Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik.
Dessa delar avkopplas då från sin funktion på grund
av flytningsfenomenen och konstruktionen övergår i
en statiskt bestämd. Först sedan sträckgränsen
uppnås i någon ytterligare del kan konstruktionen störta
samman. Ben minskning av deformationerna som i
allmänhet eftersträvas genom tillfogande av statiskt
övertaliga kvantiteter går alltså till spillo vid ökning
av belastningen till sträckgränsen i material med
utpräglad sträckgräns. Har man, allt under denna
förutsättning om tillåtna spänningar = — alltså
fastre
ställt definitionen
sträckbelastning
j) —._____
arbetsbelastning’
där i sträckbelastningen hänsyn tagits till den
lastkombination, som orsakar en ur praktisk synvinkel
farlig deformation, så kommer denna säkerhetsfaktor
icke att röna inverkan av föregående resonemang. Är
däremot n definierad genom
brottbelastning
n =-,
arbetsbelastning
kommer förefintligheten av en utpräglad sträckgräns
att innebära en avsevärd reserv. Här kan
säkerhetsfaktorn alltså vara relativt liten. Ur denna synpunkt
innebär användandet av högvärda stålsorter med hög
kolhalt, såsom St. 44—48, ingen fördel, utan
lämpligare synas legeringar, t. e. St. Si och St. Cr—Cu, där
sträckgränsen ligger högt trots att tänjbarheten kan
hållas upp mot 30 %.
Fasthåller man vid spänningarna = -s såsom ut-
n
gångspunkt för säkerhetskalkylen, vore det en viktig
uppgift att söka matematiskt uttrycka det vid detta
betraktelsesätt erhållna överskottet vid statiskt
obestämda konstruktioner. Genom en motsvarande
höjning av tillåtna påkänningen i förhållande till
sträckgränsen vid statiskt obestämda konstruktioner skulle
man då uppfylla den naturliga fordran på samma
reella säkerhet vid alla konstruktioner med samma
uppgift, oberoende av om de äga inre statisk
bestämdhet eller ej.
Det synes emellertid icke i allo riktigt att utgå från
tillåten påkänning — vid statiskt obestämda
kon-n
struktioner. Vid sådana konstruktioner äro nämligen,
såsom ovan anförts, de inre spänningarna fastlåsta
genom övertaliga formförändringar, så att
spännings-töjningsdiagrammet i omgivningen av as måste
påverka de inre spänningarna och därmed den
bärförmåga, vid vilken instabilitet eller brott inträffar. Det
har av detta skäl höjts berättigade krav på att
inskränka användandet av sträck spänningarna till
statiskt bestämda konstruktioner. Vid statiskt
obestämda konstruktioner skulle man i så fall få
tillgripa str&cktöjningarna som utgångspunkt för
bedömandet av säkerheten. Det är i nuvarande stund
icke möjligt att bestämt uttala sig för den ena eller
andra åsikten. Säkert torde emellertid vara, att
Grünings teori icke ger en entydig
säkerhetskoefficient. Under antagande av ideell plasticitet och
sålunda utgående från töjningarna har Fritische t. e.
beräknat bärförmågan vid upprepad belastning av
statiskt obestämda, kontinuerliga järnbalkar. Han
kommer därvid till det resultatet, att bärförmågan i
många fall är mindre än den statiska, så att
säkerhetsöverskottet hos det statiskt obestämda systemet i
förhållande till det statiskt bestämda i själva verket
är mindre än vid den vanliga beräkningen med en lika
stor tillåten påkänning = —, alltså bestämd såsom en
n
viss bråkdel av sträckspörawm^ere.
För att kunna taga sträcktöjningen såsom
utgångspunkt för beräkningen istället för sträck spänningen
måste naturligtvis förutsättas möjligheten att
matematiskt beräkna det plastiska deformationsområdet,
emedan det ju endast inom detta område finnes
skillnad mellan påkänning och töjning. I och med detta
är även betydelsen av sträckgränsen för statiskt
obestämda konstruktioner vid detta senare antagande
uttalad.
Nomogram för rörströmningsberäkningar.
Av professor JARL KUUSINEN, Åbo.
En likformigketsteoretiskt korrekt beräkning av
tryckförlusten vid en gas eller vätskas strömning
genom ett rör utföres som bekant i princip sålunda:
Först beräknas strömningens Reynoldsska tal
w d
..................... (1)
Re =
där w är medelströmningshastigheten i röret, d den
inre rördiametern och v det strömmande mediets
ki-nematiska viskositet. Mot det funna värdet på Re
och väggskrovligheternas storlek i förhållande till
rördiametern svarar ett bestämt värde på
rörmot-ståndstalet (i tysk litteratur vanligen betecknat X)
i likheten
W2y’g° ............. (2)
Ap
T ~
2 d
där Ap/l är den sökta tryckförlusten per längdenhet
av röret och y\g „ det strömmande mediets täthet
(y dess specifika vikt); detta värde på kan t. e.
avläsas ur ett ^-Äe-diagram med kurvor för olika
relativa väggskrovligheter, varefter den sökta
tryckförlusten kan beräknas ur (2).
Dessa i princip ganska enkla beräkningar fordra
dock i praktiken en mängd förberedande och
kompletterande beräkningar, vilka kunna vara rätt så
besvärliga. Man måste t. e. först beräkna
medelströmningshastigheten w genom att dividera
volymströmmen V/t (per tidsenhet framströmmande volym)
med rörets tvärsnittsarea A, vilken i sin tur måste
beräknas för rördiametern i fråga. Ofta är ej heller
volymströmmen given utan i stället viktströmmen G/t,
varvid volymströmmen först måste beräknas med
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
