Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1940 - Från flintlåsgevär till kulsprutor, av Elias Hermelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3. Carl Gustafs stads gevärsfaktori, exteriör 1869. Teckning av
R. Haglund.
åtgärd, som i hög grad underlättade arbetet, var
byggandet av en stor gemensam verkstadsbyggnad,
vilken blev färdig år 1840. Denna trevånings
stenbyggnad bildar nu mittpartiet av den gamla verkstaden.
Gevärsfaktoriet i Norrtälje flyttades även till
Eskilstuna år 1841.
Nästa period i gevärsfaktoriets utvecklingshistoria
kan kallas slaglåsgevärens tid (1840—1867). Ett
gevär försett med det i början av 1800-talet uppfunna
slaglåset fastställdes nämligen för svenska armén år
1840. Det blev nu vid gevärsfaktoriet en bråd tid
med omändring av gamla gevär och nytillverkning av
slaglåsgevär. Nya verktygsmaskiner beställdes från
Munktells verkstad och driften moderniserades.
Genom att övergå till refflade pipor, ökade man vapnens
precision. Uppreffling av slätborrade gevär utfördes
i stor utsträckning särskilt under åren 1854—56 samt
1864.
Laddningen var mycket tidsödande vid
mynnings-laddningsgevären och flera konstruktioner till dess
underlättande framkommo. Särskilt må de s. k.
kam-marladdningsgevären nämnas, men de använda
papperspatronerna visade sig olämpliga. Först genom
övergång till metallpatroner kunde man få
bakladd-ningsmekanismen gastät.
Det visade sig i amerikanska inbördeskriget,
dansktyska kriget och framför allt i slaget vid Königgrätz,
att bakladdningsgevären voro betydligt mera
effektiva än de gamla mynningsladdarna. Alla europeiska
stater skyndade sig därför att införa de nya vapnen.
Det fanns många olika konstruktioner att välja på,
och för svenska och norska infanteriets räkning valde
man ett gevär från Remington & Son i Amerika,
vilket fastställdes år 1867. Den nu följande perioden
fram till 1896 kan kallas för remingtongevärens tid.
Emedan det fanns över 30 000 gevär i förråd av
1860 och 1864 års modeller, behöll man tyvärr den
gamla kalibern 12,17 mm. Detta trots att omfattande
skjutförsök i andra länder ådagalagt, att betydligt
bättre precision erhölls med omkring 10 mm kaliber.
För att sätta Gevärsfaktoriet i stånd att upptaga
den nya tillverkningen, beviljade riksdagen för åren
1867—1868 ett anslag av lx/2 million riksdaler r:mt.
Dåvarande styresmannen för gevärsfaktoriet, major
Conrad Leonard Fries beordrades att resa till
Remingtons verkstäder för att studera
gevärstillverkningen. Han åtföljdes
även av ingenjören vid Munktells
mekaniska verkstad Theofron Boberg, som
med stor skicklighet ritade av maskiner
och gjorde upp arbetsbeskrivningar.
Även ett par artilleriofficerare
utsändes, för att besiktiga de 10 000 färdiga
gevär och 20 000 mekanismer, som
beställdes hos Remington.
Sedan Fries och Boberg även inköpt
en hel del nya arbetsmaskiner,
återvände de och genomförde en fullständig
omorganisation av tillverkningen vid
faktoriet. Den nyinrättade
verktygsavdelningen försågs med lätta och
smidiga amerikanska maskiner såsom
svarvar, fräsmaskiner, borrmaskiner och
kopieringsmaskiner, i vilka nu tillverkades
fixturer, skärverktyg, arbetsmått och
besiktningsinstrument av alla slag, att
börja med under ledning av en amerikansk
’"tool-maker". En fräsmaskin, tillverkad av Brown & Sharp
år 1867, är för övrigt fortfarande i daglig drift vid
faktoriet. I det år 1868 uppförda hejarhuset insattes
nya remdrivna hejare, moderna excenterpressar och
ugnar.
Snart nog kom tillverkningen i full gång och
faktoriet uppnådde en produktion av 15—20 tusen gevär
per år. Vid 1869 års slut voro också alla
infanteriregementen försedda med de nya vapnen.
Den genomgripande moderniseringen av
gevärsfaktoriets verkstäder blev till stor nytta för
Eskilstunaindustrien i övrigt. Sådana män som Aug. Stenman
och Aug. Stålberg voro anställda vid faktoriet under
denna tid och omsatte sedermera med framgång sina
erfarenheter i praktiken. Flera mekaniska verkstäder
i vårt land började även efterbilda de amerikanska
maskinerna. För övrigt spreds kännedomen om
nyheterna genom den Tekniska söndags- och aftonskolan
i Eskilstuna, vars reglemente fastställdes år 1859.
Major Fries efterträddes år 1869 som styresman av
kapten Gustaf Blix. Han fortsatte omorganisationen
och lät bygga till den stora verkstaden med två
tre-våningsflyglar ungefär till hälften av deras nuvarande
längd.
En av den nye styresmannens viktigaste uppgifter
var utprovning av ett gevärspipmaterial, som var
bättre än det hittills använda välljärnet. Degelstålet
blev för dyrt, men däremot visade sig
bessemerprocessen kunna lämna ett billigare men homogent stål,
lämpligt för piptillverkning. År 1869 lät kapten Blix
göra bearbetningsprov med massiva
bessemerståläm-nen från Siljansfors, ihåliga valsade ämnen av
bessemerstål från Fagersta och massiva degelstålsämnen
från Wikmanshyttan. Det visade sig därvid, att en
man kunde upprymma 35 à 40 st. ihåliga ämnen per
dag, medan han av de massiva ämnena ej kunde
iordningställa stort mer än en pipa om dagen. Av
denna orsak beställdes från Fagersta 30 000 st. hålade
pipämnen, vilka levererades under år 1873. Sedan
denna tid levereras alltjämt alla pipämnen från
Fagersta.
Det svenska armégeväret m/67 med 12,17 mm
kaliber hade inga framstående ballistiska egenskaper.
Kulans utgångshastighet var 385 m/sek. (kulvikt 24
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
