Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hög kapacitet. Fig. 1 visar några spektra upptagna
under olika emissionsförhållanden.
Vill man i en metall eller en metallegering påvisa
grundämnen i storleksordningen "föroreningar" blir
möjligheten att upptäcka dem i spektrum av
största betydelse. Alla element äro ej lika lätta att
påvisa och elementens linjer visa även olika
intensitet, beroende på i vilken metall eller legering de
ingå som förorening. Intensiteten hos elementets
linjer är beroende av emissionsarten. För vissa
metaller ger ljusbåge en utmärkt stor känslighet. I bly
Fig-, i.
a) Mässing: Båge: 70 V ; 4 A.
b) „ Gnista: C = 3 000 cm; L = 800 000 cm; V=12 000.
c) Duraluminium : Gnista : C = 3 000 cm ; L = 80 000 cm ;
V = 12 000.
d) „ ,, (7 = 3 000 cm; L = 800 000 cm;
V = 12 000.
kan t. e. med säkerhet O,0005 % Cd, 0,0001 % Cu resp.
Ag upptäckas med ljusbåge. I zink kan med båge
betydligt lägre halter av bly och koppar påvisas än
med gnista. Undre gränsen för en iakttagelse av As
i bly ligger på ungefär 0,01 % vid användande av
såväl båge som gnista. Från fall till fall får därför med
stöd av den praktiska erfarenheten avgöras, vilka
emissionsbetingelser som ge den största känsligheten
vid upptäckandet av små kvantiteter av
ifrågakommande element. Största betydelsen hos gnista ligger
i att den är mera konstant än båge både till läge och
karaktär. Dessutom förbrukar den varken nämnvärd
mängd material eller överhettar detta. Med gnista
har också det största arbetet inom den kvantitativa
analysen gjorts de senare åren.
De linjer som i ett spektrum äro de sista att
försvinna, när det närvarande elementets koncentration
sjunker till det lägsta värde som kan påvisas
spektra-grafiskt, kallas för "raies ultimes". A. de Gramont
var den första att notera dem systematiskt. "Raies
ultimes" i båg-, gnist- och låg-spektra äro bestämda
för de flesta element och äro särskilt markerade i en
del våglängdstabeller. Närvaron av ett element i ett
spektrum konstateras genom att endast uppsöka
dessa "raies ultimes". Uttydningen av spektra kan
försvåras genom uppträdandet av såväl kontinuerliga
som band-spektra. Kontinuerliga spektra igenkännas
på en allmän svärtning av ett spektrums bakgrund
över ett större eller mindre våglängdsområde och
förekomma såväl i båg- som gnist-spektra.
Bandspektra ge ett refflat intryck åt ett spektrum och
förekomma likaledes i såväl båg- som gnist-spektra
och härröra från sammansatta molekyler, till skillnad
från linjespektra, som härröra från atomer.
Intensiteten hos ett elements linjer ökar med
stigande atomantal eller m. a. o. med stigande
koncentration. Härvid bör dock observeras, att ett elements
alla linjer icke äro lika känsliga för variationer i
koncentrationen. Gerlach och Schweitzer ha infört
Fig. 2.
a) Hjälpspektrum från kopparelektroder.
b) Aluminiumprovets spektrum.
ett förfarande enligt vilket vid legeringar en linje
från tillsatsen jämföres med en mer eller mindre nära
liggande linje från legeringens grundsubstans. Om
man gör dessa jämförelser på en serie legeringar med
t. e. fallande koncentration av tillsatsen, påträffas
linjepar som äro intensitetslika vid vissa halter av
tillsatsen. Dessa linjepar kallas av upptäckarna av
metoden för "homologa linjepar". Speciella
fordringar ställas på de båda jämförande linjerna. Linjen från
grundsubstansen bör ligga på en bakgrund i
spektrum, som är lika till sin svärtning som den på vilken
tillsatslinjen ligger. Grundsubstansens linjer skola
vara så okänsliga (invarianta) som möjligt för
tillfälliga svängningar i den till elektroderna förda
energin och tillsatsens linjer skola till sin styrka vara
beroende av koncentrationen.
Emissionsbetingelserna fastläggas genom ett s. k.
fixeringspar. Det vill säga två bestämda linjer skola
för rätt valda emissionsbetingelser vara
intensitetslika. Endast under den förutsättningen gälla de i
tabellform sammanställda linjeparen för angivna
koncentrationer. Detta fixeringspar väljes så, att alltid
en bestämd båglinje hos grundelementet är lika i
intensitet med en lämplig och närliggande gnistlinje
av samma element (Fixpunkt). Tabell I ger exempel
på en dylik Gerlachs analystabell.1
Om ett av de båda elementen är linjefattigt, så att
1 Tabellerna äro hämtade ur Fritz Löwe: Optische
Messungen des Chemikers und des Mediziners. 2 :a uppl. 1933.
Gerlach och Schweitzer.
Tabell I. Analys för påvisande av Bi i Pb.
Intensitetslikhet mellan linjeparen Visar vikts-% Bi i Pb Linjeavstånd i Å.E. A nmärk n ingår
Bi Pb Fixpunkt Invarians hos paret Belysningstid
2 731 Å. E. 2 657 Å. E. 5 74 Skarp Tämligen invariant Lång
2 781 „ 2 657 „ 1,5 124 Något oskarp ,, ,,
3 025 „ 3 221 „ 1,5 196 Skarp Mycket invariant „
3 068 „ 3 221 „ 0,07 153 Skarp »
Emissionsbetingelser: Pb 2562 A. E. (linje från neutral atom) båglinje och Pb 2657 A. E. (linje från 2 gånger joniserad atom)
gnistlinje måste vara intensitetslika.
66
14 sept. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
