Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1940 - Kan den svenska storstadens bränsleförsörjning centraliseras? av Lage Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te knisk Ti ds kri ft
506
30 nov. 1940
Fig. 1. Huvudtransportleder och fördelningspunkter.
med inhemskt vedbränsle och detta i sådan
omfattning, som skogsavverkningar och långväga
transportmedel tillåta.
Princip.
Principen för centraliserad bränsleförsörjning av
större stadsområden är icke ny. Den tillämpas inom
ett flertal tättbebyggda samhällen i såväl Europa
som den övriga världen. I allmänhet synes man ha
följt den linjen att utrusta storstaden med ett större
eller mindre antal ång- eller
pumpvarmvattencentra-ler, belägna på olika platser inom stadens gränser.
Flera skäl tala för vattenånga som transportmedel,
även om man utomlands numera hävdar den
ståndpunkten, att valet av varmvatten eller ånga ej är av
utslagsgivande betydelse. Mera ingående
upplysningar härom finnas bland annat i V. D. I:s 80
årsskrift av år 1936 samt senare meddelanden från
kongresserna för Heizung und Lüftung. Vid
värmedistribution med vattenånga, som uteslutande
kommer att behandlas i det följande, har man i regel
valt måttliga ångtryck, varierande från några hg
över atmosfärtrycket till 5 à 10 kg cm—2 övertryck.
På detta sätt kan man emellertid endast i
undantagsfall frigöra sig från transport och lagring av bränsle
inom storstadens gränser.
De senaste årens utveckling inom den industriella
ångtekniken mot allt högre ångtryck och
ångtemperatur öppnar emellertid nya vägar för en långväga
värmetransport, som bland annat kan kombineras
med mottryckskraftalstring i stor skala. Om man,
för att få ett konkret exempel, väljer det
förutnämnda området inom Stockholms stads tullar, så kan man
här tänka sig en distribution av ånga, alstrad vid
högt men enligt erfarenheten driftsäkert tryck,
exempelvis 100 à 125 kg cm—2 övertryck, och
jämförelsevis hög ångtemperatur, 450—500°C. Denna
högtrycksånga genereras i en eller ett flertal större ång-
pannecentraler, belägna utanför det
betraktade stadsområdets gränser på
ur bränslelagrings- och
transportsynpunkt lämpliga platser. Man kan
exempelvis tänka sig en
ångpanne-central Pl någonstans vid Värtan och
en annan, P2, vid Årstaviken, fig. 1.
Vardera av dessa två
ångpannecentraler skall lämna erforderlig ånga till i
stort sett, halva det betraktade
stads-området genom en eller flera
huvudtransportleder, så dimensionerade, att
under den kallaste årstiden i ett antal
lämpligt valda fördelningspunkter
ångtrycket icke understiger 60 à 70 kg
cm—2 övertryck.
Fördelningspunkterna utrustas med mottrycksturbiner
och elektriska generatorer för alstring
av elektrisk energi. Dessa
mottrycksturbiner dimensioneras för ett
mottryck av förslagsvis 5 kg cm-2
övertryck. Den från
mottrycksturbiner-na avgående ångan, lågtrycksångan,
distribueras härefter till
värmekonsumenterna, lokaliserade omkring
respektive fördelningspunkter.
Rörledningsnätet från fördelningspunkterna
dimensioneras säj <&tt under den
kallaste årstiden trycket hos värmekonsumenterna
blir lägst 1,0 kg cm—2 övertryck.
Vardera fördelningspunktens område för
värmedistribution måste givetvis utformas med hänsyn till
det i olika delar av staden rådande värmebehovet.
För att vinna största möjliga grad av överskådlighet
samt få en hållpunkt för bedömning av den långväga
värmedistributionens ekonomi i stora drag kan man
antaga, att det betraktade stadsområdets normala
värmebehov, motsvarande 640 000 ton stenkol per
år, fördelar sig likformigt över stadsområdets areal.
Man kan tänka sig en uppdelning av denna areal i
lika stora områden, förslagsvis 6 st. lika stora
cirkelytor, vardera med ett ytinnehåll av 3 km2, fig. 1.
Den sammanlagda areal om 18 km2, som på detta sätt
erhålles, är större än den verkliga markarealen av
det betraktade stadsområdet inom Stockholms tullar.
Denna första approximation leder därför till ett
något ogynnsamt resultat, men då en viss
säkerhetsmarginal i denna riktning är önskvärd, böra
nyssnämnda förenklade utgångspunkter kunna
tilllåtas.
Fördelningspunkternas läge väljas med hänsyn till
lokala förhållanden. För exempelvis det inom
Stockholms tullar betraktade området synes det vara
riktigt att förlägga en fördelningspunkt Ml ungefär där
de tre cirkelytorna, som motsvara Norr- och
Östermalm samt Staden mellan broarna, skära varandra.
Detta val medför, att lågtrycksångan endast i
undantagsfall får en distributionsväg, överstigande
2 000 m, vilket enligt erfarenheten från
ångdistribution vid detta ångtryck ej möter några tekniska
svårigheter. Om fortfarande Stockholms stadsområde
inom tullarna användes som exempel, torde det vara
lämpligt att förlägga en andra fördelningspunkt
M2 i området mellan cirkelytorna på Södermalm
samt en tredje fördelningspunkt M3 på
Kungsholmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
