Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 9 nov. 1940 - Teknologföreningens årsstämma, av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
i krigstid’. Där kommer säkerligen detta problem att
få en allsidig belysning och detta från allra
sakkunnigaste håll. Det är sålunda förmätet av mig att med
min begränsade synvidd ge mig in på denna fråga.
Då den emellertid så intimt berör ingenjörernas
intressen, ber jag i största korthet och utan alla
anspråk få framföra några synpunkter.
Om vi ingenjörer vilja penetrera ett värmetekniskt
problem, så uppgöra vi i allmänhet tvenne balanser,
nämligen dels en materialbalans och dels en
värmebalans. Vi redogöra för huru många kilogram av det
ena eller andra materialet, som gå in i processen, och
huru många kilogram av de olika substanserna, som
komma ut ur densamma. Vi upprätta också en
värmebalans och fordra, att det ingående antalet
värmeenheter skall kunna redovisas vid processens slut.
Något liknande äger väl rum i ett lands näringsliv.
För att överskåda detta erfordras tvenne balanser,
nämligen en materialbalans och en ekonomisk balans.
Under ordinära tider intaga dessa balanser även till
varandra ett visst jämviktsläge. Ju mera
förhållandena förändras genom extraordinära faktorers
inverkan, dess mera förskjutes detta jämviktsläge. Ju mer
ett lands cernering ökar, dess mera vinner
materialbalansen i betydelse på den ekonomiska balansens
bekostnad, för att slutligen vid krigstillfälle, åtminstone
i det moderna kriget, bli den avgörande. Dessa
förhållanden märka vi nogsamt genom det sista årets
utveckling i vårt land. För oss ingenjörer ligger det
givetvis närmast till hands, att vi i första rummet
ägna oss åt att studera materialbalansen, eftersom det
är vår uppgift att åtminstone inom väsentliga områden
i folkhushållet sörja för att materialierna finnas att
tillgå. Under en period av relativt lugn utveckling
ändras materialtillgångarna — och däri inneslutes
överhuvud taget allt som i landet framställes eller
förbrukas, importeras eller exporteras •— relativt
långsamt. Genom avspärrning uppkomma rubbningar i
försörjningen av olika varor. Dessa rubbningar kunna
naturligtvis i allmänhet till en viss grad utjämnas
genom i landet befintliga lager, vilka till en viss tid
utgöra buffertar för påkänningen. Men ju längre en
avspärrning varar, dess svårare blir detta utjämnande,
och så småningom måste landets produktion så
omställas, att en förskjutning mellan framställningen av
olika varor äger rum. Det är detta problem, som vi
f. n. brottas med i Sverige i en allt växande
omfattning allt efter kristidens varaktighet. Det fordras tid
att planlägga och bygga nya fabriker eller omställa
gamla. Det fordras tid att tekniskt och ekonomiskt
genomarbeta problem och processer, som man ställes
inför, och ju mindre man arbetar för att i förväg
genomforska dessa frågor, dess svårare blir lösningen. När
den fåkunnige ropar på omedelbara åtgärder och
uttrycker sin missbelåtenhet över att störningar uppstå,
är det endast av brist på kunskap om problemets
svårighet. Under längre eller kortare tidsmoment
uppstå givetvis förskjutningar i dispositionerna av
arbetskraften. En förskjutning i varuproduktionen betyder
samtidigt en förskjutning i användningen av
arbetskraft, icke så att arbetskraften blir onödig, utan så
att den måste användas för andra ändamål, för
pro-ducering av andra varor än under normala tider. Där
uppkommer kanske på en punkt arbetslöshet, under
det att ofta samtidigt annorstädes på grund av brist
på skolad arbetskraft ett vakuum uppstår av motsatt
karaktär. Dessa slitningar måste på ett eller annat
sätt utjämnas, och det är tydligt, att ett samspel
mellan staten och industrien i detta fall måste äga rum.
