Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 13 juli 1940 - Luftskyddsinspektionens tekniska ledning, av John-Erik Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
förhoppning om, att någorlunda fixerade och enkla
bestämmelser skola se dagens ljus. Det borde för
luftskyddsinspektionen vara en självklar plikt att
omedelbart vidtaga anstalter för spridande av
kännedom inom vida kretsar om besparande åtgärder.
I en föregående kritik i denna tidskrift av
luft-skyddsinspektionens tekniska anvisningar har
civilingenjör Fritz Söderbergh uttalat följande
minnesvärda ord (h. 49, dec. 1939):
"Den sida (i Allm. anvisn., nr 6), som visar
föreslagna förstärkningar av valv, borde rivas ur boken,
då den måste anses genant för svenskt vetande inom
byggnadsfacket. Publicerandet skulle måhända lämpa
sig för teknologernas Gåsblandare med underskrift:
Sådan var min stil, innan jag kom in på Teknis."
Omdömet är strängt men rättvist. Det rörde sig
om valv med 2 à 3 stens mäktighet, vilka utan någon
som helst risk kunna bära den 10-faldiga, av
Luftskyddsinspektionen i samma bok anbefallda
skyddsrumslasten. Dessa valv voro "förstärkta" med stora
mängder grovt (på en del håll ca 18"!) virke, tydligen
utan en tanke på ekonomin.
Hur har nu den tekniska ledningen förfarit? Jo,
de mäktiga domkyrkovalven äro i sista upplagan,
sid. 14, borta och ha reducerats till "endast" 1 à l1/^
stens valv, understöttade enbart i mittersta
tredjedelen genom fyra st. 6" följare i taket. Dessa måste
förtaga hela valvverkan och de yttre delarna tvingas
att under skyddsrumslasten bära sig själva som
balkar. Med de stora dragpåkänningar som därvid
uppkomma blir risken för nedstörtande mycket
överhängande. Det är för en tekniskt kunnig person
alldeles uppenbart att stöttning av sådana valv icke får
förekomma. Håller valvet så beror detta på att det
är så grovt, att det på grund av elasticiteten icke
belastar stöttorna, vilka sålunda äro ur teknisk
synpunkt betydelselösa. Går valvet sönder beror detta
på att det är för klent i förhållande till stöttorna.
Under alla förhållanden bär ett tunt tegelvalv mycket
mer utan stöttorna än med dem. Det är ett utslag
av typisk och beklaglig inkompetens, då
inspektionens tekniska avdelning i ovan berörda anvisningar
nr 3/1940 föreskriver, att "då den bärande
konstruktionen hos bjälklag över skyddsrum består av
tegelvalv med 1/2 stens tjocklek, är förstärkning som regel
erforderlig. Vid större valvtjocklek utföres
förstärkning allt efter behovet i varje särskilt fall".
Påkänningarna i valvet är ju — utan understöttning —
icke beroende av valvtjockleken utan av
förhållandet tjocklek: spännvidd samt av pilhöjd: spännvidd.
I avsaknad av annan hjälp än fig. 14 i anvisningarna
nr 6 kommer man ovillkorligen av ovanstående citat
till slutsatsen, att relativt tunna valv skola förstärkas
ungefär som där anges. Så har också alltid skett.
Sådana relativt tunna valv få emellertid under inga
förhållanden stöttas om man vill undvika katastrof.
Genom luftskyddsinspektionens anvisningar uppnår
man sålunda med visshet just det, som anvisningarna
äro avsedda att förhindra, nämligen
sammanstörtande av skyddsrumstaket vid husets rasering.
Kvar i anvisningarna nr 6 finnes alltjämt (sid. 43)
förslaget med "förstärkning" av ett tegeltak genom
inlagda, böjda räls, c/c, ca 0,4 m, vilka inmejslas i
valvets anfang samt kringgjutas. Vid jämförelse med
föregående upplagor finner man endast, att tjockleken
minskats till 1 sten i hjässan och 11/2 sten vid an-
fangen. Detta förslag är mycket dilettantmässigt.
