Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 5 okt. 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
brittiska styrkorna här utrymdes efter ett par veckors
strider till Aden. Från Abessinien ha stötar gjorts i
riktning både mot Brittisk-Egyptiska Sudan i
nordväst och mot Kenya i sydost. Redan i juli erövrades
Gassala i Sudan. Därefter hotas Khartum. I
Kenyakolonien ha Moyale och andra orter erövrats under
augusti. Förbindelse eftersträvas mellan de
italienska styrkorna från Libyen och från Abessinien tvärs
över Övre Nilen. Huvudanfallet insattes emellertid
kustvägen mot Egypten från den 13 dennes. Det har
hittills nått fram ungefär en tredjedel av avståndet
från Libyens gräns till Alexandria.
Denna krigföring öppnar stora perspektiv. Nås
Gibraltar och Suez måste de brittiska
sjöstridskrafterna utrymma Medelhavet. Där bakom uppstår hot
mot oljehamnen Haifa och oljekällorna i Irak. De
arabiska folken i Främre Orienten, vilka under förra
världskriget kämpade för England mot Turkiet men
anse sig bedragna på resultatet, synas nu dragas över
åt andra hållet. Deras främste ledare, konung Ibn
Saud i Mecka, har vidtagit stora rustningar och synes
beredd på ett snart ingripande.
Östeuropa. Baltikum blir ryskt. Rumänien amputeras
och ansluter sig till axelmakterna. Grekisk oro och
turkisk neutralitet.
I Östeuropa har under kvartalet stora förändringar
ägt rum. Under trycket av de dominerande
militärmakterna Tyskland och Ryssland, vilkas yttre enighet
hittills bevarats, ha dessa förändringar i stort sett
kunnat äga rum utan blodsutgjutelse. De ha också
inneburit en närmare precisering av de båda stora
makternas respektive intressesfärer.
Baltikum har nu blivit helt ryskt. Sedan den
ryska ockupationen utvidgats, framtvingades i juli
nyval, förrättade under starkt tryck och med det
väntade resultatet av stora kommunistiska
majoriteter i folkförsamlingarna. Dessa beslöto därefter
den 21 juli de tre baltiska staternas införlivande i
Sovjetunionen. Detta genomfördes omedelbart.
Sov-jetiseringen betyder fullständigt ryskt behärskande av
Östersjökusten i öster ned till det tyska området. I
inre hänseende innebär omvandlingen ett förintande
av de hittills ledande samhällsgrupperna och ett
undertryckande av de nya nationella, kulturerna. De
förut ledande personligheterna ha så gott som
samtliga förts till fängelser och tvångsarbetsanstalter i
Ryssland.
På Balkan har det största intresset hittills knutits
till Rumäniens öde. Den 29 juni hade denna stat
tvungits att utan motstånd avstå Bessarabien och
Nordbukovina till Ryssland. Detta blev inledningen
till det av Parisfrederna 1919 skapade Storrumäniens
upplösning. Under ledning av regeringen Gigurtu,
som tillträdde den 5 juli, genomförde Rumänien en
snabb svängning över till axelmakterna: landet
avstod från den brittisk-franska garantien, utträdde ur
Nationernas förbund och överlät dispositionen över
oljekällorna helt till Tyskland. Men detta hjälpte ej.
De i och för sig mycket välmotiverade ungerska och
bulgariska revisionskraven erhöllo axelmakternas
stöd. Direkt uppgörelse träffades med Bulgarien den
6 augusti, varigenom detta land återfick det 1913
avträdda Syd-Dobrudzja. Förhandlingarna med Ungern
slogo däremot slint. För undvikande av krig avgjor-
des tvisten slutligen genom skiljedom av
axelmakterna, vilkas utrikesministrar greve Ciano och
Ribben-trop fällde sitt utslag den 30 augusti i Wien. Det
gick huvudsakligen till förmån för Ungern, som
återfick den nordliga huvudparten av Transsylvanien.
Överföringen av området har verkställts, ehuru under
åtskilligt gnissel. Särskilt uppseendeväckande är att
de tyska och italienska regeringarna i samband med
denna uppgörelse gåvo Rumänien garanti för dess
nya, reducerade gränser och statliga integritet. Det
lider intet tvivel att denna garanti främst riktar sig
mot Ryssland, och. att alltså här en spärr satts för
Rysslands vidare framryckning landvägen över
Balkan. Anmärkningsvärt är även att Ryssland ej
deltog i de avgörande Wienförhandlingarna.
Amputationerna blevo en för stark påfrestning på
Rumäniens inre front. Det hittills undertryckta
nazistiska och antisemitiska järngardet nöjde sig ej med
det inflytande som sent omsider tillerkänts det utan
ryckte helt till sig ledningen. Den 4 september
ersattes Gigurtu av general Antonescu, känd som
sympatiserande med Tyskland och järngardet. Den 6
måste konung Carol abdikera till förmån för sin son
Mikael, vilken utropades till konung, samt själv gå i
landsflykt. En allmän samhällsräfst har inletts, och
Rumänien har under järngardets ledning omdanats till
en "legionär" stat.
I Grekland, som alltjämt bibehållit sin
Englandsorientering, här man hyst starka farhågor för en
italiensk aktion. Ett albaniskt gränsintermezzo
behandlades på ett hotfullt sätt av Rompressen, och den
16 augusti blev kryssaren Helle torpederad och sänkt
av en u-båt av okänd nationalitet. På konungens och
diktator Metaxas’ order vidtogos omfattande
krigsförberedelser. Man befarade även en bulgarisk
framstöt mot Egeiska havet. Tillsvidare har emellertid
oron lagt sig. Skulle emellertid England utdrivas ur
Medelhavet har Grekland intet annat val än att helt
foga sig efter axelmakternas önskemål. Den äldre
hjälputfästelsen från Turkiet lär icke motstå en sådan
påfrestning.
Den militäriskt starkaste makten näst stormakterna
i Orienten, dvs. Turkiet, har på grund av sin goda
beredskap och relativa inre fasthet hittills lyckats
bevara sin neutralitet och sitt oberoende utan
krigföring. Detta är helt visst också det främsta syftet
för den turkiska statskonsten. Sedan Ryssland
modererat — eller tvungits moderera — sina strävanden
på Balkan synes det icke uteslutet att denna hållning
alltjämt skall kunna upprätthållas.
Rysslands rörelsefrihet inskränkes.
Rysslands politik har vad de genomförda
expansionssträvandena beträffar ovan berörts. Det är nu
liksom tidigare oriktigt att betrakta Sovjetunionen
som Tysklands allierade. Avtalet mellan dessa båda
makter gäller vänskaplig neutralitet och vissa
intressesfärer. Gränsdragningen mellan de sistnämnda
har sannolikt aldrig varit fullt fixerad. I fråga om
Finland exempelvis kunde en intressemotsättning icke
döljas. De i sommar företagna nya ryska försöken
till framstötar av olika slag mot Finland ha i varje
fall icke haft tyskt stöd. Ett visst närmande mellan
Helsingfors och Berlin synes också ha ägt rum. Detta
ligger icke i Rysslands intresse. Men det ryska infly-
384
19 okt. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
