Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1940 - Arbetsmarknaden i Sverige — brist på arbetskraft och arbetslöshet, av A. Thomson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
omständigheter, som jag här icke skall gå in på —
endast delvis och relativt svagt till uttryck i de olika
slag av arbetslöshetsstatistik vi ha, men otvivelaktigt
låg saken till så, som jag nyss nämnt. (Det må
tillläggas, att arbetslösheten självklart skulle fått
mycket större omfattning, om icke de omfattande
inkallelserna till neutralitetsvakt funnits.)
Det sagda innebar emellertid till en början
ingenting annat än att det centrala
arbetsmarknadsproblemet alltjämt och alltmer markerat framträdde som
ett omflyttningsproblem — ett spörsmål att flytta
folk från områden med överflöd till områden med
brist på arbetskraft. Med andra ord sagt, problemet
var främst ett arbetsförmedlingsproblem i ordets
vidsträcktaste mening. För att man skulle kunna så
snabbt och effektivt som möjligt lösa detta problem
måste den offentliga arbetsförmedlingen mer än
tidigare utnyttjas. Denna samordnades därför med annan
verksamhet på arbetsmarknaden genom att
provisoriskt överflyttas från socialstyrelsen till
arbetsmarknadskommissionen. Men själva
arbetsförmedlingsverksamheten måste också avsevärt
effektiviseras. För att detta skulle kunna ske utan onödig
tidsutdräkt övertog staten, likaledes provisoriskt,
kostnaderna och ledningen av den offentliga
arbetsförmedlingen.
Om de resultat man nått må följande sägas. Då
det gällt att anskaffa arbetskraft till av staten
bedrivna eller av staten understödda arbeten, har den
offentliga arbetsförmedlingen kopplats in.
Härigenom har man vunnit, att arbetskraft icke dragits
från andra nödvändiga områden. (Jag tänker t. e.
på det, att arbetskraft till de militära
anläggningsarbeten, som bedrivits, icke dragits från jord- och
skogsbruk; i stället ha lediga arbetare disponerats
för ändamålet.) På frivillig väg ha — framför allt
genom arbetsförmedlingen — arbetslösa eller andra,
som icke haft sysselsättning, tagit sådan. Jag tänker
på frivillig luftbevakning och frivillig anställning för
utförande av civila uppgifter inom försvarsväsendet.
På så sätt ha inkallade värnpliktiga kunnat lösgöras
för nödvändiga uppgifter inom näringslivet. Jag
tänker vidare på den återgång till jordbruksarbete, som
ägt rum från städerna. I detta avseende har en
betydelsefull insats gjorts av fackföreningarna genom
den upplysningsverksamhet, som bedrivits genom dem
och inom dem.
Emellertid måste jag som min bestämda mening
säga, att det är utomordentligt gynnsamma
förhållanden, som gjort, att vi kunnat utan några ytterligare
ingripanden lösa arbetskraftsfrågan beträffande två
av de för vår folkförsörjning viktigaste områdena:
jordbruket och skogsbruket. Naturligtvis har i fråga
om båda dessa områden överförandet av folk från
andra håll spelat en viss, i en del avseenden t. o. m.
en viktig roll. Naturligtvis har också den
arbets-blocksorganisation, som skapats för jordbrukets
räkning, varit av betydelse. Man får emellertid komma
ihåg, att även i fråga om jord- och skogsbruk gäller
vad jag förut sagt: det har varit van arbetskraft som
främst, i vissa fall uteslutande efterfrågats. Att vi
i stort sett lyckats klara arbetet inom jordbruket,
liksom vedavverkningsprogrammet beror — utom på
vår Herres väderlek och andra sådana förhållanden
— främst därpå, att man vid de tidpunkter, då ar-
betskraftsbehovet varit störst och mest trängande,
kunnat i avsevärd omfattning lösgöra till
militärtjänst inkallade. Jag vill gärna passa på tillfället
och stryka under, att de hemförlovningar och
hemper-mitteringar, som så påkallats, många gånger berett
de militära myndigheterna betydande svårigheter. På
ledande militärt håll har man emellertid visat en
utomordentlig förståelse för de önskemål, som
framställts med hänsyn till näringslivets intressen. Jag
vill också tillägga, att lösningen av frågor av detta
slag i framtiden betydligt förenklas, därest man helt
genomför det förslag till omläggning av mönstringen,
chefen för armén nyligen avlämnade. Detta förslag ’
har tillkommit under medverkan av industri- och
arbetsmarknadskommissionerna och avser för övrigt
ej blott militära utan även vissa civila intressen. Så
skall t. e. arbetsmarknadskommissionen härigenom få
material till en registrering att läggas till grund vid
en eventuell tillämpning av tjänstepliktslagen.
Alltjämt är vårt centrala arbetsmarknadsproblem i
stort sett ett omflyttningsproblem. Men ju längre
tiden lider, desto mer ter det sig, som om
tyngdpunkten skulle skjutas över från spörsmålet att skaffa
folk för nödvändiga uppgifter till frågan att bereda
sysselsättning åt arbetslösa. I fråga om vissa orter
förefaller det redan, som om den senare sidan av
saken vore den avgjort dominerande. Det ser således
alltmer ut, som om vårt främsta
arbetsmarknadsproblem skulle bli frågan om att bereda försörjning åt
de arbetslösa. Jag skall här inte gå in på någon
prognos i fråga om den utveckling, man kan vänta
sig. Den tid, jag här disponerar, medger icke detta.
Jag måste nöja mig med att säga några ord om hur
jag ser på frågan om samhällets åtgärder, därest
utvecklingen skulle gå i den riktning, jag antytt.
En del uttalanden, jag gjort under den senaste
tiden, har på vissa håll tolkats så, som om jag
före-droge kontantunderstöd åt de arbetslösa framför att
sätta dem i arbete. Något så dåraktigt har jag
naturligtvis aldrig sagt. När jag i somras offentligt
fäste uppmärksamheten på riskerna för
massarbetslöshet, var det — som jag också uttryckligen
betonade — främst för att förmå myndigheter och
enskilda att i god tid mobilisera alla krafter för att ha
arbetsobjekt färdiga, för den händelse att
arbetslösheten skulle komma. Jag har ju också ansvaret för
den inventering av kommunala arbetsobjekt, som
gjorts. I fråga om kontantunderstödsverksamheten
har jag blott konstaterat det faktum, att vi hittills
vid massarbetslöshet icke kunnat reda oss utan sådan
verksamhet. Jag känner intet land, där man lyckats
bemästra massarbetslöshet utan understöd i någon
form, vare sig man lämnat detta understöd för
kortare eller längre perioder, då den arbetslöse ej
kunnat beredas någon sysselsättning alls, eller man
lämnat understöd som en supplering till en inkomst, som
den arbetslöse beretts genom någon form av
sysselsättning, en supplering, som varit nödvändig, därför
att arbetsinkomsten icke räckt till, t. e. för att
försörja familjen. Jag har utgått från dylika fakta och
diskuterat frågan om hur en
kontantunderstödsverk-samhet, därest den måste tillgripas, skall ordnas för
att leda till bästa möjliga resultat. Det är en
självklar sak, att man på allt sätt skall söka ordna så, att
den arbetslöse beredes försörjning icke genom under-
14 sept. 1940
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
