Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 7 dec. 1940 - Tvätt- och rengöringsmedel, av John Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
soda eller andra alkalisalter blandade i sådana
proportioner, att optimal tvättverkan erhålles. På
paketen — vanligen ca 250 och 500 g netto — står
angivet den vattenmängd, som åtgår för upplösning
av paketets innehåll för beredning av lämplig
tvättlösning.
Andra viktiga tvättmedel äro de på fetter byggda
sulfonerade produkterna. De äldsta av dessa äro
turkrödoljorna (sulfonerad ricinolja) och
monopol-såporna (sulfonerad olein), vilka som hydrofila
grupper innehålla både — COOH och — S03H. Under
de senaste tio åren ha framkommit bl. a.
fett-alkoholernas svavelsyreestrar liksom motsvarande
äkta sulfonsyra. (Beträffande de senare se Schraut,
Seifensieder Ztg. nr 5 1931.) Dessa nu nämnda
tvättmedel ha emellertid ej fått så stor användning för
vittvätt utan fastmer inom textilindustrien för
fukt-nings-, appreterings- och andra liknande ändamål.
("Textilhjälpmedel.")
Stärkelsepreparat ha många, gånger kommit till
användning vid vittvätt. Tvättning under
användning av helt oorganiska preparat är även möjlig.
Med metasilikat och metafosfat kombinerade i ett
flerlutsförfarande ha goda resultat uppnåtts. (Se
RTT meddelande nr 4, sid. 9.)
Mera surrogatbetonade måste man anse sådana
tvättmedel som sulfitlut, vattenglas, kaolin eller
limpreparat. (Hur surrogattvättmedlen "utvecklades" i
Tyskland under förra kriget, kan man se i
Seifensieder Ztg. nr 42, 1939, sid. 789.)
Maskintvätt.
Maskintvättningen genomföres i tre huvudtempon,
blötning, tvättning och sköljning.
Blötningen är en procedur, som man ofta anser sig
kunna utelämna, emedan den skulle vara alltför
tidsödande. Detta kan betecknas som missriktad
sparsamhet i varje fall i dessa dagar, eftersom blötningen
sparar tvål i ganska stor utsträckning. Blötningen
tillgår så, att kläderna före tvättningen antingen i
särskilda kärl eller i maskinerna blötas med vatten
eller i en lösning av blötläggningsmedel (vanligen
metafosfat, metasilikat, soda eller trifosfat).
Blötningen avser att underlätta tvättmedelslösningens
inträngande,’ uppluckra och delvis avlägsna smuts
samt avlägsna så mycket som möjligt av i fibrerna
kvarsittande luft. Då blötningen försiggår i maskin,
låter man givetvis denna vara i gång, varvid mängden
smuts, som avlägsnas betydligt ökas genom den
mekaniska bearbetningen.
Därefter följer tvättningen. I de flesta fall har
man här i landet vid maskintvätt använt tvättning i
ett steg. Gången har då varit denna.
Sedan blötläggningsvattnet avtappats, påfylles nytt
vatten, så att den totala vattenmängden motsvarar
3—4 ggr klädernas torrvikt (badförhållande 1 :3—
1 : 4) samt tillför tvål motsvarande en
fettsyreförbrukning av ca 12 g samt 1—3 g NaOH, allt räknat
per kg torra kläder. Temperaturen får sakta stiga
till 40° inom ca 10 min., varefter man något hastigare
höjer till sluttemperaturen 80—90°, vilken bibehålles
under 5—10 min. Enligt Madsens resultat skulle så
hög temperatur som möjligt vara lämpligast ur
rengöringssynpunkt. Med tanke på hållfastheten hos det
tvättade tyget måste man kompromissa, emedan
angreppet ökas vid stigande temperatur. Såväl bad-
förhållande som tvättmedelsmängd och
uppvärmningsschema varierar kraftigt för olika anläggningar
icke minst beroende på arten av både tvättgods och
maskin.
Den angivna tvålmängden 12 g fettsyra per kg
kläder innebär en tvålkoncentration av 3,3 g/1, vilket
enligt Madsens beräkningar är onödigt högt. Enligt
denne skulle 0,;5 g/1 vara tillfyllest. Nu kan man
visserligen utan olägenhet minska tvålmängden till
9 g fettsyra per kg kläder, förutsatt att en ordentlig
blötning föregått tvättningen. Det är dock icke
endast tvålkoncentrationen, som är avgörande för
tvättningen, utan även tvålmängden. Ju smutsigare
kläder desto mera tvål erfordras.
(Bodenkörperregeln.) För litet tvål kan medföra att mot slutet av
tvättningen smutsen på nytt utfälles på väven
("tvättlöss"). Man skulle därför vara böjd att med samma
tvålmängd öka vattenmängden (badförhållandet) för
att få just den optimala koncentrationen. Detta skulle
dock nedsätta maskinens kapacitet. (Jfr Ekström
RIT 4, sid. 29.)
En strävan att nedbringa tvålåtgången vid
tvättningen har lett till flerstegstvättningen. Detta
innebär att själva tvättprocessen indelas i 2—3 eller flera
perioder.
Efter en blötning i maskinen under 5—10 min.
tillsättes efter blötvattnets avtappning nytt vatten
motsvarande 4 gånger klädernas vikt samt tvål
motsvarande 3 g fettsyra och 1,0—1,5 g NaOH per kg kläder.
Maskinen köres nil 10 min. vid en temperatur ej
överstigande 40°C. Därefter avtappas den lut, som
kan självavrinna. (Kläderna kvarhålla 2,5—3 ggr sin
egen vikt vatten) och nytt vatten påtappas, varefter
tvål motsvarande 1,4 g fettsyra tillsättes. Inom 8
min. höjes nu temperaturen till 70°, varefter luten
avtappas på samma sätt som förut. Nytt vatten samt
tvål motsvarande 1,4 g fettsyra tillsättes.
Temperaturen höjes till 85° och efter 8 min. avtappas luten
och sköljningen vidtager.
Flerlutsförfarandet avser att successivt avlägsna
smutsen och genom att tillföra färsk tvål
effektivisera tvättningen, så att denna kan genomföras med
lägre tvålförbrukning. Det kan nämnas, att
Industrikommissionen för närvarande föreskriver 8,5 g
fettsyra till 1 kg kläder som maximal tvålförbrukning.
Flerlutsmetoden ger möjlighet till mycket långt
driven tvålbesparing. Angående flerlutsmetoder kan
hänvisas till Madsen RTT 2 och Köhler RTT 3.
I Sverige har även utarbetats den s. k.
separatormetoden, vilken patenterats av dr Ekström. En dylik
anläggning vid Karolinska sjukhuset har nyligen
beskrivits i denna tidskrift,1 varför den i detta fall ej
närmare omnämnes.
Att tvättinrättningarna själva av fettsyra och lut
i särskilda tankar framställa tvålluten direkt färdig
för tvättning i stället för att i vatten upplösa färdig
tvål har föreslagits och anläggningar härför ha
utförts. För att ett dylikt förfarande skall bliva fullt
rationellt, fordras att fettsyrorna äro så pass rena,
att någon nämnvärd mängd neutralfett och
oförtvål-bara beståndsdelar ej finnas med. Detta neutralfett
och de oförtvålbara beståndsdelarna skulle ju då
komma att själva kräva tvål för att ej utfällas på
vävnaderna.
i Se Teknisk tidskrift h. 13, 1940.
480
7 dec. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
