Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig-, 3. Al—Mg-legering använd till överbyggnad på fartyg (vit å bilden).
gas på högsta tänkbara nivå, användes därför som
pläteringsmaterial en legering av typen Al—Mg—Mn
eller Al—Mg. Denna har ju i likhet med
renaluminium en god motståndsförmåga mot korrosion.
Ytskiktet sammansvetsas fullständigt med
kärnmate-rialet. Kärnans legeringsbeståndsdelar diffundera i
viss mån ut i ytskiktet och någon som helst risk för
avflagning förefinnes alltså icke.
Tidigare har redan framhållits att
värmebehandlingarna måste göras korta för att kärnmaterialets
legeringsämnen så litet som möjligt skola diffundera
ut till ytan och fördärva dennas
korrosionsbeständighet.
En extra vinst med plätering är vidare att
materialets uppdragningsegenskaper förbättras genom
plä-teringsskiktets "smörjande" egenskaper i verktyget.
Fig. 4. Flygplansvinge under byggnad (skalkonstruktion).
Kemisk och anodisk
oxidation.
Aluminiums
korrosions-beständighet grundar sig,
som redan tidigare
framhållits, på att ett oxidskikt
bildas på ytan.
Förstärkning av detta på kemisk
väg i en lösning av 13 %
kristallsoda och 1,15 %
na-triumkromat i vatten vid
90—100°C kallas M. B.
V.-metoden. Aluminiumdetaljerna behöva före
neddop-pandet i lösningen ej
rengöras annat än från under
värmebehandlingen
uppkommen mörkfärgning.
Tiden i lösningen uppgår till
mellan 5 och 20 minuter.
Man kan ytterligare öka korrosionsbeständigheten
genom att efter oxideringen koka materialet i 5 %-ig
vattenglaslösning under ca 15 minuter.
Metoden kan användas för renaluminium och alla
kopparfria aluminiumlegeringar. Dess fördelar
framför den anodiska oxidationen äro att den är billigare
och enklare att utföra samt att även invändiga ytor
kunna oxideras, exempelvis behållare. Icke heller
fordras någon noggrann och dyrbar rengöring av ytan.
Oxidskiktets mekaniska motståndskraft mot nötning
är emellertid lägre och dess tjocklek även mindre än
på ett oxidskikt framställt genom anodisk oxidation.
Metoderna komplettera därför i viss mån varandra.
Huvudprincipen för samtliga varianter av anodisk
oxidation är att detaljen som skall oxideras
nedsänkes som anod i en oxiderande syra exempelvis 3 %-ig
kromsyrelösning eller oxalsyra med 0,3 % kromsyra
eller svavelsyra med glycerin. Som katod fungerar
en bly- eller aluminiumplåt. Badet hålles vid ca
40°C. Spänningen varierar för de olika
elektroly-terna mellan 10 och 100 V. Strömförbrukningen per
m2 behandlad yta är lägst vid användande av
svavelsyra som bad, varierande mellan ÖJ5—2 kWh.
Oxidskiktet kan givas en tjocklek av upp till 0,1 mm vid
en behandlingstid av omkring P/i2 timme. Skiktets
hårdhet kan varieras inom mycket vida gränser ge-
Fig. 5. Pressade flygplansdetaljer (hjulkåpor).
90
14 dec. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
