Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 13 juli 1940 - »Byggnadsfronten», av Sven Platzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Efter ett par veckors ansträngningar lyckades han få
ihop en mindre del därav, varefter han
kommenderades till Näset som överingenjör för en befästnings
sektor om ca 12 000 man.
Strax före fredsslutet fick undertecknad överta
ledningen av flygfältsarbetet, dvs. fortsätta de
privat-detektiva undersökningarna för att få tag på
grävmaskinsförare, traktorförare, smeder, verkmästare
osv. Efter ytterligare några veckor blev
organisationen verkligen något så när fulltalig.
Under tiden hade min chef mött liknande problem
på Näset. Hans 12 000 man arbetade sedan längre
tid på en kedja av betongbunkers. Arbetena
försiggingo ställvis endast på några kilometers avstånd
från en sviktande frontlinje. Varje arbetsledare kan
lätt föreställa sig effektiviteten av betonggjutningar
under dessa förhållanden, under stark kyla, dagliga
luftangrepp och artillerield.
Ett stort antal betongblandare ingick i
utrustningen, jämte ett lika stort antal lokomobiler för
driften. Tyvärr var lokomobilernas effekt allt för
liten, med resultat att det mesta stod stilla. Den nye
chefen lade om arbetsplanen, justerade linjernas läge
och satte största delen av styrkan på
fältbefästningsarbeten, vilka ej fordra maskiner eller
specialarbetare i större utsträckning. På en mindre sektor
skulle betongarbetena fortsättas. För komplettering
av denna grupp fordrades ett femtiotal vana arbetare,
vilka omedelbart rekvirerades. Snabbt anlände 50
man, varav en var yrkesman, resten utgjordes av
dekorationsmålare, kontorister, butiksbiträden osv.
Märk väl, att de 50 yrkesmän, som behövdes, helt
säkert funnos runtom i landet, men man kunde inte
spåra upp dem fort nog.
En bekant till mig kommenderades i mitten av
december till Sallasektorn som chef för en
befästningsavdelning. Det var under den ryska offensiven på
detta avsnitt och snabb handling var av nöden. Man
gav honom 700 man, varav en person, lämplig som
underbefäl. Det tog trots allt icke mer än en vecka,
innan denne ingenjörlöjtnant hade lyckats skrapa
ihop underbefäl och specialarbetare, så att det hela
fungerade. Men en vecka kan vara utslagsgivande
i ett modernt krig mot mekaniserade trupper. Det
säger sig även självt, att arbetschefens överblick över
arbetet och det taktiska läget blir lidande, då hans
tid helt upptages av organisationstrassel.
I slutet av januari tjänstgjorde jag som chef för
ett mindre arbetskompani vid Petsamofronten.
Underbefälet på denna avdelning utgjordes helt av
värnpliktiga. Vid ett tillfälle rekvirerades samtliga
dessa jämte vår skrivare och fältväbel till de
militära förbanden, och vi fingo ett styvt arbete med att
skaffa ersättare.
Friktioner av den typ, som här exemplifierats,
måste helt naturligt uppstå, då stora arbeten under
krigstid måste igångsättas utan den föregående
grundliga planering, som är regel vid liknande
företag i fredstid. På grund av de moderna
stridsmetodernas utveckling och förstörelseredskapens
effektivitet, måste vi emellertid radikalt lösa dessa problem
genom en grundlig planering i fredstid. Vi måste
sätta oss in i det byggnadstempo, som fordras i krig,
och utarbeta den organisation, som gör det möjligt
för oss att uppnå detta tempo. Om en
byggnadsupp-gift i fredstid löses rationellt och ekonomiskt med
ett arbetsprogram på 2 år och en arbetsstyrka på
200 man, skola vi i krigstid vara beredda att utföra
en motsvarande uppgift på två veckor med en
arbetsstyrka av 20 000 man, om detta är nödvändigt
av militära skäl.
Under finsk-ryska kriget arbetade hela tiden
bakom Salla tiotusentals ryska arbetare på att föra fram
järnvägen från Kandalaks till Salla, med det
resultatet att denna järnväg nu torde vara i det närmaste
färdig, även på f. d. finskt område. Den ryska
ledningen har icke dragit sig för att sätta onormalt
stora styrkor i arbete, då det gällt en militärt viktig
forcering.
En norsk officer berättade, att norrmännen över
långa sträckor lyckats så effektivt förstöra
Bergenbanan, att man trodde, att fienden icke på mycket
lång tid skulle kunna använda densamma. Den tyska
organisationen visade sig situationen vuxen. Endast
på en kort sträcka arbetade 5,000 man och den
totala arbetsstyrkan torde ha varit närmare 50 000
man. Efter ett par veckor var trafiken i gång. På
flera ställen rätade man ut linjen, sprängde nya
tunnlar och byggde nya broar.
Förslag till organisation.
Här skall endast skisseras vissa riktlinjer, som
kunna ge utgångspunkten för en eventuell diskussion
av frågan.
Tyngdpunkten i byggnadsfrontens organisation
måste till följd av ovan relaterade erfarenheter ligga
i rullföringen. En så stor del av det svenska
byggnadsfacket som möjligt lägges upp i ett modernt
system, lämpligen enligt hålkortprincipen, vilken ju
möjliggör snabba sorteringar enligt olika kategorier.
Det gäller här att uppsöka i främsta rummet alla
de ingenjörer, verkmästare och specialarbetare, vilka
icke äro värnpliktiga eller vilkas tjänst inom
försvaret icke utnyttjar deras specialkunskaper i högre
grad. I senare fallet bör befrielse från värnplikten
ordnas. Därefter inventeras tillgången på arbetare
med vana inom byggnadsfacket, som tillhöra den
icke värnpliktiga men arbetspliktiga åldern.
Parallellt med personalrullföringen inventeras
tillgången på arbetsmaskiner, redskap och material. De
erhållna resultaten bearbetas därefter lämpligen så,
att standardiserade förband enligt militärt mönster
uppsättas. De mindre förbanden sammanföras till
fördelningar inom lämpliga distrikt av landet, på
sådant sätt att mobiliseringen underlättas i möjligaste
mån. En viss differentiering av de lägre förbanden
torde vara lämplig, exempelvis enligt följande
modell:
lätta befästningsförband för fältbefästningar,
vägbyggen, skjutfältsröjningar, barackbyggen;
tunga befästningsförband utrustade med
lufttrycks-verktyg;
betongförband speciellt för betongarbeten;
tunga schaktningsförband utrustade med
grävmaskiner, traktorer, skrapor, kranar.
Emellertid får en dylik organisationsplan icke
göras alltför stel. Det måste alltid finnas möjligheter
att göra de kombinationer, som läget kräver.
Huvudtanken i förslaget är sålunda icke denna organisation
utan rullföringen, dvs. att ledningen vet, var visst
folk och vissa maskiner stå att hämta. Inom paren-
276
13 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