Rälsen måste varmbockas efter uppslagna mallar på
verkstad. De måste sedan fraktas till platsen i flera
delar och omsorgsfullt monteras mot sina
anfangs-ytor. Därefter måste en jämn anliggning tryggas
mellan valv och räls, t. e. genom mellangjutning av
lättflytande cementbruk. Det torde vara svårt om
inte omöjligt att utföra tryckta och böjda skarvar av
räls jämnstarka med sektionen utan svetsning.
Sådan kan icke gärna komma ifråga. I fig. 14 anges
endast skalmått samt c/c-avståndet mellan rälsen.
Man kan uppskatta spännvidden till 4,8 m och
pål-höjdsförhållandet till oo5. Med dessa värden bär
rälsen visserligen ca 2,5 t/m2 om man ej tager
hänsyn till utknäckningsrisken, men om värdena ökas
håller den givetvis inte alls. Förslaget grundar sig
förmodligen på den fiktionen, att räls är en relativt
lättåtkomlig järnvara. Ännu ett allvarligt fel
vidlåder förslaget; rälsvalvet är betydligt svagare än
tegelvalvet! I själva verket bär tegelvalvet 5 till
10 gånger så stor last som rälsvalvet, detta givetvis
under förutsättning, att man icke redan vid
inmejs-lingen av de i övrigt verkningslösa rälsen icke
förstört tegelvalvets upplagsmöjligheter.
Ett av de allra vanligaste problemen som inställer
sig vid förstärkning av skyddsrumstak uppstår vid
tunna betongplattor mellan bärande järnbalkar av
INP- eller Dip-profiler. Denna bjälklagstyp har
varit mycket vanlig för 5 à 25 år sedan och
förekommer alltjämt, speciellt på landsbygden. Det statiska
verkningssättet är mycket enkelt, betongplattan
ligger oftast fritt upplagd mellan balkarna med
arme-ringsjärn i sin undre kant. Av praktiska skäl kan
icke plattan gjutas tunnare än 8 à 10 cm. Den blir
därigenom oftast relativt starkare än järnbalkarna,
vilka få upptaga hela lasten. Bågna järnbalkarna
så störtar bjälklaget. Det enklaste sättet att
förstärka ett sådant bjälklag är att genom ett stöd på
mitten minska balkarnas spännvidd till hälften,
varigenom deras bärförmåga fyrdubblas. Skulle
betongplattorna vara för svaga för skyddsrumslasten, kunna
de sedan givetvis även stöttas på mitten av sin
spännvidd. Viktigt är därvid att iakttaga, att denna
sekundära stöttning icke blir för kraftigt tilltagen,
enär då plattan i onödan går sönder i mitten över
stödlinjen (se härom "Byggmästaren", h. 6, 1940).
Luftskyddsinspektionens tekniska ledning
behandlar emellertid detta enkla problem ytterst originellt.
Under bjälklaget inläggas, mitt emellan de
ursprungliga järnbalkarna, nya järnbalkar, upplagda på
grundmurarna (fig. 10) eller också nya träbjälkar, som
stöttas upp mot taket genom stolpar (fig. 11). Någon
stöttning av primärbalkarna förekommer icke.
Tvärtom angives (sid. 16) uttryckligen, att i vanliga
fall skall stöttning göras såsom angives på
ritningarna genom stöttning mitt i betongplattan, "varjämte
i vissa fall (kurs. här) de befintliga bärande
stål-balkarna likaledes understödjas på mitten av dess
spännvidder". I vilka fall? Är det icke alltid
lämpligt? Vi kunna icke nog kraftigt reservera oss
mot dylika felaktigheter, vilka äro ägnade att direkt
framkalla katastrof — för att icke tala om den
omåttliga fördyringen (med nya järnbalkar) till ingen
nytta. Den tekniska ledningen låter det burna bära
det bärande; den hänger icke upp tavlan på spiken
utan spiken på tavlan.
274
13 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
