Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 20 juli 1940 - Grafisk bestämning av värmeinstrålningen mot husfasader jämte tillämpning på skolbyggnaders orientering, av Conrad Lönnqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
10° 20° 30° 40° 50° 60° 70° B0° 90°
Fig. 1. Solstrålningens intensitet (= ordinatan) för olika
solhöjd (= abskissan).
Kurvan I ger strålningens styrka mot en däremot vinkelrät
yta. Kurvan II ger instrålningen mot en lodrät yta, vänd åt
det väderstreck, där solen befinner sig.
Enheten för strålningen är cal/cm2min.
välja då en, som J. Westman5 funnit som resultat av
sina omfattande mätningar bl. a. i Nyköping åren
1918—19. Denna formel lyder
,7 = ig-0,l)M75m+0’00033mS cal/cm2 min
där m är den genomstrålade luftmassan uttryckt i
atmosfärer och alltså — 1 för h — 90°. Formeln
uppges av Westman gälla med en noggrannhet av 1 %.
dock endast för 9° < h < 45°. Naturligtvis varierar
solstrålningens styrka med de atmosfäriska
förhållandena. Formeln gäller för genomsnittliga förhållanden
och medelgod sikt**.
Westmans formel är empiriskt fastställd endast
upp till en solhöjd av 45°. Jag tillåter mig här att
utsträcka dess giltighet upp till 55°. Felet torde
** Intensiteten J beror även av luftens fuktighet. Ovan
givna enkla lag gäller för ett genomsnittligt fuktighetstryck
om 6 mm Hg. Strålningens styrka minskar med ca 1 % för
varje millimeters ökning av fuktigheten (inom vissa gränser).
F. ö. varierar givetvis J också med avståndet mellan sol och
jord (högst ca 6 %). Formeln gäller för medelavståndet. —
Då enligt Lunelund Westmans värden böra höjas med 3,4 %
i och för överensstämmelse med den internationella
"smithsonian scale", har jag gjort denna höjning.
därvid icke kunna uppgå till mer än ett par procent.
Den största höjd solen kan ha vid Stockholms
horisont är 54°,1.
Den av Westmans ekvation definierade
intensitets-kurvan återges i fig. 1 som kurva /. Den icke
empiriskt bekräftade delen av kurvan är streckad.
Vill man nu ha instrålningen mot en lodrät fasad,
så erhåller man den genom att multiplicera .7 med
cosinus för infallsvinkeln.
Om då solen först tänkes ligga i fasadens
vertikala normalplan, är infallsvinkeln helt enkelt t=r
solhöjden h.
I fig. 1 ger kurva 77 funktionen J eos A, som alltså
visar instrålningen mot den lodräta fasaden för olika
solhöjd, om solen ligger i fasadens vertikala
normalplan. Man ser, att kurvan har maximum (1,12) mitt
emellan 25° och 30°. För högre och lägre solhöjder
är instrålningen mindre. För h— 0° liksom för
h = 90° är den t= 0.
Den punkt på himlen, från vilken solen strålar
intensivast mot en husfasad, är således belägen i
fasadens vertikala normalplan på höjden 27,5°.
Vi välja nu ett vertikalplan, som med det vertikala
normalplanet bildar vinkeln A. Om solen befinner
sig i detta nya plan på höjden h, så blir cosinus för
infallsvinkeln i
eos i:=z eos h eos A
Man har alltså att helt enkelt multiplicera
intensiteten enligt kurva 77 med eos A för att i det nya
planet få instrålningens intensitet för växlande höjd h.
Tydligen har instrålningen i varje vertikalplan sitt
maximum för samma A-värde som i normalplanet,
alltså för 27,5°.
Vill man nu grafiskt åskådliggöra, hur instrålningen
varierar för olika lägen av solen på den synliga
hälften av himlavalvet, så kan man göra ett diagram
med vinkeln A som abskissa och höjden h som
ordinata och sedan inpricka för valda punkter den på
ovan angivet sätt beräknade instrålningen. Först
inprickar man då de punkter i normalplanet, dvs. på
själva ordinataxeln, där intensiteten är t. e. 1,1, 1,0,
0,9 osv. För en viss solhöjd h beräknar man så det
^4-värde, som svarar mot dessa olika intensiteter.
Man får då tillräckligt många punkter för att kunna
uppdraga nivåkurvor för de olika intensiteterna 1,1,
1,0, 0,9 osv., så långt ned man vill gå. Det torde
därvid räcka att gå ned till intensiteten 0,5.
På detta sätt har jag erhållit diagrammet, fig. 2.
Fig. 2. Intensitetsäiagram för
solens instrålning mot en lodrät
fasad från olika punkter av den
synliga hälft av himlen som
diagrammet : avbildar. Origo (0°)
är den punkt vid horisonten, mof
vilken "fSsadens normal pekar.’
Ordinata utgör tångens för varje
punkts höjdvinkel. Abskissan
utgöres av. väderstreck i grader
(azimut), räknat från fasadens
normal. Kurvorna sammanbinda,
punkter med samma
strålningsverkan på fasaden. Siffrorna
vid kurvorna ånge den
tillhörande intensiteten i cal/cm2min.
Intensitetsdiagrammet gäller
oberoende av fasadorientering- och
latitud.
296 13 juli 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
