Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 10 febr. 1940 - Luftskyddets alarmeringsfråga, av R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
och systemet har i allt väsentligt motsvarat
förväntningarna!
Vi skola i detta sammanhang avstå från att ingå på
bemötande av alla de mer eller mindre vederhäftiga
intervjuuttalanden, som i detta sammanhang kommit
till synes i pressen. Däremot skola vi taga fasta på
den syn på saken, som hittills givit sig tillkänna från
Luftskyddsinspektionens sida.
Det har gjorts gällande såsom något självklart, att
det vore orimligt begärt att flyglarmsignalen skall
kunna väcka en på natten eller varsko en, om man
är inomhus. Flyglarmet är sålunda avsett för
gatu-trafiken och måste kompletteras med
alarmanlägg-ningar inomhus — en i sanning lika senkommen som
häpnadsväckande förklaring!
Det är dock tydligt, att ingen bör kunna veta bättre
besked om beskaffenheten och avsikten med det nu
befintliga alarmsystemet än de som äro ansvariga för
frågans behandling. Ty det är genom deras beslut
och föranstaltande som det tillkommit i stort som
som smått. Det måste följaktligen anses fastslaget,
att man på ansvarigt håll nu snart under ett par års
tid, dvs. alltsedan beslut fattades i alarmeringsfrågan,
varit fullt på det klara med de begränsade
möjligheter, som föreligga att alarmera civilbefolkningen
genom det system, som efter många och långa prov
befunnits lämpligt.
Civilbefolkningens flertal har sålunda icke — så
som allmänheten hittills trott — att förvänta varning
vid flygangrepp genom Luftskyddsinspektionens
alar-meringssystem. Högst betydande och kostsamma
anordningar krävas av allmänheten själv, om den skall
ha utsikt att i tid varskos och hinna ned i
skyddsrummen.
Av fastighetsägarna fordras nämligen helt plötsligt,
dels att de på egen bekostnad i sina fastigheter införa
larmanordningar, avsedda att komplettera den yttre
alarmeringen, dels att de dygnet om under
luftskydds-tillstånd hålla en eller ett par personer avdelade
såsom larmposter, beredda att lyssna på flyglarm för
att vid behov kunna sätta igång husets egen
signalanordning.
Man kan med skäl fråga sig: Vad är anledningen
till att Luftskyddsinspektionen, som hela tiden måst
vara fullt medveten om behovet av dylik
komplettering, icke redan för ca 2 år sedan gav detta tillkänna,
så att luftskyddsorganisationen blev uppbyggd
därefter? Det kan väl inte vara meningen att det skall
komma som en överraskning först vid
luftskyddstill-stånd, eller då kriget är över oss. De
underlåtenhetssynder, som här synas föreligga, äro lika oförklarliga
som oförsvarliga.
Men saken har även en annan sida. Det är nämligen
obetingat staten som själv påtagit sig att inom våra
luftskyddsorter svara för civilbefolkningens
alarme-ring. Härvid har aldrig ifrågasatts, att denna
alar-mering endast skall avse "flyglarm för gatutrafiken".
En av staten ordnad alarmering, som icke fyller
måttet att alarmera civilbefolkningen i dess helhet inom
resp. luftskyddsort, skall av staten utbyggas och
omändras, så att den blir fullgod.
I alla händelser kräves lagbestämmelse för att
fastighetsägarna skola kunna åläggas att utföra inre
larmanordningar i sina fastigheter. Ett påbud av
denna art, som enligt tidningsreferaten synas vara
påtänkt, skulle med sannolikhet medföra en extra
utdebitering för luftskyddsändamål av åtskilliga
millioner kronor bara för Stockholmsområdets
fastighetsägare.
Den enda rationella lösningen av Stockholms
alar-meringsfräga består i ett frångående av den felaktiga
princip som legat till grund för det nuvarande
systemets tillkomst. Man måste från början välja en
alarmering, som uppfyller högre ställda fordringar än att
prestera flyglarm endast för gatutrafiken.
En utökning av antalet av de inom Stockholm nu
använda alarmeringsaggregaten är därvid icke att
tillråda vare sig ur teknisk eller ekonomisk synpunkt.
Tyfonerna medgiva nämligen en alltför svag ljudeffekt
för att finna lämplig användning inom den egentliga
stenhusstadens tätbebyggelse. Påståendet att det rent
av är en förtjänst hos tyfonen, att den är lågmäld
håller icke streck. Det är orimligt att söka göra
gällande att, om ljudstyrkan på de nu använda
tyfonerna ökades, effekten ur alarmeringssynpunkt ändock
icke skulle bliva större.
Under den gångna veckan efter alarmeringsproven
har Luftskyddsinspektionen i pressen sökt lämna
förklaringar rörande tillkomsten av det
alarmerings-system som så illa motsvarat allmänhetens
förväntningar. Ur dessa meddelanden är det möjligt att
utläsa grunden till att hela alarmeringsfrågan kommit i
bakvatten. Man har icke från första stund gjort klart
för sig vad civilbefolkningens alarmering innebär och
vad som därvid är huvudsak och bisak.
Huvudsaketi med alarmeringen — att det mest
infernaliska oljud åstadkommes, så att folk verkligen bli
varskodda natt som dag — har gjorts till bisak.
Bisaken att ett och samma aggregat skall ha
förmåga att jämväl användas såsom signalmedel för faran
över — alltså apparatens coderingsförmåga — har
gjorts till huvudsak.
Man har sålunda bitit sig fast vid felaktiga
utgångspunkter och resultaten ha blivit därefter. Sålunda ha
de aggregat, som gett den största ljudeffekten,
skjutits åt sidan, enär den egenskapen bedömes vara av
underordnad betydelse. En annan orsak till att
aggregat refuserats, angives vara att de båda
signalerna "flyglarm" och "faran över" icke kunde ges
med en och samma ljudalstrare. Men samtidigt
bekräftas det emellertid och understrykes även från
skilda håll, att givandet av signalmeddelandena
flyglarm och faran över medelst olika signaler med en och
samma ljudalstrare helt enkelt är olämpligt, bl. a. ur
luftskyddsteknisk synpunkt. Detta förfäktades med
största bestämdhet i dessa spalter redan för 4 år
sedan.
Vilket värde kan man under dessa omständigheter
tillmäta den saklighet, som manifesterats inom
luftskyddsinspektionen? Vad skall man säga om de
grunder som av Luftskyddsinspektionen anförts för
underkännande av vissa alarmeringsaggregat av sirentyp
av svensk tillverkning, vilka i fråga om ljudeffekt stå
i fullkomlig särklass t. o. m. bland andra sirentyper.
Här nedan skall framföras några synpunkter på de
principer, som måste fasthållas vid anordnande av
alarmeringssystem för civilbefolkningen.
Vid signalering om luftanfall kunna tvenne faser
urskiljas. Den första fasen är en orts försättande i
skyddstillstånd genom "flyglarm", den andra dess
återkallande till normaltillstånd genom signalen "faran
över".
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
