Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1940 - Arbetsmarknaden i Sverige — brist på arbetskraft och arbetslöshet, av A. Thomson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
stöd utan genom arbete. Jag har också upprepade
gånger sagt, att vi icke ha råd att låta folk gå
arbetslösa. Hur detta kan tolkas som ett uttalande till
förmån för kontantunderstöd, begriper jag icke.
Men vi ha icke heller råd att göra vad som helst.
Vi måste spara, det vill i detta sammanhang säga:
vi måste utnyttja våra resurser så effektivt som
möjligt.
Naturligtvis måste vi först se till, att de områden,
som behöva ytterligare arbetskraft få sådan. Jag
tänker härvid särskilt på verkstadsindustrien. De
undersökningar, som företagits inom
industrikommis-* sionen i samråd med andra myndigheter och
näringslivets män, synas mig i varje fall ge vid handen, att
man har all anledning räkna med att
verkstadsindustrien även i fortsättningen måste tillföras mer folk.
Detta innebär, att den omskolningsverksamhet, som
nu bedrives, måste fortsättas och utvidgas, och vidare,
att man måste sätta i gång med utbildning även av
mera kvalificerad personal för verkstadsindustriens
räkning, alltså en utbildning på längre sikt.
Vi måste vidare se till, att produktionen av
nödvändighetsvaror hålles i gång. Härtill räknar jag
också den produktion av ersättningsvaror, som
direktör Westerberg här kommer att tala om.
Över huvud taget är det för mig självklart, att vi
i främsta rummet — om så behövs med statlig hjälp
— skola hålla i gång- för folkförsörjningen angelägen
verksamhet inom det enskilda näringslivet och på så
sätt även nå det resultatet, att uppkomsten av
arbetslöshet förhindras. Naturligtvis är detta vårt
centralaste försörjningsproblem.
Men vad skola vi göra, i den mån vi icke kunna på
detta sätt bereda sysselsättning åt den lediga
arbetskraften? Det kan synas, som om svaret "högst
nödiga och nyttiga arbeten" vore självklart. Den
diskussion, som kommit i gång, sedan jag formulerat
saken så, visar, att svaret inte är självklart. Jag
skall försöka så kort som möjligt klargöra, vad jag
menar.
Innan jag går närmare in på saken, vill jag
emellertid betona, att mina synpunkter på intet sätt äro
originella. De ha framförts åtskilliga gånger förut och
från vitt skilda håll.
Det gamla reservarbetssystemet vilade på
principen, att de arbeten, som sattes i gång för att
avhjälpa arbetslöshet, måste väljas bland sådana
arbetsobjekt, som eljest icke skulle komma till utförande.
Naturligtvis hängde detta samman me.d löneprincipen
vid reservarbetena. Men motiveringen till den
nämnda ståndpunkten var främst den, att man, om man
valde arbetsobjekt bland aktuella sådana, skulle draga
dessa undan den öppna marknaden och sålunda skapa
ny arbetslöshet. Resonemanget var naturligtvis
riktigt, om man tog som reservarbeten sådana arbeten,
som eljest skulle utförts omedelbart på annat sätt.
Men när man därav drog den slutsatsen, att en del
arbeten måste "läggas på is" för s. k. ordinarie
behov, så var resonemanget befängt. Mot detta skulle
nämligen med skäl kunna riktas den anmärkning, man
på visst håll ansett sig böra rikta mot min
tankegång: resonemanget var statiskt. Det råder nämligen
aldrig brist på arbete; vad det kan råda brist på, det
är resurser att utföra arbetena.
Men än värre var det, att man av tankegången,
att reservarbetena icke skulle vara aktuella, drog
den slutsatsen, att önskvärdheten att bereda
arbetslösa sysselsättning kunde motivera igångsättande av
vilka slags arbeten som helst. Under den tid jag satt
i den gamla, numera försvunna
arbetslöshetskommissionen, mötte jag ofta resonemang sådana som dessa:
"Naturligtvis är arbetet icke räntabelt, men
eftersom det är så lämpligt för att sysselsätta arbetslösa,
så bör det sättas i gång nu, då vi ha så många
arbetslösa." — "Naturligtvis skulle vi inte kunna tillstyrka
arbetet ur de synpunkter, vi normalt ha att anlägga,
men om pengarna skola tagas ur arbetslöshetsmedel,
ha vi intet att invända."
Det är mot dylika tankegångar jag hävdat, att vi
icke ha råd att utföra onyttiga arbeten. Arbetena
skola väljas med hänsyn till sin angelägenhet. Ju
angelägnare de äro, dess viktigare är det, att de
komma i gång nu.
Detta betyder naturligtvis icke, att vi skola
underlåta att utföra sådana arbeten, som kunna höja vår
produktion i framtiden. Om det t. e. befinnes
angeläget att ur denna synpunkt bygga dubbelspår på
våra viktigaste järnvägslinjer, elektrifiera flera av
dem, bygga viktiga nya eller förbättra ur
trafiksynpunkt särskilt betydelsefulla äldre landsvägar, så skola
dessa synpunkter avgöra, om arbetet skall utföras.
Jag är fullt medveten om att det alltid blir en
omdömesfråga att avgöra, vad som är angeläget. Vad
jag vill säga, det är, att i konkurrensen mellan olika
arbetsobjekt de skola ha företräde, som samhället ur
andra synpunkter än den att sysselsätta folk finner
sig ha råd att utföra.
Det är fullständigt fel att säga, att man får
arbetskraften för ett billigt pris, då man sysselsätter
arbetslösa, som man eljest måste lämna understöd. Man
får aldrig denna arbetskraft billigt, om den kunde
utnyttjas effektivare, produktivare, ifall den
sysselsattes på annat sätt.
Det synes mig angeläget, att de synpunkter, jag
här angivit, bli normerande, om vi nu måste bereda
sysselsättning åt arbetslösa. Det är emellertid givet,
att det ställningstagande, som i varje särskilt fall
skall ske, måste ske mycket snabbt. De
inventeringar av arbetsobjekt, som företagits, ha satts i gång
av denna anledning. Avsikten har alltså icke varit
att leta efter arbetsobjekt utan i stället att få klarhet
om vilka angelägna arbeten som äro så förberedda,
att de snabbt kunna sättas i gång.
På olika fronter pågå intensiva undersökningar om
de åtgärder, som böra vidtagas, för att arbetslöshet
icke skall behöva uppkomma. Jag är övertygad om,
att denna planering skall begränsa riskerna för
massarbetslöshet. I den mån arbetslöshet likväl
uppkommer, äro vi nu bättre förberedda än vid någon
föregående kris. Det är också av största vikt, att de
arbetslösa slippa att gå utan sysselsättning. Ty
lika litet som vi ha råd att göra onyttiga arbeten, ha
vi råd att låta våra produktiva resurser vara
outnyttjade eller att låta arbetarna gå arbetslösa.
514
28 dec. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
