Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 4 maj 1940 - Transduktorn, en pånyttfödd medlem av de elektriska apparaternas familj, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 18 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 4 MA)
ÅRG. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Transduktorn, en pånyttfödd medlem av de elektriska apparaternas familj, av civilingenjör
Uno Lamm. — Notiser. — Litteratur. — Tekniska föreningar.
Transduktorn
en pånyttfödd medlem av de elektriska apparaternas familj.1
Av civilingenjör UNO LAMM.
Det har varit en oupphörlig strävan hos
elektroteknikerna att eliminera den mekaniska rörelsen
såsom mellanled i för övrigt rent elektriska förlopp.
Elektriska omformare av roterande typ, där
mekanisk energi uppträtt som mellanhand mellan den
upptagna och avgivna rent elektriska energien, ha
ersatts med statiska strömriktare av olika slag,
roterande synkronmaskineri med statiska
kondensatorer, och icke minst har man sökt ersätta rörliga
reläer och reglerapparater av mångahanda slag med
statiska anordningar innehållande elektronrör eller
jonrör. Den primära drivkraften till denna
utveckling har väl framför allt varit en intuitiv benägenhet
hos elektrikern, analog med glasmästarens när han
bygger sitt hus av bara fönster. Jämsides med
tillfredsställandet av sådana instinkter har dock
elektrikern många gånger vunnit stora praktiska fördelar
såsom förbättring av driftsäkerheten, förenkling av
underhållet, förbättring av verkningsgraden, större
precision i regleringen o. d.
Som ett hjälpmedel i denna utveckling mot statiska
lösningar har på senare åren den
likströmsmagneti-serade reaktorn eller transduktorn alltmera framträtt,
I och för sig är denna apparat känd sedan gammalt
och användes redan tidigt såsom reglerbart
växelströmsmotstånd, t. e. för reglering av scenbelysningen
på teatrar. Den bestod av en trebent järnkärna
enligt fig. 1 a. Ytterbenens lindningar genomgicks
av den växelström, som skulle regleras, och
mittbenets lindning matades med likström. Genom att
variera likströmmen kunde man efter behag reglera
det reaktiva motstånd, som apparaten bildade för
växelströmmen. Apparatens verkan brukade
förklaras så, att likströmsmagnetiseringen ändrade
järnets magnetiska motstånd och därmed reaktansen för
växelströmmen. I motsats till de flesta andra av
elektroteknikens sedan gammalt kända hjälpmedel
har transduktorn icke haft någon kontinuerlig
utveckling under de gångna decennierna. Den har
tvärtom snarast legat i ide i väntan på att
förutsättningar för en mera vidsträckt användning skulle
uppstå. Så har först på de allra senaste åren skett och
den nytillkomna förutsättningen är framför allt
framträdandet av enkla apparater för omformning av små
l Detta ämne finnes jämväl utförligt behandlat i Aseas
tidning- 1939, nr 2, sid. 18.
växelströmseffekter i likström; alltså likriktare och
framför allt torrlikriktare. Det är sålunda
kombinationen av transduktor och likriktare, som leder till
intressanta praktiska lösningar.
Transduktorns come-back har varit ledsagad av
vissa konstruktiva förbättringar samt givetvis av en
rad nya kopplingsprinciper. Dessutom har ett nytt
betraktelsesätt på apparatens verkan vuxit fram,
vilket kanske icke minst verkat stimulerande på den
optimism, som måste finnas bakom varje
utvecklingsarbete. I sin nu mest använda utföringsform består
transduktorn av två transformatorkärnor enligt fig.
1 b, båda lindade med både växelströms- och
lik-strömslindning. Likströmslindningarna äro alltid
seriekopplade, medan växelströmslindningarna kunna
vara parallell- eller seriekopplade, alltefter de
egenskaper man önskar erhålla; likströmslindningarna äro
dock alltid motriktade varandra relativt
växelströmslindningarna. Härigenom blir anordningen liksom
den i fig. 1 a symmetrisk och verkan densamma för
båda strömriktningarna på växelströmssidan.
I frågan om det teoretiska betraktelsesättet se vi
Fig. 1. För att få transduktorn symmetrisk utföres den
antingen enligt a med en trebent kärna eller enligt & som två
vanliga enfas transformatorer, vilkas lindningar
sammankopplas på olika sätt enligt fig. 2. Den senare
utföringsformen ger de mest utpräglade transduktoregenskaperna.
icke numera transduktorn som en reaktor, vari
järnkärnans magnetiska motstånd eller permeabilitet
varieras. Vi se den i stället som en apparat i
mycket analog med transformatorn. Liksom i
transformatorn kan man vid ett första studium
bortse från järnets ändliga permeabilitet — den blir
blott en faktor, som kommer in såsom ett fel, som
en avvikelse från idealfallet. Man antager sålunda,
att transduktorns järnkärnor ha en
magnetiserings-kurva, som sammanfaller med B-axeln upp till mätt-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
