Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
grupp, Merulius domesticus, stegrade under samma
tid syrahalten från pH 4,5 till 2,3, och därpå blev
syrahalten ungefär konstant. Den tredje gruppen,
Polyporus sulfureus, stegrade syrahalten ävenledes på
samma tid från pH 4,5 till pH 1,8 och fortsatte
stegringen till pH 1.5.
Rabanus fick genom sina försök den uppfattningen,
att träsvamparna äro i stånd att bilda den
syragrad som är nödvändig för deras optimala utveckling,
och att avtagandet av syrahalten i närvätskan för de
flesta träsvamparna, sedan den maximala syrahalten
uppnåtts, beror på, att träsvamparna då tillgodogöra
sig närvätskans egen och den nybildade syrans
kolhalt för sin egen näring. Träsvamparna bilda
förmodligen oxalsyra, citronsyra, äppelsyra, vinsyra och
liknande syror. Närmare uppgifter härom kommer
Rabanus att lämna efter fortsatta prov. Olika
trä-svampar bilda i varje fall olika syror.
Rabanus visar nu den praktiska tillämpningen av
sina rön genom att förse närextrakt med inblandning
av kopparkarbonat, som är olösligt, och sedan att
ympa den med olika träsvampar. Genom
inblandningen av kopparkarbonat erhöll det förut klara
när-extraktet brunaktig färg. Rabanus iakttog nu, att
vissa träsvampar förorsakade en ljusare färg på
när-extraktet, men att de sedan ej förmådde utveckla
sig. Genom den egna syrabildningen uppstod av
kopparkarbonatet ett lösligt, organiskt kopparsalt,
som förmådde hämma svamparnas utveckling. Denna
iakttagelse gjordes med Lenzites abietina, Lenzites
saepiaria, Trametes serialis och Schizophyllum.
Vid andra träsvampar uppstod under ympstället
först en genomskinlig blå yta, i vars mitt en
utfällning av något olösligt kopparsalt efter helt kort tid
bildades. Så småningom uppstod en blå ring, som
växte samtidigt med träsvampens cirkelrunda
utbredning över närextraktet. De yttersta
svamp-mycelspetsarna frambringade således, enligt Rabanus,
en syra, som förmådde lösa kopparkarbonatet till ett
lösligt organiskt kopparsalt, men strax innanför de
yttre mycelspetsarna avsöndrades en annan syra, och
denna utfällde ett olösligt kopparsalt ur det bildade
lösliga, organiska kopparsaltet. Det rör sig härvid,
säger Rabanus, säkert om oxalsyra, ty oxalsyrad
koppar är olöslig i vatten och svaga syror men löslig
i en blandning av salt- och svavelsyra. Denna
upptäckt gjordes av Rabanus vid Polyporus vaporarius,
Merulius domesticus, Polyporus sulfureus, Coniophora
cerebella, Fornes annosus, Poria incrassata,
Polystic-tus versicolor.
Med dessa rön har Rabanus gjort en mycket stor
insats, ty han har angivit’ träsvamparnas
levnadsbetingelser och bevisat, att de icke blott kunna
frambringa syror, utan att de även kunna lösa
skydds-salter. Genom det anförda provet har han även
bringat ljus i ett problem, som under många år ej
kunnat anses fullt löst, nämligen de ojämna resultat
som uppstått vid skydd av virke med kopparvitriol.
Man antog, att kalkhaltig eller ammoniakalisk jord
ombildade kopparvitriolen i virket till olösligt
kopparkarbonat eller till lätt uttvättbara
kopparoxid-ammoniakföreningar. Detta är antagligen också
fallet men icke orsaken till olika resultat, ty endast
olikartade träsvampar förorsakade dem.
Av de anförda forskningsresultaten och framför allt
genom Rabanus praktiska tillämpning därav veta vi
nu även, att alla träsvampar förmå lösa svårlösliga
kopparsalter och att en stor grupp av våra farligaste
träsvampar kunna för sig oskadliggöra därvid
bildade metall-organiska salter eller syror. Detta gäller
enligt utförda prov icke blott för kopparsalter utan
i större och mindre utsträckning för alla metallsalter,
däribland även arseniksalter.
Träkonserveringsindustrien och
träforskningsinstitut ha visserligen redan länge prövat skyddsmedlen
på rätt sätt genom att använda så stort antal
trä-svampar som möjligt vid proven, men det är nu
möjligt att förstå orsakerna till de resultat, som
uppstått, och det är även lättare att bekämpa
svårigheterna, när man känner deras orsaker. Det är
sålunda icke nog med, att svårlösliga föreningar bildas
inne i virket, utan de få icke vara av den art, att de
kunna ombildas till overksamma eller lösliga och
därigenom urlakbara föreningar, varken genom träets
eller svamparnas inverkan.
Litteratur:
1) Meacham, M. E„ Science 1918, s. 499.
2) Wolpert, P. S. Ann. of the Miss.-Bot. Garden 1924,
s. 43—92.
3) Curtin, L. P., Amer. Wood Pres. Ass. 1928.
4) Reitsma, J., Phytop. Zeitschr. 1932, s. 461—522.
5) Rabanus, dr A., Mitteilungen, h. 23 1939.
Notiser
Korrosionsskydd i industriella vattensystem. I
anläggningar, där man använder cirkulerande vatten
(t. e. för kylning eller gastvättning) och där man
besväras av röstning, kan man ofta minska angreppen
genom tillsatser till vattnet. I vissa fall avlägsnar man
syret ur vattnet med natriumsulfit. Om vattnet luftas
kontinuerligt, vilket vanligen är fallet i de ovan valda
exemplen, är dock denna metod ej användbar. Man
kan då sätta till ämnen, som fälla ut en skyddande
hinna på järnet.
Tidigare har man för detta ändamål använt
oorganiska kromater, såsom natriumkromat och -bikromat,
men den koncentration, som fordras är ofta så hög,
att metoden ej lönar sig. Man har emellertid lyckats
finna en organisk kolloid — "kromglykosat" —• som
lämpar sig bättre för detta ändamål än de oorganiska
kromaterna. Jämfört med dessa äger kromglykosatet
en 5—15 gånger starkare skyddande förmåga och blir
därför betydligt mer ekonomiskt.
De mängder, som erfordras för att förhindra
röstning, variera med vattnets sammansättning. För ett
normalt vatten, fritt från svavelväte, är vanligen 125
delar pr mill. tillräckligt. Vid närvaro av svavelväte
bör tillsatsen ökas till det dubbla.
Kromglykosatet bildar skyddande hinnor ej endast
på järn utan även på flertalet andra metaller och
legeringar. Galvaniska element, som ofta uppstå i
praktiken därigenom att olika metaller sammankopplas,
mista därför sin aktivitet, och t. o. m. i dylika
ogynnsamma fall kan man sålunda förhindra angrepp (Ind.
Eng. Chem. 30, 1356, 1938).
Brt.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
