Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 27 april 1940 - Kalorijakt inom industrien, av Gustaf Edling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Fig. 1. Samband mellan ångpris och kolpris vid olika
verkningsgrader.
Av det totala behovet på ca 13,4 mill. ton täcktes
genom import ca 9,6 mill. ton. Importen utgjordes av
6,6 mill. ton stenkol, 2,3 mill. ton koks och 450 000
ton brännolja.
Man får ett imponerande intryck av. vad importen
betyder, om man betänker, att om importmängden
uppdelades på 2 200 tons båtlaster, så måste en
sådan båt inkomma till svensk hamn varannan timme
året runt.
Under nu rådande förhållanden lär det väl icke bli
möjligt att kunna få in i landet hela den
bränslemängd, som vi i normala fall behöva importera. Yi
tvingas sålunda nu till sparsamhet med bränslet, och
det kan möjligen föra med sig den fördelen, att
industriens män nu mera än tidigare underkasta
värme-problemen en allvarlig prövning.
Det måste emellertid erkännas, att under årens
lopp mycket har uträttats, som medfört nedgång i
bränsleförbrukningen inom industrien, och alltjämt
arbetas det intensivt på detta område.
För att illustrera detta nämner jag ett par exempel
på nedgång i bränslekostnader och bränsleförbrukning:
1) Enligt överingenjören Tigerschiöld har
bränslekostnaden vid svenska järnverk sjunkit från ca 28 %
av hela produktionens värde år 1913 till ca 12 % år
1937. Under samma tid har träkolsförbrukningen per
ton tackjärn sjunkit från 57,7 till 50,9 hl.
Det andra exemplet tager jag från
cellulosaindustrien.
2) Vid tillverkning av stark sulfatmassa måste man
vid omoderna fabriker räkna med 500 à 600 kg kol
per ton massa. Som bekant finns det emellertid för
närvarande också moderniserade sulfatfabriker, där
man lyckats helt komma ifrån behovet av främmande
bränsle.
Denna bränslebesparing vid
sulfatmasseframställ-ningen har nödvändiggjort betydande
kapitalinvestering inom olika fabriksavdelningar. Det är
emellertid som bekant ingalunda enbart genom dyrbara om-
byggnader och nyinstallationer, som en anläggnings
bränsleförbrukning kan reduceras.
Genom justering, rationalisering och noggrann
övervakning av den befintliga anläggningen står i
allmänhet mycket att vinna, och det är väl närmast den
grenen av besparingsverksamheten, som man enligt
min uppfattning karakteriserat med begreppet
"kalorijakt".
När jag för några veckor sedan lovade inleda
dagens diskussion med några ord om kalori jakt, hade
jag icke gjort klart för mig, vad som vid det här
tillfället lämpligen borde dragas fram till diskussion.
Ämnet är ju stort, och helst borde sådana frågor
behandlas, vilka dels äro av allmänt intresse, dels
också beröra sådana förhållanden, vilka genom enkla
åtgärder kunna förbättras i värmeekonomiskt
avseende.
Tyvärr har jag icke några originella uppslag att
komma med och inga nya vägar till värmebesparing
att påvisa, utan jag måste nöja mig med att beröra
några ofta behandlade frågor, vilka för Eder alla
redan förut äro väl kända.
Ängpannedriften.
Jag skall börja med och kommer för övrigt också
huvudsakligen att uppehålla mig vid
pannrumsdriften.
Produktion av ånga med lägsta möjliga kostnad är
en av grundförutsättningarna för en god
värmeekonomi, och i många fall torde den dagliga driften vid
en värmeförbrukande anläggning erbjuda större
besparingsmöjligheter vid ’produktionen av ånga än
vid konsumtionen av densamma.
Jag visar till en början ett diagram (fig. 1),. på
vilket demonstreras inverkan av kolpris och
ångpanneanläggningens totala verkningsgrad på
ångpri-set. Det är ju utan vidare klart, att ångpriset är
omvänt proportionellt mot verkningsgraden vid
oförändrade kolpris.
Vid stigande kolpris har man en viss — ehuru
mycket begränsad — möjlighet att kompensera denna
stegring genom förbättring av anläggningens
verkningsgrad.
Vad som genom dylik kompensation står att
vinna är emellertid beroende av vad anläggningen har
för verkningsgrad, innan förbättringarna
genomföras.
Hur otroligt det än låter, råkade en av mina
medarbetare för någon vecka sedan på en anläggning av
rätt betydande storleksordning, där verkningsgraden
på grund av stora rökgasförluster låg vid omkring
50 %. Den anläggningen har ju möjlighet att
genom verkningsgradsförbättring kompensera kolpriset
rätt långt. Dess bättre kan man nog räkna med att
en så låg verkningsgrad tillhör undantagen,
åtminstone vid anläggningar av mera betydande
storleksordning.
Höjer man verkningsgraden från 75 till 90 %,
dvs. med 20 %, innebär det en möjlighet att
kompensera en kolprisstegring från exempelvis 20 till 24 kr.
per ton. Det är sålunda icke stora möjligheter man
har till kompensation i ett sådant fall.
Ekonomisk verkningsgrad.
En fråga av stor betydelse är, vad det kostar att
höja verkningsgraden. Som jag nyss nämnde, kunna
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
