Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
vapen och sjöstridskrafter, ett företag av en art, som
hittills aldrig förekommit, och där allt
jämförelsematerial saknas.
De utanverk av det brittiska riket, som kunna
land-vägen erövras, äro i första rummet Egypten, Sudan,
Palestina, Irak och kusterna vid Persiska viken. För {+-+}
utsättningen för att dylika planer skola kunna lyckas
är herravälde över Medelhavet. Detta ligger inom
räckhåll. En stor del av bördan vid en dylik offensiv
skulle falla på Italien. Det är även tidskrävande
företag, men framgång är icke utesluten, då England
tydligen ej längre kan räkna varken på den franska
Orientarmén eller på turkiskt bistånd. En framgång
för axelmakterna längs denna linje skulle avskära
brittiska riket från huvudparten av dess
oljetillgångar samt få återverkningar i Indien.
I fråga om luftkriget är axelmakternas
överlägsenhet gent emot England nu uppenbar. Englands
tillförselvägar (hamnarna) och dess industri äro också
känsliga för en intensifierad dylik krigföring. Detta
utesluter icke att detsamma även gäller Norditalien
och det industrialiserade Västtyskland, där brittiskt
flyg de senaste dagarna varit mycket aktivt.
Engelska inrikesförhållanden.
Det inre läget är i alla krigförande stormakter
mycket svårbedömt på grund av censur och avspärrning.
I England har vad regeringspolitiken beträffar
tendensen hela kvartalet pekat på en skärpt vaksamhet
och en stegrad krigsbeslutsamhet. Reträtten från
Norge och missnöjet med den bristande
planläggningen av detta företag framkallade i början av maj en
stark opinionsstorm mot Chamberlain, som denne ej
lyckades avväpna. Han fick visserligen med knapp
nöd och mot många röstnedläggelser ett
förtroendevotum i underhuset, men måste dock avgå. Den 11
maj ersattes han som premiärminister av Winston
Churchill. Chamberlain kvarstod dock i regeringen
som Lörd President of the Council. En fullständig
regimförändring genomfördes emellertid.
Arbetarledaren Attlee och de oberoende liberalernas ledare
Sinclair inträdde jämte Churchill, Chamberlain,
Halifax och Edén i ett nybildat trängre krigskabinett. Den
sistnämnde övertog krigsministerposten.
Finansministern Sir John Simon, misstänkt för pacifistiska
tendenser, avpolletterades i den aktningsfulla formen
att han upphöjdes till viscount och utnämndes till
lordkansler, varmed han övertager presidiet i
överhuset. Den likaledes av krigsivrarna misstänkte Sir
Samuel Hoare har utnämnts till ambassadör i Madrid.
Churchill har sedan dess framstått som
inkarnationen av brittisk kampvilja. Den av många misstrodde,
oberäknelige, men otvivelaktigt genialiske,
uppslags-rike och järnhårt beslutsamme mannen har därmed
vid 66 års ålder fått påtaga sig det tyngsta ansvar
som någon brittisk premiärminister på länge burit.
Senare har genom en av parlamentet antagen
fullmaktslag regeringen Churchill såväl på det
ekonomiska som det politiska området erhållit ett så
långtgående generellt bemyndigande till ingripande i
statens intresse, att det icke kan kallas annat än
diktatoriskt.
Franska stämningar.
I Frankrike har utvecklingen av naturliga skäl gått
i motsatt riktning mot i England. Regeringen Rey-
naud, bildad den 22 mars. representerade visserligen
krigsviljan i samma beslutsamma form som Churchill
i England. Men nederlaget måste knäcka
tillförsikten. Efter regeringens flykt till Bordeaux trädde
Reynaud tillbaka, och presidenten Lebrun anmodade
hittillsvarande vice konseljpresidenten, den 84-årige
marskalken Pétain, krigshjälten från Verdun 1916,
vilken åtnjöt både arméns och folkets förtroende, att
träda i spetsen för regeringen. Pétain åtog sig det
otacksamma och svåra uppdraget och bildade sin
regering den 16 juni. I denna inträdde även Weygand,
som krigsminister. Utrikesminister blev Baudoin. Av
de gamla partikoryféerna märktes Chautemps, vilken
tycktes intaga en ställning som gisslan för de radikala
grupperna. Sedan inträdde även Laval, vilken
allmänt ansetts vara motståndare till krigspolitiken och
kritisk mot Englandsalliansen.
Det var denna regering som avslöt
vapenstilleståndet, och som nil bär det främsta ansvaret för
ordningens upprätthållande och återuppbyggandets
påbörjande i Frankrike. Oron inom opinionen synes av
naturliga skäl vara stark, och fiendskapen mot de
gamla makthavarna tager sig påtagliga uttryck. Ett
stort antal av dessa — dock ej Reynaud — har
lämnat landet. Även kommunisterna röra på sig. Av
denna anledning betraktas den omfattande tyska
ockupationen icke på alla håll som ett enbart ont.
Regeringen kommer i dagarna att lämna Bordeaux och
förmodligen tillsvidare — i avvaktan på återflyttande
till Paris, vilket väl kan ske före fredsslutet — slå sig
ned i Lyon, Clermont Ferrand eller någon annan ort
i det inre landet.
Tysklands lienmiafront.
Den tyska livsmedelssituationen har under
kvartalet högst betydligt lättats. Detta beror dels på
årstiden och dels på förfogandet över Danmarks och
Belgiens tillgångar. Jordbrukets arbetskraftbehov synes
ha fyllts av polska krigsfångar. Stämningen i övrigt
synes, som naturligt är efter de väldiga framgångarna,
vara full av tillförsikt. Längtan efter krigets
avslutande är dock allmän, och skulle i England någon
tendens till kompromissuppgörelse framträda, innan
det är för sent, så lär den tyska folkuppfattningen
icke komma att lägga något hinder i vägen för
tillfredsställande av en sådan önskan.
Italiens beslut.
Den andra axelmakten Italien har i juni efter lång
bidan tagit steget från non-belligerenza —
"icke-krig-förande", men ej neutralt — till öppet
krigsdeltagande vid Tysklands sida. Det är självfallet att även
under förutsättning av snabb seger kommer
krigstillståndet att pålägga det för olika angrepp känsliga
Italien hårda bördor. Sannolikt är att Italiens hela
handlingssätt noga och i detalj avtalats med den
tyske bundsförvanten. Avgörande beslut fattades
helt visst redan på Brenner-mötet mellan Hitler och
Mussolini den 18 mars. Före
vapenstilleståndsuppgörelsen med Frankrike träffades Der Führer och II
Duce ånyo personligen, den 19 juni i München.
Neutraliteten dör ut. Spanska planer.
Italiens exempel som "icke-krigförande" visar för
övrigt tendens att sprida sig. Neutraliteten i äldre
20 juli 1940
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
