Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
katodstråleröret alstrade rymdladdningar och dels med
hjälp av ett elektrostatiskt fält. I praktiken
användas alla tre metoderna, speciellt de två sista. Då det
skulle föra för långt att beskriva alla dessa metoder,
som kunna komma till användning, följer här endast
en skissering av den sista, nämligen
strålkoncentra-tionen med hjälp av ett elektrostatiskt fält.
Fig. 2 a visar två ringformiga anoder a 1 och a 2.
Den längst bort från katoden k belägna anoden a 2
har en större diameter och en högre potential än den
32
Fig. 2. a. Anordning för elektronstrålkoncentration. 6.
Ekvivalentanordning bestående av en bikonvex och en bikonkav
lins för ljusstrålkoncentration.
32
Fig. 3. Praktiskt utförande av galleranodsystem.
närmast katoden befintliga anoden a 1. Kraftlinjerna
i det av dessa båda anoder bildade fältet förlöper då
ungefär som de heldragna linjerna på figuren visa,
medan de prickade linjerna åskådliggöra
ekvipotentialytorna. Då en elektron i det från katoden k
utgående divergerande strålknippet når punkten P,
verkar på densamma en kraft F i kraftlinjens
riktning riktad mot den anod, som har den högsta
potentialen. Verkan av dessa elektrostatiska krafter F
ha uppenbarligen en konvergerande verkan på
strålknippet. När elektronen når punkten Q, erfar den
genom den där verkande kraften F1 en divergering.
Av två orsaker blir emellertid den divergerande
verkan hos denna del av det elektriska fältet svagare än
den första konvergerande verkan. Dels är på grund
av anodernas olika storlek fältet svagare i den
divergerande delen än i den konvergerande delen, dels ha
också elektronerna genom fältets inverkan
accelererats, varför den divergerande verkan även av denna
orsak blir mindre. Fältet i sin helhet har därför ungefär
samma inverkan på elektronstrålknippet som ett
linssystem, av det utseende fig. 2 b visar, skulle ha på
ett ljusknippe. Fig. 3 visar en praktisk
utföringsform av ett galleranodsystem. Längst till vänster
synes den indirekt upphettade oxidbelagda katoden.
Såväl i gallret som i den första anoden a 1 finnas
bländare, vilka uppfånga de allt för divergenta
elektroner, som icke skulle kunna konvergeras i
konver-geringsfältet.
Då ju anodsystemet verkar som en lins, bör man
genom ett lämpligt avpassande av spänningarna på
de båda anoderna åtminstone vid tillräcklig
avbländning kunna åstadkomma en skarp avbildning på
fluorescensskärmen antingen av katodens brännfläck
eller anodbländaren. Detta kan emellertid icke
fullständigt realiseras, då elektronstrålarna även sedan
de lämnat anodsystemet ha en benägenhet att spridas.
Elektronerna inverka nämligen på varandra på två
olika sätt, dels repellera de varandra på grund av att
de ha elektrisk laddning med lika tecken, dels
attrahera de varandra på grund av att det mellan lik-
riktade elektriska strömmar finnes en attraherande
kraft. Vid mindre hastighet än ljushastighet
överväger emellertid den repellerande verkan, och då
ljushastigheten utgör en gränshastighet för elektronerna,
blir resultatet alltid en viss benägenhet till spridning.
De elektroner, som befinna sig längst ut mot kanten
av strålknippet divergeras därvid mera än
elektronerna i strålens kärna. Denna benägenhet till
spridning är större ju större tätheten i elektronstrålen är,
medan den minskas, då elektronhastigheten är stor,
dvs. vid hög anodspänning.
Vid en stor elektronhastighet få elektronerna dels
mindre tid att spridas, dels blir den ovannämnda
attraherande verkan mellan elektronerna större. En
hög anodspänning utgör sålunda ett medel att öka
skärpan på oscillogrammet. Om elektronhastigheten
är stor erhåller man dessutom en bestämd strömstyrka
med mindre elektrontäthet, vilket ju också förminskar
den repellerande verkan. En höjning av
anodspänningen måste därför betraktas såsom fördelaktig med
hänsyn till oscillogrammets skärpa. Om man med
hjälp av gitterspänningen reglerar intensiteten så att
ljuspunkten på lysskärmen i ett mörkt eller något
förmörkat rum ännu är fullt tydlig, kan man få ner
ljuspunktens diameter till ungefär 0,2 mm.
Där strålknippet träffar fluorescensskärmen lyser
denna med en färg och en intensitet, som beror på
fluorescensmaterialet. Vanligtvis brukar man
använda ett sådant fluorescensmaterial, att skärmen
lyser med gulgrön eller blå färg. Om man vid
fotografisk registrering använder sig av panchromatiskt
film- eller pappersmaterial, uppnås i allmänhet minst
lika goda resultat med gulgrönlysande
fluorescensmaterial som med blålysande.
Ljuset på lysskärmen uppkommer därigenom, att
en del av elektronernas kinetiska energi omvandlas
till ljusenergi. Den kinetiska energien i
elektronstrålen kan uttryckas genom produkten av
anodspänningen, elektronströmstyrkan och tiden. Då
emellertid vid registrering av hastiga engångsförlopp
skrivhastigheten måste vara stor, och sålunda tiden blir
liten, måste produkten av spänningen och
strömstyrkan vara stor. Av det föregående framgår ju
emellertid, att stor strömstyrka och liten spänning ge
upphov till en spridning av elektronerna. Man är
därför för uppnående av stora skrivhastigheter
väsentligen beroende av möjligheten att öka
anodspänningen.
Den del av elektronstrålarnas energi, som icke
omvandlas i ljus, transformeras till största delen i värme
eller kemiskt bunden energi. Så länge denna del av
energien på grund av den lysande punktens
ständiga-förflyttning fördelar sig över en tämligen stor yta på
lysskärmen, har den ingen påtaglig skadlig inverkan
på fluorescensmassan. Om emellertid den lysande
punkten får stå still, koncentreras denna energi på
en mycket liten yta, vilket kan leda till att skärmen
förstöres. Man brukar därför så fort ett
katodstråle-rör tages i bruk för upptagningar låta elektronstrålen
pendla fram och tillbaka.
Den förut omnämnda avböjningen av
elektronstrålen, som ju måste göras i och för undersökning
av ett visst spänningsförlopp, kan ske på två
principiellt olika sätt, antingen med hjälp av ett
magnetiskt fält vinkelrätt mot strålningsriktningen eller
genom ett elektrostatiskt fält alstrat mellan två kon-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
