Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 2 nov. 1940 - Manganstålets hemlighet. Något om Sir Robert Hadfields metallurgiska insats, av Carl Benedicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 44 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 2 NOV.
ÅRG. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Manganstålets hemlighet, av Carl Benedicks. — Tidskriftsnytt. — Facit. — Notiser. —
Litteratur. -—- Tekniska föreningar. — Insänt. — Problemhörnan. — Sammanträden.
Manganstålets hemlighet.
Något om Sir Robert Hadfields metallurgiska insats.
Av CARL BENEDICKS.
Såsom tidningspressen redan meddelat, avled den
kände metallurgen Sir Robert Abbot Hadfield,
F. R. S., i London natten till den 1 okt. vid 81 års
ålder.
Den stora kulturella betydelsen av den insats han
gjort motiverar en närmare belysning av verket och
mannen.1
Hadfields främsta gärning har karakteriserats med
orden: han lärde människorna utnyttja g ammajärnet.
För att förklara meningen av denna dunkla aforism
måste vi först säga några ord om vad man kallar
järnets allotropi, och börja då med följande historiska
data.
I sin berömda skrift "Om magneten och magnetiska
kroppar" (1600) anför William Gilbert från
Colchester att järn som är glödande ej längre är magnetiskt.
I sitt likaledes berömda arbete "Försök till Järnets
Historia" (1782) meddelar Sven Rinman att om man
sammansmälter järn med "brunsten eller magnesium",
dvs. enligt nutida språkbruk med mangan, erhålles
"spridda blanka korn som då alldeles intet dragas af
Magneten". Vidare beskriver Rinman det
märkvärdiga förhållandet "att små gryn af detta
Magnesie-haltiga Järn, som föga drogos av Magneten, erhöllo
den egenskapen att helt starkt dragas allena de
plattades med Hammaren, mot Tackjärnshäll, ofta af ett
enda slag; hwilket wid flera tillfällen blivit iakttaget".
Vad är det nu som medför att järnet sålunda
förlorar sin magnetism när det värmts till högre
temperatur, eller när det legerats med mangan? Det skulle
dröja länge innan metallkunskapen kunde klargöra
denna djup liggande fråga.
Svaret möjliggjordes först genom den franske
ingenjören Osmond’s framställning av järnets allotropi
(1888).
Med den av Berzelius införda beteckningen
allotropi mena vi ju att ett grundämne förekommer i
specifikt olika tillstånd eller modifikationer, såsom t. e.
grundämnet kol kan förekomma som grafit eller som
diamant. Osmond visade nu att järnet, som vid lägre
temperatur är starkmagnetiskt, vid ung. 900°C
övergår till ett annat allotropiskt tillstånd som icke är
starkmagnetiskt. Denna modifikation benämnde han
i Se även Tekn. tidskr. Bergsvetenskap 5S, sid. 25 1923.
gammajärn, medan den vid vanlig temperatur stabila
benämdes alfajärn. (Att dessutom ett öetø-tillstånd
antogs har inom metallografin föranlett en intensiv
diskussion, som ännu ej definitivt avslutats!)
För gammajärnet är karakteristiskt — jämte
bristen på ferromagnetism — att det lätt upplöser vissa
ämnen såsom kol eller mangan, bildande vad man
(med V an’t Hoff) kallar fast lösning. Denna
omagnetiska fasta lösning benämnes austenit; den utmärker
sig genom att i och för sig ha ringa hårdhet (uppmätt
t. e. enligt Brinell genom det intryck en belastad
stålkula åstadkommer) och stor deformerbarhet, dvs.
ha stor seghet.
Alfajärnet åter karakteriseras — utom genom dess
starka ferromagnetism — av att det endast med
svårighet bildar fast lösning med kol eller mangan.
Förefinnes — såsom redan i vanligt kolstål efter
snabb-kylning från hög temperatur, dvs. efter härdning —
dylik starkmagnetisk fast lösning, martensit, utmärker
den sig genom stor hårdhet och ringa deformerbarhet,
dvs. genom sprödhet.
Den utomordentligt viktiga upptäckt som Hadfield,
vid ungefär 23 års ålder, gjorde vid sina systematiska
försök med olika järn-manganlegeringar var nu den,
att omagnetisk, austenitisk legering med något kol
och ca 13 % mangan, "manganstålet", besatt en
utomordentlig motståndskraft mot slitning eller nötning.
I förening med den redan anförda segheten gjorde
detta — såsom den unge metallurgen från första stund
insåg — att manganstålet representerade ett nytt
material av revolutionerande betydelse, vilket högeligen
lämpade sig för alla sådana ändamål, där det är av
vikt att förena seghet med motstånd mot nötning.
Av Basilius Valentcnus förefinnes över — den
som läkemedel då högt hållna — metallen antimon en
bok, titulerad "Antimons triumfvagn" ("Currus
trium-phalis Antimonii"). Man skulle nu kunna säga, att
varje nutida spårvagn är en manganstålets triumfvagn,
ity att de flesta spårvägskorsningar i hela världen
gjutits i Hadfields manganstål!
Den första dylika användningen av manganstålet
synes ha gjorts i Sheffield 1901, då man där på den
intensivt trafikerade Fitzalan Square nedlade av
Hadfields bolag med manganstål tillverkade
spårvägskorsningar. Under det man tidigare, då korsningarna ut-
16 nov. 1940
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
