Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 6 jan. 1940
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland går vidare i Baltikum.
Genom samgåendet mellan Tyskland och Ryssland
— antingen det nu blir varaktigt eller icke — har
överhuvud hela Östeuropa kastats i stöpsleven.
Ryssland har genom denna situation erhållit ett
utomordentligt tillfälle att förverkliga gamla
expansionsplaner och har också hänsynslöst fullföljt dem. I förra
kvartalsöversikten omnämndes den tysk-ryska
uppdelningen av den förutvarande polska statens område
samt den framtvungna uppgörelse med Estland,
varigenom bl. a. Ösel och Baltischport blevo ryska flyg-
och flottbaser. Nästa steg gällde som väntat
Lettland. Utrikesminister Munters kallades till den 2
oktober till Moskva. Den 5 oktober var den nya
biståndspakten underskriven. Ryssland fick
flottstationer (bl. a. i Libau) även i Lettland, varefter också
detta land kunde anses inlemmat under den ryska
kontrollen. Även i Litauen fick Ryssland
militärbaser. Å andra sidan överlämnades Vilna-området
till Litauen. Den 28 oktober ryckte litauiska
trupper in i denna omtvistade stad. Härigenom
förverkligades en gammal litauisk strävan, men under
förhållanden, som lämnade föga kvar av landets
oberoende. De ryska militärstyrkor, som sedan förlades i
Baltikum, fingo en betydande numerär, och från rysk
sida gjorde man ingen hemlighet av att man nu
varaktigt ämnade förverkliga ett ryskt övervälde över
de baltiska länderna. Ett av de mest slående
bevisen på denna förändrings djupgående natur är
förflyttningen av den sedan sjuhundra år och mer i dessa
länder bosatta tyska befolkningen. Den har
överförts till de av polacker evakuerade polsk-ryska
gränsområdena. Planer föreligga även på
förflyttning av övriga tyska kolonier i Östeuropa
(Siebenbürgen m. m.).
De rysk-finska förhandlingarna.
Helt annat blev förloppet av den ryska uppgörelsen
med Finland. Här kom det till sist att sättas hårt mot
hårt. Man synes i Moskva ha utgått ifrån att även
Finland skulle falla till föga inför hot från sin
övermäktige granne. Förhandlingarna bedrevos i
oktober—november i Moskva i flera etapper med
Finlands stockholmsminister Paasikivi som finsk
huvudförhandlare. De skärptes betydligt, sedan Molotov
den 1 november offentligjort de ryska kraven och
därmed gjort deras genomdrivande till en rysk
prestigesak. De strandade slutligen huvudsakligen på
det vidhållna ryska kravet på Hangös överlämnande
som rysk flottbas samt på en finsk-rysk biståndspakt.
Därjämte krävdes diverse andra territoriella
avträdelser, bl. a. på Karelska näset, vilka dock kunnat
diskuteras. Men de ryska huvudkraven inneburo för
Finland ett faktiskt uppgivande av landets
oavhängighet, något som varken regeringen eller den i
detta fall enhälliga opinionen reflekterade på. Det
slutliga uppgivandet av förhandlingarna ägde rum
den 13 november. Detta väntades dock icke utan
vidare komma att medföra krigsoperationer. Liksom
i fråga om Turkiet kunde sovjetregeringen väl ha
låtit vid saken bero. Men man hade tydligen i Kreml
beslutat sig för att tvinga Finland till underkastelse.
Den 26 november påstods från ryskt håll att finskt
artilleri beskjutit de ryska gränstrupperna på en
punkt på näset. Följande dag krävdes de finska
truppernas tillbakadragande 25 kilometer. Nästa dag,
den 27, svarade Finland med förnekelse av
gränskränkningen men tillmötesgående i fråga om
trupptillbakadragandet. Den 28 november uppsade Moskva
icke-angreppspakten med Finland. Den 29, innan det
finska svaret mottagits, brötos de diplomatiska
förbindelserna, och den 30 började det militäriska
angreppet med framryckning av de ryska styrkorna på
näset och med flygangrepp mot en rad finska städer,
varvid talrika civilpersoner dödades. Kriget
Ryssland—Finland var i gång.
Det ryska angreppskriget mot Finland.
Detta finsk-ryska krig har nu pågått i över en
månad. Det blev intet upprepande av den tyska
triumfen över Polen. Tvärtom kan fälttåget mot
Finland sägas ha gjort slut på myten om den röda
arméns utomordentliga effektivitet och därigenom
fått ett för Stalin-regimen högst betänkligt förlopp.
De ryska framgångarna äro hittills inga. Det finska
försvaret har med utomordentlig seghet, tapperhet
och skicklighet hävdat sina ställningar, såväl på
Karelska näset som norr om Ladoga och på flera
fronter ända upp mot Ishavet vid Petsamo.
Krigsförloppet har visat, att det ryska anfallet varit länge
förberett, men att man fullständigt missräknat sig på den
finska motståndskraften. Ett försök att i gränsbyn
Terijoki bilda en finsk röd "folkregering" under
ledning av en flykting och rysk skyddsling från 1918,
Kuusinen, har ej fått någon verkan i Finland, men
är betänkligt därigenom att det bevisar rysk avsikt
att erövra Finland och lägga landet under en rysk
röd lydregim. Ingen välinformerad person lär för
övrigt tro att de ryska planerna, om de förverkligats
så långt, skulle göra halt vid Finlands gräns. Det
ryska angreppet mot Finland har därmed vuxit från
en lokal gränsaffär till ett stort angrepp på hela
Nordens oberoende. Det har också framkallat en
omfattande reaktion från opinionen inom hela världen.
Den ryska krigföringen har utmärkt sig för de
sedvanliga ryska dragen: grymhet mot civilbefolkningen
och hänsynslöshet i fråga om det egna
människomaterialet. Men den har också avslöjat militärisk
inkompetens och teknisk desorganisation. Finlands
framgångsrika motstånd har möjliggjorts genom det
goda strategiska försvarsläget och den svaga ryska
baseringen, genom kvaliteten hos ledningen, i vars
spets står fältmarskalken Mannerheim, känd från
1918, genom allmänhetens enighet och offervilja,
folkets soldategenskaper och den genom tillförsel
utifrån numera goda tekniska utrustningen. Men
självklart är att i vidrigt fall den ryska oerhörda
övervikten i numerär och resurser dock kan komma att
fälla utslaget. Här står allt på spel, icke blott för
Finland utan för hela Norden.
Världsåterverkningarna av det finsk-ryska kriget.
De opinionsmässiga och diplomatiska
återverkningarna av det ryska angreppet på Finland ha
blivit vittgående. De ha i viss mån förryckt
motsatsställningen i stormaktskriget. I Tyskland är den
allmänna opinionen för Finland, men officiellt måste
regeringen åtminstone skenbart stödja den ryska
bundsförvanten. Den tyska hållningen inför
konfliktens eventuella utvidgning är oberäknelig. I
västmakterna ha sympatiyttringarna för Finland
varit talrika och tydliga, men det har stannat vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:23:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0020.html
