Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 14 sept. 1940 - Självsmörjande lager, framställda på pulvermetallurgisk väg, av P. E. Wretblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Porositet hos ett metallföremål kan vara önskvärd
av olika anledningar. Kemiskt verksamma kroppar
böra ha så stor yta som möjligt, följaktligen är det
förmånligt, om katalysatorer och
ackumulatorelektroder äro porösa. I filter av porös metall hava porerna
givetvis till uppgift att genomsläppa vätska, under
det att partiklar kvarhållas. I gjutformar av järn
nedsätter porositeten värmeledningsförmågan och
bereder vidare möjlighet för gaser att avgå. Porernas
kapillarverkan utnyttjas i vekar för brännolja
(exempelvis för kylskåp) och i själv smörj ancle lager, vilka
till omkring en tredjedel av sin volym bestå av
oljefyllda porositeten
Det erbjuder icke några svårigheter att få sintrad
metall porös; tvärt om måste speciella åtgärder
vidtagas, då man vill ha den kompakt (åtminstone om
sintringen utföres vid temperaturer under den
lätt-smältaste beståndsdelens smältpunkt). I gorös
metall för ovan uppräknade användningar böra
emellertid samtliga porer stå i förbindelse med omgivande
atmosfär eller vätska, vilket ej utan vidare blir
fallet. För att uppnå detta, inblandar man i det
pulver som skall pressas en flyktig tillsats, vilken
bortgår vid sintringen och då banar sig väg genom
massan, så att sammanhängande porositeter uppkomma.
För självsmörjande lager användes exempelvis
stearinsyra eller ammoniumklorid.
Huvudbeståndsdelen i självsmörjande lagermetall
utgöres av koppar, järn eller stundom aluminium,
varjämte i regel även andra metaller tillsättas. Om
koppar är huvudbeståndsdel, är materialet i regel
en brons; är järn huvudbeståndsdel, innehåller det
därjämte vanligen en lättsmältare metall såsom
koppar, tenn eller bly. Dock framställas även lager av
järnsvamp utan annan metallisk beståndsdel (Sv. P.
Ans. 2335/37.)
Grafit brukar alltid tillsättas. Grafiten
underlättar pressningen genom sin smörjverkan, den bidrar
till porernas utbildning genom kolvätebildning vid
sintring i vätgas, och den förbättrar framför allt
lagrets glidegenskaper.
Lagerbussningarna pressas till nära sin slutgiltiga
form. Sintringen utföres i icke-oxiderande atmosfär
vid en efter metallens art anpassad temperatur: för
brons ca 800°, för järn ca 1100°. Härvid förefinnes
i regel en smält fas. Ingen större volymförändring
bör uppkomma till följd av sintringen, vilket
åstadkommes genom lämplig avvägning av
pulversammansättning och övriga betingelser.
Den sintrade kroppens impregnering med
mineralolja utföres utan att den dessförinnan kommit i
beröring med luften och fått ett oxidskikt, som kan
hindra oljan att fukta metallen. För att lättare
intränga är oljan uppvärmd, så att den är lättflytande;
inträngandet underlättas även av evakuering. Oljan
skall givetvis vara av god och hållbar kvalitet. Om
lagret är avsett att användas under exceptionella
temperaturförhållanden, bör oljan väljas med hänsyn
härtill.
Slutligen skall lagret underkastas en kalibrering
för att uppfylla de snäva toleransbestämmelserna. Av
synnerlig vikt är härvid, att glidytans porositeter
icke bliva igenfyllda. Lämpligast är ett
pressningsförfarande — vilket även kan vara gynnsamt för de
mekaniska egenskaperna — men på ändamålsenligt
sätt utförd svarvning kommer även i fråga. Det är i
regel icke att rekommendera att förbrukaren själv
söker bearbeta glidytan. Möjligen kan en
sakkunnigt utförd bearbetning med vass hårdmetallbrotsch
komma till användning, om lagrets innerdiameter är
något för liten.
Det färdiga lagret utgör en metallisk kropp, som
till 20 à 40 % består av oljefyllda porositeter.
Porerna utgöra såväl oljereservoir som kanaler för
oljetillförseln till glidytan. På kroppens yta kunna de
iakttagas med blotta ögat eller svag förstoring. De
tätt sittande porerna föranleda, att glidytan ständigt
är täckt av en tunn och likformig oljehinna. Det
smörjande skiktet finnes sålunda färdigbildat, då
axeln börjar rotera i lagret, och metallisk friktion
undgås. Vid rotationen förorsakar trycket och
oljans värmeutvidgning att mera olja framtränger •—
större kvantitet ju högre påkänningen blir. Då
rörelsen upphör och lagret svalnar, drages oljan tillbaka
av kapillarkraften.
Ett vanligt glidlager av kompakt metall måste
smörjas mycket rikligt, för att ett sammanhängande
oljeskikt skall förefinnas vid axelns begynnande
rotation. Denna oljekvantitet droppar till stor del bort
vid rotationen och går härigenom förlorad för lagret
■— endast en ringa del av den tillförda oljan
förbrukas för att smörja det. I ett självsmörjande lager,
där ingen olja går förlorad på detta sätt, utgör på
grund härav oljeförbrukningen mindre än en
tusendel av det vanliga glidlagrets. Detta medför i sin
tur, att den i lagret förefintliga oljemängden oftast
är tillräcklig för vederbörande maskindels hela
livslängd.
Följande fördelar erbjuda till följd härav
självsmörjande metallager i jämförelse med vanliga
glidlager:
1) Anordningar för oljetillförsel till lagret bliva
överflödiga, vilket är speciellt värdefullt, då det
gäller svårtillgängligt placerade lager.
2) Arbetet med smörjningen bortfaller, ävenså
risken för förstörelse genom utebliven smörjning.
Särskilt må påpekas betydelsen härav för maskiner,
som användas i hushållet (dammsugare, symaskiner)
och även i lantbruket.
3) Skadegörelse på grund av droppande olja
förebygges. Detta är av mycket stor betydelse i
textil-och pappersindustrien, ävenså i livsmedelsindustrien
och i maskinella anordningar för tvätt etc.
4) För användning vid förhöjd temperatur kunna
lämpliga lager erhållas, ävenså för starkt växlande
temperatur (t. e. för placering utomhus).
5) Nötningen på axeln blir ytterst obetydlig tack
vare att metallisk friktion förhindras.
6) Oljeförbrukningen minskas med minst 99,9 %.
I jämförelse med kullager erbjuda de
självsmörjande lagren fördelarna av ljudlös gång (värdefullt för
fläktar, pumpar etc. i bostadsfastigheter) mindre
ytterdiameter och lägre pris.
En begränsning i de självsmörjande lagrens
användbarhet är, att de utan oljetillförsel icke tåla
höga belastningar vid snabbare rotation. Vid
långsamma eller tillfälliga rörelser kan man tillåta 200
kg/cm2. I övrigt åskådliggöres sambandet mellan
periferihastighet och tillåten belastning av fig. 1.
Livslängden framgår ej av diagrammet, men såsom
ett illustrerande exempel må anföras, att ett
järnlager (av svensk tillverkning) med 7 mm inre diameter
358
14 sept. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
