Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skulle kunnat hindra att de centrala delarna av
Finland hotats av rysk erövring, och framställde därför
ej heller någon dylik begäran, ehuru en sådan i
nästan hotfulla ordalag krävdes från London och
Paris. Hade en dylik finsk begäran kommit, skulle
hjälpaktionen från västmakternas sida ha inpassats
under bestämmelserna i Nationernas förbunds akt.
Härigenom skulle man också på Sverige ha kunnat
ställa den på paktens ovillkorliga föreskrift
grundade fordran att medgiva genomtågsrätt och
samtidigt trott sig ha minskat risken av att komma i
öppet krig med Ryssland. Det verkliga syftet skulle
dock ha varit att kontrollera de nordsvenska
malmfälten och skapa en ny nordfront mot Tyskland. Att
förhindra en sådan utveckling, som skulle medfört
hela Nordens förvandling till en krigsskådeplats i
stormaktskriget, var ett både svenskt och finskt
livsintresse. När den svenska regeringen icke ansåg sig
kunna intervenera på egen hand och fronten
vacklade, hade Finlands regering därför ej annat val än
att sluta fred.
Fredsslutet skedde i full överensstämmelse mellan
regeringen och arméledningen, vilken senare också
var direkt företrädd i fredsdelegationen i Moskva.
Fredsslutet undertecknades — under det
fientligheterna in i det sista fortsattes — natten mellan den 12
och 13 mars i Moskva. Villkoren voro hårda. De
innebära i huvudsak ett återställande av gränserna
från Nystadfreden 1721. Karelska näset och Viborg
övergå i rysk besittning. Ladoga blir en rysk insjö.
Ett antal öar i Finska viken avträdas, och Hangö
utarrenderas på 30 års tid till rysk örlogshamn och
flygbas. Kring Salla, på höjden av Torneå, flyttas
också det ryska området en god bit åt väster.
Dessutom skall här byggas en järnväg, som förenar
Kan-dalaksi vid Vita havet, och därmed Murmansk-banan
med det finska Kemijärvi, som i sin tur står i
järnvägsförbindelse med Torneå—Haparanda—Boden—
Narvik. Fiskarhalvön blir åter rysk, men Petsamo.
får Finland behålla, dock med vidsträckta
transite-ringsrättigheter för Ryssland till det norska området.
Ingendera makten får ansluta sig till mot den andra
fientliga kombinationer.
Fredens konsekvenser för Finland, Norden och
stormakterna.
Den materiella ödeläggelsen i Finland är
fruktansvärd. Härtill kommer förlusten av cirka 20 000
stupade och minst lika inånga invaliditetsfall. En halv
million flyktingar från de avträdda områdena, där den
finska befolkningen vägrar att kvarstanna, måste
beredas utkomst inom det reducerade finska
stats-området.
Sveriges ekonomiska hjälp till det kämpande
Finland har varit mycket stor. Av utrikesminister
Günther har den ungefärliga summan 400 millioner kronor
nämnts. Den krigstekniska hjälpen från Sverige har
först möjliggjort Finlands effektiva krigföring. I
fråga om grovt artilleri och ammunition kunde den
dock med bästa vilja i världen icke räcka till då
den svenska industrien ej var krigsberedd.
Uppbyggnadsarbetet efter kriget kommer ovillkorligt att kräva
ett fortsättande och ett vidgande av den svenska
ekonomiska hjälpen.
Efter freden har Finlands regering ombildats.
Statsminister Ryti kvarstår. Som utrikesminister i stället
för den starkt västmaktsorienterade Tanner inträder
professor Witting. Tanner kvarstår emellertid i
regeringen.
Finlands riksdag ratificerade fredsslutet den 15
mars med 145 röster mot 3 och 52 röstnedläggelser.
Efter freden har Finlands regering till Sverige och
Norges regeringar framfört en begäran om ingående
av en försvarsallians. Något snabbt avgörande av
denna fråga synes icke vara att vänta.
För Rysslands del betyder fredsslutet att
Sovjetunionen vunnit en strategiskt icke alltför
betydelsefull framflyttning av sin gräns samt kompletterat det
sjöstrategiska behärskandet av Finska viken genom
basen i Hangö. Men samtidigt har Ryssland haft
stora förluster i trupper och krigsmateriel, bådadera
av de bästa, varjämte den röda armén, förlorat det
mesta av den nimbus, varmed man tidigare lyckats
omgiva den. Ej heller blir det hädanefter lätt att få
västerländska folk att betrakta Ryssland som en
"fredsfaktor". Dessutom har Ryssland — i varje fall
för den tid kriget pågått — varit både militärt och
diplomatiskt förlamat samt tvingats överlåta
ledningen av kombinationen Moskva—Berlin till den tyska
parten. Allt som allt en ganska dålig affär.
För Tysklands del har detta i ännu högre grad
varit fallet. Den sannolikt onödiga tyska eftergiften
att övervisa Finland som en lydstat till Ryssland och
felkalkylen att utgå ifrån att Finland utan motstånd
skulle finna sig häri, ha varit mycket nära att skaffa
Tyskland en icke på något sätt önskvärd nordfront
på halsen. Dessutom har det finska kriget avsevärt
försvagat Rysslands leveransförmåga till Tyskland.
Moraliskt sett har också Tysklands medverkan till
bolsjevismens framstöt mot norr skapat en spricka i
det tyska folkets enhet.
Fredsslutet hälsades därför på goda grunder med
största tillfredsställelse i Tyskland. Att beteckna det
som en tysk diplomatisk triumf är dock något
överdrivet. Det betyder snarare att Tyskland lyckats
rädda sig från de vådligaste omedelbara följderna av
att Ryssland fått alltför fria händer. Endast ur den
synpunkten att Rysslands beroende av Tyskland
genom det finska krigsäventyret faktiskt ökats — ehuru
Stalins och Molotovs avsikt var raka motsatsen —
kan Tyskland sägas ha dragit någon fördel av det
nordiska kriget — en fördel, som dock ingalunda
uppväger nackdelarna.
Det inre läget i västmakterna.
På utvecklingen i de krigförande stormakterna har
det finska kriget både direkt och indirekt övat stor
verkan.
I England har som ovan framhållits stor tveksamhet
rått om hållningen mot Ryssland. Detsamma gäller
helt visst den avgörande frågan var den brittiska
krigsinsatsen skall sättas in, ävensom förhållandet till
de neutrala. Vad regeringen beträffar synes
premiärminister Chamberlains prestige i varje fall icke ha
stigit. I början av januari avgick dessutom den
judiske krigsministern Hore-Belisha på grund av icke
fullt utredda orsaker. Hans avgång har betytt ökat
inflytande för marinminister Churchill. Churchill är
anhängare av en hänsynslös krigföring, även på de
neutralas bekostnad.
I Frankrike har som ovan framhållits hållningen
mot Sovjet varit mindre tveksam än i England. Re-
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