Staten måste mildra arbetslöshetskurvans spetsar
genom tillfälliga nödhjälpsarbeten. Industrien måste
låta sig angeläget vara att genom sina känselspröt och
sin nära kontakt med marknaden sörja för att be-
hovet av en vara i tid konstateras, så att nödvändiga
varor hinna framställas. När frågan sedan
uppkommer om omställande eller utbyggande av befintliga
företag eller startande av nya för att täcka de behov,
som uppkomma, kan man konstatera, att dessa
problem i ekonomiskt hänseende passera hela skalan från
företag, som även under normala förhållanden hava
sitt raison d’etre och ekonomiskt bestå, till sådana,
som helt hava tillfällighetens prägel. Företag av den
förra typen komma givetvis till genom det enskilda
näringslivets initiativ, och i detta hänseende pågår
runt om i vårt land, vågar jag påstå, ett betydande
arbete. För företag i gränsläget kan man tänka sig,
att möjligheterna ökas genom samarbete mellan ett
flertal företag inom samma industrigrupp, varigenom
kan åstadkommas ett objekt av större storleksordning
och därigenom minskad självkostnad och ökad
driftsmöjlighet. För de minst gynnsamma projekten
behöves givetvis ett statligt stöd av större eller mindre
omfattning i form av på längre sikt garanterade
leveranser eller statlig kapitalsubvention i någon form.
Det torde vara ett önskemål, att alla dessa frågor
enhetligt behandlas och att ett utredande organ
tillkommer, som kan bedöma fallet på likartad grundval.
Industrikommissionen torde innesluta den mest
ingående kunskapen i dessa frågor.
Det är klart, att störningar i vår varubalans komma
att ställa oss alla inför nya problem, företagen såväl
som den enskilde individen. Det är inte säkert, att
det under kristider ens med kraftigt understöd från
statsmakternas sida lyckas oss att hålla varor
tillgängliga i så stor utsträckning som under normala
förhållanden, varken kvantitativt eller kvalitativt.
Detta måste sålunda medföra en ändring även i den
enskilde individens livsföring och ställer hela vårt
folk på kanske kännbara prov. Det är då vår
uppgift att söka begränsa dessa störningar till minsta
möjliga verkan. Icke minst på oss tekniker faller
ansvaret att genomföra detta. Svenska ingenjörer och
tekniker torde även vara beredda att taga sin del av
arbetet, och vi må uttrycka den förhoppningen, att
staten och industrien, teknikerna och de enskilda
medborgarna skola genom gemensamma ansträngningar
och uppoffringar kunna bringa det hela till den bästa
möjliga lösning. Det må även uttryckas en
förhoppning, att det skall lyckas att genomföra detta program
i så mjuka former som möjligt. Det innebär en fara
för framtiden, om i ett land den mentalitet förstöres,
som räknar med det personliga ekonomiska ansvaret,
med individens plikt att göra rätt för sig och strävan
att stå på egna ben. Jag vågar tro, att denna
åskådning utgör en sund grund för allt mänskligt liv och
ett naturligt incitament för den helande och
uppbyggande verksamhet, som i det långa loppet dock är
nödvändigt för höjande av en nations både materiella
och andliga standard."
För mötesdeltagarnas damer hade anordnats ett
särskilt program, vilket upptog besök på Statens
historiska museums båda pågående
specialutställningar, nämligen "Från renässans till rokoko i svensk
kyrkokonst", demonstrerad av fil. dr O. Källström,
samt "Forniransk kultur", demonstrerad av professor
T. I:son Arne. Därefter besågs försvarsutställningen
"Folk och försvar" under ledning av fil. dr Åke
Sta-venow.
På aftonen intogs subskriberad middag med damer
i Grand hotells festvåning. Tillslutningen var ganska
stor, omkring 250 personer deltogo i middagen, vid
vilken ordföranden direktör Westerberg höll
hälsningstalet, förste vice ordföranden, direktör Erik
Olson, tackade dagens föredragshållare, dr Beisiegel,
vilken i ett erkännsamt tal uttryckte sin
tillfredsställelse med att ha fått tillbringa ett par angenäma
434
30 nov. 1940 434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
