- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Allmänna avdelningen /
215

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 25 maj 1940 - Tidskriftsnytt, av Frithiof Holmgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Ti dskrift

som vanliga. Hjulsatserna lia även viktredueerats
både i axel, hjulskiva och krans. Legerat stål med
över 70 kg/mm2 hållfasthet mot 50 kg/mm2 tidigare
har reducerat axelvikten med 20 %. Ihåliga axlar
användas även med en väggtjocklek av 20 mm och
53,8 % viktsbesparing men med 39 % minskat
motståndsmoment. (Schweizerische Bauzeitung h 13, s
148.)

Enfasström har nu använts i Schweiz i 25 år. 75
% av alla linjer äro elektrifierade och de trafikeras
med 85 % av tågen och 92 % av antalet
tonkilometer. Sammanlagt 252 lok finnas av 2’Col’ och 2’Dol’
typerna. Motorernas timeffekt är 610 kW.
Försöksvis ha en del av motorerna försetts med
koncentrerad kompensationslindning, som placerats på
vänd-polerna, Även motorvagnar användas i trevagnståg
för 160 km/h och tvåvagnståg för 110 km/h.
Stigningar förekomma upp till 27 °/00. På
Lötschberg-banan användas tunga lok 1CC1 (timeffekt 3 800
kW), på Gotthardbanan l’Bol,Bol’ + 1’Bol’Bol’ med
en timeffekt av sammanlagt 9 000 kW. Varje
drivaxel har två motorer med mellanaxlar placerade högt
uppe i lokets inre. Transformatorerna ha
oljekyl-ning. Kommutatorerna överses vart tredje år utan
mellanundersökning. Beroende på typen gå loken
120 000 à 240 000 km mellan huvudrevisionerna (ca
40 000 à 60 000 km/år.) I medeltal ersätter varje
ellok två ånglok. Trevagnsmotortågen gå i
medeltal 20000 km per månad. (Rev. gén. Electr., h 45,
s 611, årg. 1939. ETZ. h 7, s 155, årg. 1940.)

Röntgenrören konstrueras huvudsakligen med
hänsyn till att ernå ett effektivt strålskydd och hög
brännfläckeffekt. För att ernå större geometrisk
rö-relseskärpa hos röntgenbilden, dvs. hög bildeffekt,
måste man omsätta högsta möjliga effekt i minsta
möjliga brännfläck. I stället för elektronstråle av
cirkelformat tvärsnitt använder man fyrkantig stråle
och alstrar på anoden en rektangulär
(band-)streck-formad brännfläck med storaxeln i centralstrålens
riktning. Anoden avfasas så, att brännfläcken synes
kvadratisk, varigenom det blir möjligt att belasta
streckbrännfläcken tre gånger så mycket som en rund
brännfläck av samma optiska förmåga. I stället för
en fast anod kan man använda en med högt varvtal
roterande kägelformad anod, under det att katod och
elektronstråle äro fixa, men excentriskt anordnade.
Strålen träffar då kanten av den med ett
volfram-skikt beklädda anoden. Då strålen alltid träffar kall
volfram, kan man arbeta med 15 ggr större belastning
än vid fast anod. Genom stegring av strömstyrkan
vid en högsta spänning av 200 kV kan en kontinuerlig
b lastning av 600 W uppnås. En ytterligare stegring
av effekten kan ernås med H,0- eller oljekylning av
Cu-anoden, sedan man träffat särskilda åtgärder mot
sekundärelektroner och spridstrålar i
urladdnings-rummet såsom t. e. med metallisk avskärmning,
skyddsanod och användning av rör med dubbla
väggar. Kylvattnet måste tillföras genom kabelns inre.
Genom uppdelning av spänningsfallet 10" V i flera
steg blir det möjligt att arbeta med avsmälta rör och
att därigenom höja rörens användbarhet. (ZVDI., h
10, s 176.)

