Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 4 maj 1940 - Transduktorn, en pånyttfödd medlem av de elektriska apparaternas familj, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
praktiskt utförbara transduktorn får man, alldeles
som vid en transformator, taga hänsyn till att
järn-kärnans permeabilitet icke är oändlig, till oundvikliga
luftgap, till den magnetiska läckningen mellan och
hos lindningarna och till dessas ohmska motstånd.
Fig. 3 visar några typiska yttre karakteristikor för
en transduktor. Kurvskaran har upptagits så, att
apparaten matats med varierande spänning på
växelströmssidan och varierande ström på likströmssidan,
varvid växelströmmen har observerats såsom
oberoende variabel. Som jämförelse ha i samma figur
uppritats de karakteristikor, som kunna deduceras för
en idealtransduktor. Skillnaden är som synes icke så
stor, trots att i detta fall mätningarna skett på
mycket små kärnor av ordinär transformatorplåt.
Ström-transformatorkaraktären är, inom ett begränsat
spänningsområde, fullt tydlig.
Ett praktiskt viktigt förhållande är, att den effekt,
som förbrukas i likströmslindningen, är mycket
mindre än produkten av växelström och växelspänning
och därför även mindre än de effektvariationer, man
kan framkalla i en förbrukningsapparat, som för detta
ändamål är seriekopplad med transduktorn.
Transduktorn har alltså en viss förstärkningsverkan, och
och denna är av samma storleksordning som
förhållandet mellan halva kopparförlusterna och
totaleffekten hos en transformator. Denna verkan kan i hög
grad ökas genom en slags återkoppling eller
själv-magnetisering, visad i fig. 4. Transduktorns egen
växelström likriktas med likriktaren 2, och den
alstrade likströmmen sändes igenom en likströmslindning
på transduktorn. Varvtalet i denna lindning
avpassas så, att det för varje värde på växelströmmen
ger en likströmsmagnetisering, just så stor som enligt
transduktordiagrammet, fig. 3, fordras för att
växelströmmen skall få ifrågavarande värde. Apparaten
levererar så att säga själv den likström den behöver,
åtminstone inom ett avsevärt område av olika
påtryckta växelspänningar; den är i indifferent
jämvikt. En ytterst liten tillsatsmagnetisering i en extra
likströmslindning kan få transduktorn att genomlöpa
hela sitt reglerområde. På detta sätt kan man komma
fram till ganska betydande värden på förstärkningen.
Fig. 5 visar sålunda i skala 1/1 en liten trans-
Fig. 4.
Självmagneti-serad transduktor. 1.
transduktorn, 2.
torrlik-riktare för
självmagne-tiseringslindningen, 3.
förbrukningsapparaten,
som regleras av
transduktorn och som kan
placeras på
växelströms- eller likströmssidan av likriktaren 2, allteftersom den
är en växelströms- eller likströmsapparat.
duktor av magnetisk .speciallegering, som med hjälp
av en likströmseffekt på 0—10 mikrowatt, inmatad
i en extralindning, kan reglera effekten i ett med
transduktorn seriekopplat motstånd mellan 0,07 och
1 watt. Ännu större förstärkningsgrad har uppmätts
med ringkärnor av större dimensioner, och en
förstärkning i förhållandet 1 :106 ligger väl inom
räckhåll.
De flesta av de olika användningar, transduktorn
har funnit, baserar sig på dess förstärkningsverkan.
Dit hör framför allt användningen av transduktorn
Fig. 5. Foto i naturlig
storlek av ena kärnan till
en transduktor, vilken
förstärker en effekt av 0,oi
mW till 1 W.
för villkorlig reglering, t. e. för den tidigare
omnämnda regleringen av belysningen på teatrar. På
liknande sätt kan transduktorn reglera varvtalet på
fläktar, drivna av vanliga kortslutna trefasmotorer,
reglera effekten i mindre ugnar och i svetsapparater,
reglera spänningen i mindre kraftlinjer och framför
allt reglera torrlikriktare. Dessa senare kunna ju
icke — åtminstone icke ännu — "gallerstyras" och
transduktorn är därför här ett särskilt välkommet
komplement. Av visst intresse är, att ström- och
spänningsförhållandena i en likriktare, reglerad med
en idealtransduktor, äro i mycket analoga med dem
i en gallerstyrd likriktare. Transduktorn medför
sålunda principiellt icke såsom en reaktor en
förlängning av kommuteringstiden utan snarare en försening
av kominuteringstidpunkten. Den sänker sålunda
likspänningen genom att tvinga likriktaren att skära
till sig segment av växelspänningskurvan av lägre
medelvärde än vid oreglerad likriktare. En på detta
sätt reglerad likriktare kan sedan i sin tur användas
för spänningsreglering av generatorer,
varvtalsreglering av motorer etc.
Vid alla dessa slag av villkorlig reglering kan
transduktorn lätt apteras så, att automatisk reglering
erhålles enligt olika program, t. e. på konstant
spänning eller strömstyrka, konstant temperatur i en ugn
eller hos en fläktkyld apparat etc. I princip ordnas
kopplingen så, att transduktorn magnetiseras av
skillnaden mellan en konstant jämförelseström och
en ström, som entydigt beror av den storhet, som
skall hållas konstant, t, e. spänningen hos en
likriktare. Skall man få en stor noggrannhet med ett
dylikt reglerdon, så måste transduktorn nöja sig med
att den nämnda magnetiserande skillnaden har en
mycket liten effekt, och den självmagnetiserade
transduktorns höga förstärkningsgrad kommer
därför här till sin rätt. Regleringsanordningar av detta
slag kunna naturligtvis kombineras på ett otal olika
sätt: som exempel skall blott nämnas Aseas s. k.
Avostat. Denna är en torrlikriktare, som regleras
så, att oberoende av primära spänningsändringar
likspänningen hålles konstant från tomgång och upp till
full belastning, medan apparaten därefter motsätter
sig vidare strömökning och reglerar på konstant
ström. Dylika likriktare ha visat sig fylla ett sedan
länge känt önskemål i fråga om idealisk
underhållsladdning av ackumulatorer; fig. 6 visar ett exempel
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
