Jacob Forssell. -—■ Vore önsker med Hensyn til de fäste Stoffers
Finhed, av Professor, Dr. techn. A. H. M. Andreasen. — Träskydd mot röta med lösliga salter, av Willy
Kinberg. — Notiser.
Grafitelektroder.
Av fil. dr JAKOB FORSSELL, Trollhättan.1
För elektriska ugnar, där strömtillförseln sker
medelst elektroder och som arbeta vid temperaturer,
överstigande ca 1200 °C, kan såsom material för
elektroderna endast ifrågakomma kol i någon form.
De olika slag av sådana elektroder, som härvid stå
till buds, äro grafitelektroder samt elektroder av s. k.
amorft kol.
Det må här anmärkas, att den s. k.
Söderbergselektroden är att betrakta som en kombination av
järnelektrod och amorf kolelektrod. I den övre delen
—• ovanför ugnen — där bindemedlet i den
elektrodmassa som inneslutes i plåtmantel ännu ej förkoksats
— är det plåtmanteln, som helt ombesörjer
strömledningen. När massan sedan "brännes" genom
ugnsvärmen, allt efter som elektroden sänkes ned i
ugnen, kommer den härvid bildade kolelektroden att
alltmer deltaga i strömledningen, men så länge
plåt-manteln förblir osmält, bär densamma minst 80 % av
strömstyrkan. Sedan plåtmanteln smält bort — i
en stålugn strax under valvet — övertager
kolelektroden hela strömledningen. Inom ugnen arbetar
därför en Söderberg-elektrod helt såsom "amorf"
kolelektrod.
När det gäller att definiera vad som menas med
grafit till skillnad från amorft kol, är man nödsakad
att tillgripa relativt godtyckliga skiljemärken. De
senare årens molekylstrukturforskningar med hjälp
av röntgeninterferens ha nämligen ådagalagt, att
någon skillnad mellan amorft kol och grafit icke
synes föreligga med avseende på atomgrupperingen.
Skillnaden ligger i antalet atomer, som ingå i
molekylerna eller de elementära kristallerna. Enligt
undersökningar vid Stockholms högskola av H. Ahnfelt
äro i amorft kol, som bildar utgångsmaterialet för
framställning av grafitelektroder, atomerna ordnade i
plan såsom tvådimensionala skivor eller lameller av
atomer. Från denna enklaste form kunna sedan
härledas mera komplicerade molekylstrukturer genom
att sådana atomlameller lagras regelbundet vid sidan
av och ovanpå varandra. I fig. 1 återgives ett schema
för grafitens gitterstruktur enligt Debye och
Scher-rer. I ett försök, som utfördes vid Skandinaviska
grafitindustri a.-b., upphettades en för grafitering av-
1 i huvudsak enligt förf :s föredrag vid Elvärmedagen den
22 okt. 1938.
sedd elektrod av amorft kol på så sätt, att ena änden
bragtes upp till en temperatur, som åstadkom
fullständig grafitering, under det att den andra änden
hölls kyld till ungefär rumstemperatur. Den
mellanliggande delen var väl värmeisolerad. Ett
kontinuerligt temperaturfall uppstod sålunda utefter
elektrodens längd. Vid undersökningar av denna
elektrod fann Arnfelt en kontinuerlig ändring av de
undersökta egenskaperna, fortlöpande från
elektrodens ena ände till den andra.
Interferensundersök-ningarna visade likaledes ett kontinuerligt
uppbyggande av atomstrukturen till allt större molekyler
eller .kristallenheter ju högre temperatur, som hade
uppnåtts. Härav har framgått, att grafiteringen är
till sitt väsen icke annat än en kristallisationsprocess.
Emellertid äro de sålunda bildade kristallerna av en
storleksordning långt under vad som i mikroskop är
skönjbart. Någon synbar ändring i strukturen hos
ett kolstycke inträder därför icke genom
grafiteringen. Ett stycke
träkol, som grafiteras,
bibehåller sin struktur i
finaste detaljer. Det
sätt på vilket
kolmaterialet blivit framställt,
t. e. genom kemiska
reaktioner såsom
ofullständig förbränning
eller utfällning ur koloxid,
genom torrdestillation
eller genom förkoksning
av flytande organiska
ämnen, synes vara
bestämmande för den
ursprungliga grupperingen
av kolatomerna, dvs. antalet atomer i varje
atomlamell samt avstånden mellan och läget i förhållande
till varandra hos dessa lameller.
Grafiteringsproduk-tens egenskaper bli därför i hög grad beroende av
utgångsmaterialets beskaffenhet.
Den tätaste lagringen av kolatomerna uppstår
tydligen vid förkoksningen av flytande organiska ämnen,
såsom beck, och kol av sådan art är därför det
lämpligaste råmaterialet för grafitelektroder.
Den omständigheten att grafiteringen sålunda visat
sig vara en kristalliseringsprocess giver enkla för-
Fig. 1. Grafits gitterstruktur
enligt Debye och Scherrer.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