En spännings effektivvärde kan vid höga
spänningar mätas med elektrostatiskt instrument, varvid
attraktionskraften mellan tvenne elektroder utnyttjas.
Maximalvärdet mätes med gniststräcka, företrädesvis

kulgap. Även glimmrör ha föreslagits vid
användning av spänningsdelare. Laddningsströmmen hos en
kondensator ger även uttryck för maximalspänningen.
Kurvformen bestämmes med oscillograf. Vid
högskolan i Aachen har man utbildat en
spänningsmätare baserad på skyddsringskondensatorn, varvid
attraktionskraften bestämmes med en
induktionsmät-dosa, fylld med indifferent gas för att höja
mätområdet enl. Wallichs och Opitz. Såväl relativa som
absoluta spänningar kunna mätas. Kondensatorn
består av en fast och en rörlig skiva, vilken senare har
jordpotential. Den rörliga skivan är omgiven av
skyddsring, som uppfångar det heterogena kantfältet,
så att fältet mellan skivorna blir homogent. En
elektrisk kraftmätare är kombinerad med denna
skydds-ring. Den förra representeras av
induktionsmätdo-san, som består av ett membran, till vilket den rörelse,
som skyddsringskondensatorns mätskiva beskriver,
överföres. Utslagen överföras med ett tryckstift från
mätskiva till membran. På membranet är hälften av
en tvådelad, slitsad järnkärna fästad, som bär
sekundärspolen, och mitt emot den sitter järnkärnans
fasta del med primärspolen. Mellan kärnhalvorna
finnes ett luftgap. Primärspolen matas med
växelström av viss frekvens och styrka över ett motstånd.
Då nu den spänning, som skall mätas, anslutes till
skyddsringskondensatorns fasta skiva, så drages den
rörliga skivan av elektrostatiska kraften mer eller
mindre ur jämviktsläget, då membranet även utböjes
(0,01 à 0,1 mm). Luftgap och därmed spolens
inducerande verkan ändras, varför mätströmmen även
ändras i samma mån. Den inducerade strömmen i
sekundärspolen mätes över en likriktare med ett
känsligt vridspolinstrument. Apparaten är
innesluten i indifferent tryckgas för att få mindre
skivav-stånd och kortare isolationssträckor. Mätkraften är
mycket liten och ligger vid en fältstyrka av 50 kV/cm
vid storleksordningen 50 mg/cm2 i luft av atmtryck.
Vid tryckgas av 10 at kan man däremot ogenerat
höja mätfältstyrkan till 100 kV/cm, varvid krafterna
stegras med kvadraten på fältstyrkan och således
uppgå till ungefär 5 g/cm2. Noggrannheten är främst
beroende av avståndsinställningen, i andra hand av
mätdosans känslighet. Mätfelet överstiger ej 0,5 %
av maximala skalvärdet (ZVDI. h 7, s 119).

Kommunikationsteknik.

Trafiken över Nordatlanten mellan Shediac
(Kanada) och Southampton ombesörjes per flyg med
hydroplan, typ Boring 314. De ha en total längd av
33,25 m, höjd 8,7 m, längd mellan vingspetsarna 46,8 m.
Vikt 37,5 t. Fyra motorer Wright Cyclone med 14.
cylindrar i dubbel klockform. Totaleffekt 6 000 hk.
Bunkrar ca 15 900 1 bensin. Max. hastighet 305 km/h.
Marschhast. 200 km/h. Aktionsradie 7 900 km. 74
passagerare i dagfart, 40 i nattrafik. 8 mans
besättning. Fraktlastförmåga 2 250 kg. Skrovet är helt
av alumin med stabilisatorer på bägge sidor för
lyftning från vatten. Det innehåller två däck. På
övre däck finnes förär- och navigationshytt, radio
samt platser för officerare och manskap. Motorerna
äro placerade utanför skrovet i boxar med tillräckligt
utrymme för tillsyn under gång. På undre däck är
utrymmet för passagerarna i fem hytter med sex
sängar. Matsal för 50 personer och privathytt för

215

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:23:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free