Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1940 - Från flintlåsgevär till kulsprutor, av Elias Hermelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gram). De flesta andra europeiska
arméer hade skaffat sig vapen med mindre
kaliber och flackare kulbana, varför det
under 1870-talet blev tydligt att det
svenska geväret var det sämsta i hela
Europa. En svensk-norsk
vapenkommitté sammanträdde år 1877 och efter
åtskilliga försök fastställdes år 1880 en
ny pipa med 10,15 mm kaliber och fyra
refflor emot sex i den gamla. Med
krut-laddning av 5 gram fick kulan (vikt
21,8 gram) en utgångshastighet av 465
m/sek.
Men utvecklingen gick vidare. En
genomgripande förändring av
reming-tongeväret fastställdes år 1889 och
vapnet kallades m/67-89. Kalibern hade
minskats till 8 mm, mekanismen ändrats
från kantantändning till
centraltänd-ning, slutstycket försetts med s. k.
tänd-stiftsregulator m. fi. förbättringar. På
detta sätt moderniserades under åren 1890—1896 ca
100 000 gevär, vilken period av äldre faktoriarbetare
ännu kallas "förändringen". Patronerna laddades i
början med svartkrut, men sedan man infört röksvagt
krut, ökades kulans utgångshastighet från 535 till
605 m/sek. och kulbanan blev flackare. I andra
länder pågingo försök med ännu klenare kalibrar och
andra typer av kulor, samtidigt som repetergevären
allt mera utvecklades och förbättrades.
Först sedan repetergevären visat sin ojämförliga
överlägsenhet över enkelladdarna i rysk-turkiska
kriget 1877—78, började man på allvar införa
repetergevär i större utsträckning. Den svensk-norska
vapenkommittén av år 1877 provade bl. a. ett av
ingenjör Jarmann konstruerat gevär med
cylindermekanism och framstocksmagasin för 8 patroner. I
Sverige ansågs vapnet ej motsvara förhoppningarna,
men det antogs för norska infanteriet år 1884. Av
detta gevär tillverkades vid Gevärsfaktoriet 2 000 st.
med kaliber 10,1’5 mm.
Först år 1894 hade den svenska arméns
representanter funnit en vapentyp, som de godkände,
nämligen det tyska geväret system Mauser. Det blev
också en verklig fullträff då ju karbin m/94 och gevär
m/96 fortfarande äro de gällande modellerna.
Kalibern var nu 6,5 mm och kulan, vägande 10,1 gram fick
med geväret en utgångshastighet av ca 705 m/sek.
Nu börjar repetergevärens tid på allvar för
faktoriet. Från Waffenfabrik Mauser i Oberndorff
inköptes att börja med 40 000 gevär och 10 000 karbiner.
Styresmannen, dåvarande kaptenen C.
Hyltén-Cavallius fick tillstånd att med en stab av officerare och
tekniker studera vapentillverkningen på platsen, och
sedan ett antal moderna specialmaskiner anskaffats,
kunde den nya tillverkningen snart sättas i gång i
Eskilstuna.
Genom införande av specialverktyg för de olika
arbetsoperationerna kunde fabrikationen
rationaliseras i hög grad. Noggrant utförda arbetsmått med
toleranser möjliggjorde bättre utförande än dittills,
och för kontroll av dessa mätverktyg började redan
omkring år 1896 dåvarande rustmästaren C. E.
Johansson använda s. k. passbitar. Dessa blevo
upphovet till kombinationsmåttsystemet och grunden till
det världsberömda företaget A.-b. C. E. Johansson.
Fig. 4. Carl Gustafs stads gevärsfaktori, "Remingtonverkstaden" 1869.
Teckning av R. Haglund.
Vi veta alla, vilken betydelse detta system haft för
åstadkommandet av Utbytbarhet av detaljer inom
maskinindustrien.
Från år 1892 användes legerat stål för
piptillverkningen, nämligen kromstål till gevärs- och
kromvana-dinstål till automatvapenpipor.
Produktionen forcerades särskilt under åren 1916
och 1917 då tillverkningen uppgick till över 50 000
gevär per år. Det härför nödvändiga utrymmet hade
erhållits genom förlängning av verkstadens flyglar,
vilket skedde år 1915.
Den gamle styresmannen, överste Hyltén-Cavallius,
som styrde faktoriet efter patriarkaliska principer,
efterträddes år 1911 av dåvarande
besiktningsofficeren, numera översten Jacques Virgin. Det var sålunda
under hans tid 1911—1933, som den mest forcerade
gevärstillverkningen inföll, ävensom en begynnande
övergång till fabrikation av automatvapen.
Ett kulsprutegevär av Kjellmans konstruktion
provades år 1905 för vår armé, men vapnet blev ej
antaget. Redan år 1903 hade dansken Madsen
konstruerat ett kulsprutegevär, varav år 1914 inköptes
ett mindre antal. Först år 1921 infördes emellertid
kulsprutegeväret på allvar i svenska armén, nämligen
det amerikanska vapnet system Colt-Browning,
tillverkat vid Colts fabriker i Hartford. Detta vapen
har sedan 1923 under namn av kg m/21 tillverkats på
licens vid Gevärsfaktoriet. Numera göres en
förbättrad typ med utbytbar pipa, kg m/37.
Den första tunga kulsprutan, som infördes hos oss,
var av system Hotchkiss, benämnd ksp m/00. Prov
med Kjellmans vattenkylda kulspruta år 1911 ledde
ej till resultat, men år 1914 inköptes ett större antal
österrikiska kulsprutor av system Schwarzlose. Vid
faktoriet har även en del kulsprutor av denna typ,
m/14, tillverkats, men konstruktionen har ej visat sig
så pålitlig. Däremot har mekanismen i den år 1922
införda flygplanskulsprutan system Colt-Browning
fungerat betydligt bättre. På grundval av denna
kulspruta har vid Gevärsfaktoriet konstruerats ett nytt
vattenkylt vapen, benämnt ksp m/36, som användes
såväl i marklavett som i luftvärnsstativ.
Den ökade maskinutrustningen för tillverkning av
automatvapen krävde större utrymmen, och under
åren 1917—1918 byggdes den s. k. nya verkstaden.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
