- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Allmänna avdelningen /
73

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 2 mars 1940 - Finska luftskyddserfarenheter. Industriluftskydd, av H. Pyk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

pågående bombardemang. Orsaken till det relativt
ringa antalet dödade var just den stränga kontrollen
på att alla togo betäckning i skyddsrum.
Människomaterialet ansågs för värdefullt för att några risker
skulle tagas. Till och med eldsläckningsmanskap,
husbrandvakter m. m. måste nu taga betäckning i
splitterfria skyddsrum. Industricheferna voro i regel
av samma mening, och trots att industriföretagen
enligt en nyligen antagen lag måste ersätta arbetarna
för tiden i skyddsrummen, ansågs det dock riktigast
att söka skydd. Arbetseffektiviteten ansågs nämligen
under pågående larmtillstånd bli minimal.-

Innan jag övergår till att framlägga några positiva
förslag till skyddsåtgärder för industrien här i
landet, skall jag tillåta mig- omnämna en del spridda
iakttagelser, som gjorts under Finlandsresan.
Bombverkan har ju i någon mån redan behandlats i
föregående anföranden, ’men jag skall likväl ge några
ytterligare exempel. Militära hänsyn förhindra mig
emellertid att relatera många av de intressanta
iakttagelser, vi hade tillfälle göra under resan.

Först vill jag då nämna, att alla typer av bomber
från 2 kg elektronbrandbomber till ca 300 kg
spräng-bomber synas ha kommit till användning mot
industriföretag, dock ha ifråga om sprängbomber dylika av
50—100 kg varit de vanligaste. Bombfällningen har i
regel skett från höjder varierande mellan 2 000 och
6 000 m. Det anses i allmänhet, att träffsäkerheten
från dessa höjder är ringa, men detta torde dock långt
ifrån alltid vara fallet. Så t. e. har inom en industri
med ett område om ca 60 000 m2 till den 20 januari
fallit ca 90 bomber av alla typer, av vilka cirka
hälften voro sprängbomber. Bombfällningen har i
detta fall i regel företagits från ca 3 000 m höjd.
Förutom luftvärn ha även några jaktplan deltagit i
försvaret. Liknande fall beträffande träffsäkerheten
ha kunnat konstateras på andra håll. Totalintrycket
har blivit, att även en av luftvärn relativt
välskyd-dad industri måste vara beredd på att i det långa
loppet svåra bombskador komma att uppstå, och att
det blir nödvändigt att göra mesta möjliga för att
begränsa skadorna. Hur långt man härvid bör gå i
utgifter är svårt att generellt avgöra, men intrycket
är, att man ej bör draga sig för att nerlägga
avsevärda summor på splitterskydd, fönsterskydd m. m.
Sprängbombernas effektiva verkan har visat sig
variera högst avsevärt. En 300 kg bomb, som var
avsedd för en större industribyggnad och därför hade
stor tändningsfördröjning, träffade i en trädgård men
gjorde knappast någon som helst skadegörelse, trots
att flera hus stodo endast några 10-tal meter därifrån.
Hela tryckvågen gick uppåt, och t., o. m.
fönsterrutorna i en byggnad ca 15 m därifrån voro hela.
Ägaren till tomten ansåg sig ha fått god hjälp till en
potatiskällare. Flera liknande fall ha konstaterats.
En större bomb sprängde bort hörnet av ett trähus.
Övriga delen av huset föreföll relativt oskadad, och
ej ens fönstren i denna del hade sprungit sönder. Ett
litet trähus endast ca 10 m från kratern var alldeles
oskadat. För jämförelses skull vill jag nämna, att
för detonationsvågen utsatta fönster springa sönder
inom ett område av ca 150 m från krevaden. Om
däremot en större sprängbomb är inställd på
sen-tändning samt intränger i en högbyggnad av sten
utan betongstomme, kan resultatet bli stor förödelse.
Detta blir isynnerhet fallet, om bomben från sidan

intränger i källaren eller bottenvåningen, vilket kan
förekomma vid ett låganfall. Någon industribyggnad
av betong har, såvitt jag vet, inte bombats i Finland,
men att döma av vad vi sett, kan man med ganska
stor säkerhet förutse, att byggnadsskadorna bli
ganska begränsade. Stora fönsterareor hade visat sig
avsevärt skydda byggnadskonstruktionen, då de
verka som säkerhetsventiler. Detsamma är
förhållandet ifråga om lågbyggnader, där lätta
takbetäckningar av korrugerad plåt eller eternit använts.

Splitterverkan försvagas snabbt med avståndet.
Det förefaller, som om farozonen för små och
medelstora bomber ligger inom ca 150 m från nedslaget.
Dock har jag sett undantag. Splitter från en ca
150 kg bomb hade i ett fall gått ca 200 m och dock
haft kraft nog att slå igenom 1/2" stålplåt.

På nära håll har splitterverkan varit högst
avsevärd. Splitter från en ca 100 kg bomb har på ca
10 m avstånd gjort ett 2,5 cm djupt och 5 cm brett
hål i mjukt stål. Plåttak och plåtväggar i närheten
av en krevad se nästan ut som såll och demonstrera
till fullo nödvändigheten av att folket måste ha
effektivt splitterskydd.

Brandbomberna ha visat sig betydligt svårare att
skydda sig för, än vad man från början tänkte sig.
Sandlådor på vinden och annan lättare
släcknings-materiel anses knappast lia kommit till någon
nämnvärd nytta. Även små brandbomber slå igenom
yttertaket och gå ofta även igenom översta
golvbjälklaget, Släckningen kommer som regel ifråga i
våningen under. Små brandbomber om några kg styck
kastas ut i stora knippen och samtidigt släppas
mindre sprängbomber. Man kan sålunda icke utan stora
risker för livet påbörja släckningsarbetet, förrän
luftanfallet är över och elden fått kraftig spridning.
Ofta använder sig dessutom fienden av den taktiken
att återkomma, medan släckningsarbetet pågår, och
förhindra detsamma genom ytterligare bombfällning
samt kulspruteeld.

Effekten av större brandbomber är svår att
eliminera, vilket tydligt framgår av de stora eldsvådor,
som förekommit även inom industrier med välordnat
brandväsende. Säkraste motåtgärder äro att
förebygga eldsvådor genom att i tid bortskaffa allt
brännbart. Elden är den värsta fienden. En
industrichef tillrådde användandet av plåt även för
filbänkar och annan liknande inredning. Han gick så
långt, att han sade sig ämna ersätta träskyddet för
de söndriga fönstren med nytt glas, så snart dylikt
kunde anskaffas, trots att han ej hade några som
helst förhoppningar, att glaset skulle få sitta kvar
någon längre tid.

Tunnare betongvalv skydda ej med säkerhet ens
mot mindre brandbomber, som kunna bränna sig rakt
igenom betongen och antända i våningen under.

Vattenslangar och vattenledningar måste vara
ytterst väl skyddade för splitterverkan.

På ett flertal ställen fingo vi tillfälle studera
splitterverkan å arbetsmaskiner av olika typer och
storlekar. Som man ju kunde vänta, voro maskinernas
gjutgodsstativ värst åtgångna. Även skadegörelse å
materiallager konstaterades. Valsade stålstänger med
ca 1 dm2 sektionsarea hade splittrats, och plana, på
kant ställda grova järnplåtar nära krevaden hade
nästan dubbelvikts av tryckvågen. Icke dess mindre
blev man förvånad över den relativt lokala verkan av

73

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:23:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free