Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 13 juli 1940 - Blottande av mineralfyndighet genom diamantborrning, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
om fyndigheten, som vunnits enbart genom
diamant-borrning.
Nedan skall först redogöras för, huru rättspraxis
löst problemet med stöd av Gruvestadgans
bestämmelser, varefter skall utvecklas, huru spörsmålet är
att bedöma enligt reglerna i Gruvlagen. Som bekant
saknas såväl i Gruvestadgan som i Gruvlagen
uttryckliga bestämmelser om diamantborrningens
betydelse med hänsyn till frågan om blottande av
mineralfyndighet genom sådan borrning.
För Gruvestadgans del har spörsmålet avgjorts
genom Högsta domstolens dom den 28 september 1903,
för övrigt det enda rättsfall, som föreligger i
frågan. Rättegången torde vara förtjänt av att
refereras.
Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag hade
inmutat en malmfyndighet å Aktiebolaget
Schisshyt-tans mark inom Bagghyttefältet i Grangärde socken
samt hos Bergmästaren begärt tilldelande av utmål
för fyndigheten. Vid utmålsförrättningen den 7 juli
1900 företedde inmutaren några diamantborrkärnor
jämte intyg därom, att i ett borrhåll, drivet lodrätt
nedåt inom det inmutade området, vid 72,5 m djup
anträffats järnmalmförande bergart, som vid fortsatt
borrning visat sig bestå av, utefter borrhålet räknat,
0J7 m ren och rik svartmalm och 0.8 m kalk- och
skarnblandad svartmalm, och att den företedda
borr-kärnan vore utborrad ur nämnda borrhål.
Jordägaren bestred utläggande av utmål på den
grund, att malmen icke genom diamantborrning
kunde anses blottad i den mening, som Gruvestadgan
avsåge.
Bergmästaren förklarade, att, då en fyndighets
blottande genom schaktsänkning till ett djup av 70 à 80 m
icke kunde medhinnas inom den tid, som 21 §
Gruvestadgan föreskreve, och ett flertal utmål såväl inom
detta som inom andra bergmästaredistrikt blivit
utlagda, sedan malm blottats meddelat
diamantborrning, vore malmen tillräckligt blottad för utmåls
erhållande.
Jordägaren klandrade utmålsläggningen genom
stämning å inmutaren till Grangärds tingslags
häradsrätt i numera Västerbergslags domsagas
häradsrätt och yrkade, att förrättningen måtte förklaras
ogill, enär vid förrättningen fyndigheten icke varit
blottad samt utmål för densamma således icke bort
anvisas. Till utveckling av sin talan anförde
jordägaren huvudsakligen:
I förevarande fall hade visserligen, på sätt 21 §
Gruvestadgan föreskreve, prov på malmen erhållits,
men fyndigheten hade icke, såsom där jämväl
fordrades, blivit blottad. Med fyndighet måste nämligen
förstås i fast klyft sittande malm och icke ett av
malmen lösbrutet stycke, vilket i Gruvestadgan
benämdes prov å malmen. För att en fyndighet skulle
anses blottad fordrades således, att malmen, medan den
ännu sutte i fast klyft, vore synlig för ögat.
Riktigheten av denna uppfattning framginge ock vid
jämförelse med motsvarande bestämmelse i 1855 års
gruvestadga. Även hänsyn till jordägaren, som måste
kunna av malmförekomsten i berget och den
omgivande bergarten bestämma sig för, om han skulle
ingå såsom delägare i gruvan eller icke, fordrade att
fyndigheten blottades på angivna sätt.
Inmutaren bestred käromålet. Det funnes ingen
rimlig anledning, varför diamantborrning skulle
utdömas såsom laggiltigt sätt för vinnande av den
upplysning om malmens beskaffenhet, som ansetts nödig
för erhållande av utmål. Det syntes nämligen fordras
blott, att malmens art skulle vara känd genom prov,
taget inom det inmutade området. Vid tiden för
tillkomsten av 1884 års gruvestadga hade
diamantborrning varit föga känd och tillämpad, vadan sättet att
genom diamantborrning blotta en fyndighet ej
upptagits i stadgan. Men detta sätt borde icke därför
utdömas, alldenstund därigenom tillfyllestgörande
upplysningar kunde vinnas om fyndighetens
beskaffenhet. Enligt praxis godkändes ock blottande av
fyndighet genom diamantborrning.
Häradsrätten yttrade i dom den 9/12 1900: Enär
vid klandrade förrättningen den 7/7 1900, genom
vilken Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag å
Aktiebolaget Schisshyttans mark tilldelats gemensamt
utmål för de i Bagghyttefältet inmutade områdena
Gustafsgruvan och Olgagruvan, fyndigheten ej varit
jämlikt föreskriften i 21 § gruvestadgan den 16 maj
1884 blottad, utan endast företetts prov å järnmalm,
vilket genom s. k. diamantborrning upptagits inom
Gustafsgruvans område, samt förty utmål ej då bort
bergslagsbolaget anvisas, förklarades
utmålsläggningen utan verkan.
Bergslagsbolaget sökte ändring, men Svea hovrätt
fann i dom 23/1 1903, avkunnad av 4
hovrättsledamöter, vilka samtliga voro eniga, ej skäl att göra
ändring i Häradsrättens dom.
Bergslagsbolaget överklagade även Hovrättens
dom. Nedre Justitierevisionen hemställde, att Kungl.
maj:t måtte pröva rättvist att fastställa domen.
Denna hemställan bifölls av Högsta domstolen genom
dom den 28/9 1903, fälld av 7 enhälliga justitieråd.
Ifrågavarande dom har blivit föremål för stark
kritik.
1920 års gruvlagstiftningssakunniga hava i sitt år
1923 avgivna förslag till gruvlag om domen yttrat:
"Enligt de sakkunnigas mening finnes emellertid icke
någon anledning, varför ej en fyndighets sträckning
och beskaffenhet skulle kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt påvisas genom diamantborrning. I den
mån dylik borrning genomgår en större del av
malmkroppen, vinnes nämligen en mycket säkrare
kännedom om fyndigheten, än om denna endast på ytan
bliver blottad. Fordran på att blottläggning skall ske
bör därför icke upprätthållas."
Professor Jan Erie Almquist har i sin år 1930
utgivna kommentar till Gruvestadgan kritiserat domen
sålunda: "Det är dock tvivelaktigt, om en dylik
formell tolkning av paragrafen är befogad. I varje fall
är den föga lämplig."
För min del finner jag anmärkningsvärt, att icke
Högsta domstolen, före doms avkunnande, inhämtat
utlåtande från Kungl, kommerskollegium. Frågan är
ju väsentligen av teknisk art, och vid dylikt
förhållande synes sig tillfälle hava bort beredas
kommerskollegium såsom sakkunnig myndighet att yttra sig.
(Jag anmärker, att numera, jämlikt 1 § i lag den 7/6
1934, om bevisning genom sakkunnig, gäller följande
stadgande: "Finnes i mål, som är vid domstol
an-hängigt, nödigt att för prövning av fråga, vars
bedömande kräver fackkunskap, anlita biträde av
sakkunnig, äge Rätten över frågan inhämta yttrande av
278
13 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
