Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
SKEPPSBYGGNADSKONST och FLYGTEKNIK
Redaktör: NILS J. LJUNGZELL
HÄFTE 12 utgiven av svenska teknologföreningen 16 DEC. 1939
INNEHÅLL: "Räddningsbåtar", av överinspektör Nils Gustaf Nilsson. — Litteratur. — Notiser.
"Räddnin gsbåtar."
Av överinspektör NILS GUSTAF NILSSON, Stockholm.1
Det torde näppeligen kunna bestridas, att det
svenska språket är fattigt på ord, och att den
nyansering, ordrikedomen i andra språk medgiver, hos oss
kräver ett eller flera attribut. En följd härav har
blivit, att samma ord hos oss ofta får olika betydelse,
men att å andra sidan en och samma sak ock kan få
flera olika benämningar, därvid såväl provinsialismen
som yrkesmannens hugskott ej så sällan bliver av
avgörande betydelse.
Jag tänker i detta sammanhang närmast på de tre
orden: livbåt, räddningsbåt och bärgningsbåt. De avse
alla medel att rädda den sjöfarandes liv vid iråkad
sjönöd. Stundom eller kanske merendels får man
dock höra den distinktionen tillämpad, att livbåten
avser fartygets egen ombord medförda
huvudsakligaste räddningsattiralj, och räddningsbåten avser de
räddningsmedel, som från fasta stationer i land
utsändas till utanför kusten strandade fartyg för den
nödställda besättningens ilandförande.
Bärgningsbåten har en mera kommersiell uppgift att, oftast med
dykarhjälp, tillvarataga det förolyckade fartyget med
dess last. Någon verklig hävd har dock icke denna
distinktion i betydelsen vunnit, och Kungl, majestät
har till och med i utfärdad kungörelse rörande
beskaffenheten av fartygs båtar och andra
bärgningsredskap genom införandet av ordet andra betecknat även
själva båtarna som bärgningsredskap; ordet livbåt
förekommer ingenstädes i berörda förordning.
Det må i sammanhanget icke förnekas, att liknande
bristande logik i benämningarna förekommer i andra
språk, men jag har med det anförda icke velat föra
herrarna in i ett mindre givande meningsutbyte på
språkforskningens område. Jag har endast inledningsvis
velat framhålla, att när jag satt ordet räddningsbåtar som
rubrik å denna lilla exposé, så har jag därmed velat
för min del, liksom i övrigt det Svenska sällskapet för
räddning av skeppsbrutna, som i det följande
kommer att flerstädes beröras, velat manifestera, att
räddningsbåten är det rätta uttrycket för en av de
anordningar, som från fasta livräddningsstationer i land —
även patrullerande räddningsbåtar finnas dock —
tillgripas för att rädda nödställda. Anordningar av annat
slag finnas ock, såsom raketapparaten m. m., men
det är endast räddningsbåten jag i det följande kom-
i Föredrag, hållet vid Sv. teknologföreningens avd. för
Skeppsbyggnadskonst ordinarie höstmöte den 25 november
1939.
mer att behandla. Den är förvisso en
skeppsbyggeri-teknisk skapelse av förnämlig art.
Huru långt tillbaka man skall söka de första
tecknen till denna altruistiska inställning att mera
målmedvetet vidtaga anstalter till räddning av
skeppsbrutna, är svårt att säga. Särdeles långt tillbaka är
det nog icke. Ännu står livligt för mitt minne en
bild ur ett planschverk på salongsbordet i
barnahemmet, utvisande, huru en lykta av några
illgärningsmän fästes mellan hornen på en ko, som sedan
släpptes lös på stranden och genom det irrande sken, som
därigenom spreds, lockade den om rätta kursen vilse
seglaren in bland de olycksbådande skären. Hans
fartyg och last och kanske till och med de
iland-drivna sjömännens ägodelar, blevo då ett lättfånget
byte för strandbefolkningen.
Möjligt är, att det var en tavla, vars tillkomst
gick mycket långt tillbaka i tiden. Men säkert har,
om ock ingen av de här närvarande, så kanske ännu
våra fäder själva avlyssnat kustbefolkningens utsago
om att "Herren välsignar stranden" genom att da
och då släppa vindarnas härskaror lösa på allvar.
Ett faktum är ock, att om än vår, man får väl säga
förste verklige demokratiske konung, Karl XI,
utfärdade stränga anvisningar rörande räddningen och
behandlingen av skeppsbrutna, och om än redan år 1692
Det Södra Dykericompagniet stiftades
säkerligen närmast i kommersiellt syfte men som en
uppgift i andra hand att rädda skeppsbrutna, så rådde
nog långt fram i tiden den uppfattningen, att ett
skeppsbrott var mera en Herrens välsignelse än en
mänsklig katastrof.
Tiden har ej tillåtit mig att gå djupare in i
hävderna för att efterforska, när den från land utövade
livräddningsverksamheten ute i världen först tog mera
fasta former och det är ju ej de olika
räddningssällskapens historia jag ombetts att skildra. Vare det
nog sagt, att England här, liksom så ofta eljest, synes
vara föregångslandet, och det stora engelska på
offervillighetens väg tillkomna och bedrivna "Royal
National Life-boat Institution" firade
år 1924 sitt hundraårsjubileum. Samma år ehuru
något senare på året inföll det holländska
livräddningsväsendets 100-årsdag.
I vårt land infördes en verklig
räddningsverksamhet först år 1855, då beslut fattades om inrättandet
av en fullständig räddningsstation vid Mälarhusen
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
