Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 1 juni 1940 - Hygienisk materialbedömning med särskild hänsyn till egenskaperna hos konstprodukten porslin, av Gunnar Nordgren - Förslag till lagstiftning om vattenförorening, av Jan Otto Alrutz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
som på så sätt skyddas mot ultraviolett ljus äro även
i mer eller mindre hög grad skyddade mot mekanisk
rengöring och olika desinfektionsåtgärder.
Litteratur
(huvudsakligast behandlande porslin för födoämnen) :
Blumenberg: Z. Hyg. 120, 87, 1937.
Bornand: Mitt. Lebensmittelunters. 18, 1, 1937.
Cox: Am. J. Publ. Health 28, 174, 1938.
Cumming and Yongue: Mil. Surgeon 80, 411, 1937; Am. J.
Publ. Health 26, 165, 1936.
Dejust : Rev. d’Hyg. J,5, 1120, 1923.
Devereux and Mallmann: Am. J. Publ. Health 26, 165,
1936.
Ditthorn: Bl. Volkesgsdh. pfl. 31, 37, 1931.
Fellers, Levine and Harvey: Am. J. Publ. Health 26,
1211, 1936.
Hool : Schweiz. Z. Ges. pfl. 8, 899, 1928.
Löwe und Stegmüllep.: Arb. Kais. Ges-Amt SS, 203, 1909.
Macdonald and Freeborn: Canad. Publ. Health J. 24, 83,
1933.
Mac Nabb, White and Owen: Canad. Publ. Health J. 29,
591, 1938.
Monier-Williams : Rep. Publ. Health Med. Subj. No. 29,
Ministry of Health, London 1925.
Förslag till lagstiftning om vattenförorening.
Av advokat JAN OTTO ALRUTZ.
Förslag till lagstiftning om vattenförorening har i
slutet av år 1939 framlagts av särskilda inom
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.
Lagstiftningen i dessa ämnen har hittills varit
mycket ofullständig. Vattenlagen innehåller icke några
direkta bestämmelser i denna sak. I den ännu
gällande § 12 av 1880 års förordning om jordägares rätt
över vattnet å hans grund och i hälsovårdsstadgan
återfinnas dock några kortfattade stadganden.
Principen i dessa är, att all vattenförorening, som
förorsakar skada, är otillåten. Länsstyrelserna och
hälsovårdsnämnderna kunna, om förorening ändock sker,
vid vite förbjuda föroreningen. I praktiken har dock
lagens förbud icke kunnat upprätthållas, och
vattenförorening förekommer ofta, utan att myndigheterna
ansett sig kunna vidtaga åtgärder däremot. Ägaren
av en fabrik eller anläggning, som förorenar ett
vattendrag eller en sjö, riskerar likväl alltid ett
ingripande från myndigheternas sida. Även
beträffande skyldigheten att ersätta skada, som uppstår genom
vattenförorening, finnas endast ofullständiga
bestämmelser. Rättspraxis har ställt sig på den
ståndpunkten, att sådan skada skall ersättas enligt
granne-lagsrättens regler, dvs. att ersättningsskyldighet
inträder, när vattenföroreningen överskrider, vad
grannar och närboende skäligen måste anses skyldiga att
finna sig i. Dylika ersättningsfrågor behandlas i
första instans av allmän underrätt. Genom
lagstiftning år 1937 har slutligen tillskapats en
tillsynings-myndighet med uppgift att övervaka, att skada på
fiske ej uppstår genom vattenförorening.
Den nuvarande lagstiftningen karakteriseras
sålunda av det absoluta förbudet mot vattenförorening,
av omöjligheten att ens mot utgivande av
ersättning-erhålla myndighets tillstånd till förorening och
slutligen därav, att vattendomstolarna icke hava någon
direkt befattning med föroreningsfrågor. Ett verkligt
behov av en ny och fullständig lagstiftning föreligger
sålunda.
Det nya lagförslaget är inarbetat i vattenlagen,
huvudsakligen i dess åttonde kapitel. Dessutom föreslås
vissa nya specialförfattningar, ändringar i
hälsovårdsstadgan m. m.
De föreslagna bestämmelserna äro avsedda att gälla
all vattenförorening. Man har dock särskilt haft
uppmärksamheten riktad på den vanligaste formen
av vattenförorening nämligen sådan vattenförorening,
som förorsakas genom utsläppande av avloppsvatten.
Under begreppet avloppsvatten hänföres dels
kloakvatten ("spillvatten och orenlighet, som härrör från
bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att
hänföra till industriell rörelse"), dels ock industriellt
avloppsvatten ("spillvatten och orenlighet, som
härrör från industriell rörelse").
Rörande spörsmålet, vilka myndigheter som skola
behandla vattenföroreningsfrågor, innehåller
lagförslaget följande bestämmelser. Det huvudsakliga
avgörandet i dylika frågor skall träffas av
vattendomstol och i högre instans vattenöverdomstolen och
Högsta domstolen. De allmänna underdomstolarnas
nuvarande befattning med frågor om ersättning för
vattenförorening överflyttas sålunda till
vattendomstolarna. Frågor rörande vattenförorening kunna i
första instans även handläggas vid en syneförrättning
av särskilt förordnad förrättningsman, vars
utlåtande dock skall underställas vattendomstolens prövning.
Det förutsättes i motiven till lagförslaget, att en av
vattenrättsingenjörerna i vattendomstolen skall vara
särskilt sakkunnig i föroreningsfrågor och att
därjämte sakkunniga skola kunna anlitas för
utlåtanden. Vid sidan av vattendomstolen äga
hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna kvar sin befogenhet
att föreskriva åtgärder och utfärda förbud mot
förorening. Vattendomstolen är dock obunden av
dylika beslut vid prövning av vattenföroreningsfrågor,
och om olika beslut föreligga av nämnda
myndigheter och av vattendomstol, skall alltid
vattendomstolens beslut lända till efterrättelse. Den tidigare
tillskapade tillsyningsmyndigheten till skydd för
fisket bibehålles, och därjämte tillsättes ännu
en tillsyningsmyndighet till skydd för sanitära
intressen.
En av de viktigaste nyheterna i lagförslaget utgöres
av bestämmelsen, att tillstånd till vattenförorening
under vissa omständigheter kan meddelas. I detta
avseende gälla något olika regler beträffande
kloak-vatten och beträffande avloppsvatten från industriella
anläggningar. Den, som avleder kloakvatten, är
skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder mot föroreningen. Enligt
motiven fastslår detta stadgande såsom grundprincip,
att åtgärder till motverkande av förorening skola
vidtagas, och därvid bör som minimum fordras, att
de grövre beståndsdelarna i kloakvattnet avskiljas.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
