Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 9 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 14 SEPT. 1940
INNEHÅLL: Spektrografiska metoder och deras tillämpning vid metallanalys, av ingenjör Sven Tobert. —
Litteratur. — Notiser. — Metallnoteringar.
Spektrografiska metoder och deras tillämpning
vid metallanalys.
Av ingenjör SVEN TOBERT, Finspång.
Liksom den kemiska analysen omfattar spektral
analysen både kvalitativa och kvantitativa
bestämningsmetoder. Kvalitativ spektralanalys erkännes
allmänt äga en obestridlig fördel över kemiska
analysmetoder, därigenom att den snabbt möjliggör
konstaterande av praktiskt taget samtliga i ett prov
förekommande metalliska grundämnen i såväl mycket
små som större koncentrationer. Mot kvantitativa
spektralanalysmetoder anföres ofta, att
noggrannheten vid halter över ett par procent är dålig. Under
det intensiva forskningsarbete, som ägnats de
spek-tralanalytiska metoderna de senaste åren, har
emellertid såväl apparaturen som analysmetoderna i hög
grad fullkomnats, varigenom en noggrannhet
tillfredsställande mycket höga anspråk uppnåtts.
Med denna uppsats vill förf. redogöra för i vilken
utsträckning de spektralanalytiska metoderna
kommit till användning för materialkontrollen vid
Finspongs metallverks a.-b. i Finspång. Det synes mig
önskvärt att medtaga en kortfattad redogörelse för de
allmänna metoder, vilka lagts till grund för arbetet
vid detta laboratorium. För ett mera ingående
studium av metoderna hänvisas till den litteratur, över
vilken en översikt finnes efter uppsatsen.
Allmänt om metoderna.
För emittering av spektra användes i huvudsak tre
slag av energikällor, nämligen gaslågan, den
elektriska ljusbågen och den elektriska
högspännings-gnistan. I en låga emitteras så gott som uteslutande
ett atomspektrum. Ljusbåge ger en blandning av
atom- och jonspektra, men med övervikt för
atomspektrum, även med gnista erhålles en blandning av
atom- och jonspektra, men därvid dominerar
jonspektrum.
För att emittera ett spektrum måste energi
tillföras atomen. Emitteringen av spektrum sker sedan
när atomen återgår från ett högre stationärt
energitillstånd till ett med lägre energi. Den minsta
energimängd som måste tillföras för att få ett spektrum,
svarar sålunda mot skillnaden mellan tvenne
energitillstånd hos atomen. (Den minsta energi som fordras
för att få ett spektrum, svarar sålunda mot skillnaden
mellan tvenne energitillstånd hos atomen.) Den minsta
energi som fordras för atomens emission är den, som
åtgår till att överföra atomen från normaltillståndet
till en jon, eller m. a. o. för att lösgöra en yttre
elektron. Vanligen uttryckes ej detta i energimängd
utan i den spänning, som erfordras för joniseringen.
Denna s. k. joniseringsspänning är olika för de olika
atomslagen, beroende på antalet elektroner och deras
anordning kring kärnan. Med kännedom om
jonise-ringsspänningen för de i ett prov ingående
atomslagen (beståndsdelarna), kan man avpassa den
tillförda energin härefter. Hänsyn måste därvid tagas
till ångtrycken vid olika temperaturer hos de
beståndsdelar som skola bestämmas. En del ämnen
förgasas på ett mycket tidigt stadium, under det att
andra stanna kvar längre tid. Betingelserna för
emissionen måste i ett sådant fall väljas så, att även
spektra av de tidigt förgasade ämnena hinna bli
registrerade, innan de helt avdestillerat.
Vid metaller och metallegeringar, där provet självt
kan utgöra elektrodmaterialet, väljes företrädesvis
gnista. Beroende på provets sammansättning kan
gnistans karaktär (atom- eller jon-karaktär) ändras
genom att variera gniststräckans spänning och
hög-spänningskretsens kapacitet och självinduktion. Som
bekant är elektricitetsmängden lika med produkten
av kapacitet och spänning (Q = C. V). För att få ett
överslag mellan elektroderna erfordras en viss minsta
spänning. Väljes kapaciteten stor, så åtgår alltså
stor elektricitetsmängd för att uppnå denna
överslagsspänning. Denna stora elektricitetsmängd ger
gnistan hög momentan strömstyrka, vilken i sin tur
medför hög gaskinetisk temperatur med ökad jonisering
av atomerna.
Högspänningskretsens självinduktion har till
uppgift att absorbera energi och därigenom sänka
strömstyrkan. Väljes stor självinduktion sänkes
strömstyrkan avsevärt och därmed den gaskinetiska
temperaturen. Följden blir att gnistan får lägre
jonise-ringsverkan. En sådan ökning av självinduktionen
synes vara lämplig vid lättmetaller, samtidigt med en
eventuell minskning av kapaciteten. För de tunga
metallerna och deras legeringar (ex. stål) är det
fördelaktigare, att arbeta med låg självinduktion och
14 sept. 1940
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
