Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
inrapporterades, att praktiskt taget inga
högeffektbrytare av oljetyp numera tillverkas.
Rapportör beträffande högspänd, likström var
Schjølberg-Henriksen, Norge. Intet väsentligt nytt
har i denna fråga framkommit under de senaste åren,
men åsikten om likströmsöverföringens fördelar vid
stora effekter och långa avstånd har ytterligare
befästs. Under diskussionen framhölls från flera håll,
att den erforderliga maskin- och apparatutrustningen
redan finns projekterad och utprovad, varför planerna
kunna realiseras så snart ett behov av
storkraftöverföring på mycket stort avstånd föreligger. Närmare
upplysningar om maskineriets principer lämnades
dock ej. Enligt en amerikansk talare torde
konstant-strömsprincipen kunna ifrågakomma vid systemets
utformning, medan den tyska expertisen ansåg
konstantspänning vara självklar.
I T. T. Elektroteknik, häfte 3, 1939, ha
beskrivits kondensatorer med isolation under tryck samt i
viss mån antytts dessas fördelar. Ny är emellertid
denna kondensatortyp icke evad det beträffar
användning av trycket, då liknande konstruktioner
redan sedan många år förts i marknaden.
Då en fullständigare behandling av detta ämne
torde erbjuda intresse, skall här framläggas
resultaten av de undersökningar som utförts vid Philips’
vetenskapliga laboratorier, i syfte att i detalj
klar-ställa tryckets betydelse.
Yi förutsätta, att kondensatorns kylning
omsorgsfullt beräknats, så att denna är tillräcklig, vilket
även vid stora effekter kan ernås med smala, långa
kondensatorbehållare.
Det har kunnat fastställas, att anledningen till
åldringsfenomenen i dielektrikat, vilka leda till
genomslag, äro små tomrum, vilka icke äro fyllda med
impregneringsmedel. Sådana mikroskopiskt små
tomrum kunna uppstå antingen redan vid fabrikationen
eller under drift, beroende på att
impregneringsmed-let utvidgar och sammandrager sig vid uppvärmning
och avkylning. Därvid är det av största betydelse
vilket tryck, som råder i tomrummen, samt med
vilken gas dessa äro fyllda. I det följande skall
därför behandlas dielektrikats uppbyggnad, vilket är
utslagsgivande för kondensatorns kvalitet och pris,
och i anslutning därtill skall tryckets betydelse
diskuteras.
De största konstruktiva svårigheterna att i
praktiken omsätta tryckkondensatorns princip ligger i
tätningsproblemet, och speciellt gäller detta
genomförandet av kondensatorns anslutningar genom
kondensatorns topp. Tätningen skall icke endast
garantera, att flytande ämnen hindras genomtränga
kondensatorns väggar utan även vara fullt
tillförlitlig för gaser, så att trycket i kondensatorns inre upp-
Savagnone, Italien, beskrev anordningar och
försök med magnetisk spärrning av anoderna i
strömriktare, varigenom en väsentligt säkrare kontroll mot
baktändningar kan ernås och därmed driftspänningen
hos ventilkärlen höjas. Se fig. 10.
Av Wilkinson, England, beskrevos apparater för
oscillografiskt studium av transitoriska förlopp
medelst i tät följd periodiskt återkommande bilder på
en fluorescerande skärm. Med hjälp av speciella
impulsgeneratorer för lågspänning kunna på detta sätt
stående bilder av impulsförlopp i elektriska
strömkretsar erhållas. Ett exempel utgör den s. k.
"re-striking voltage indicator", vilken genom att inmata
en linjärt stigande impulsström över kontakterna i en
brytare efterbildar den vid brytning återvändande
spänningens tidkurva. Schemat för en apparat av
detta slag framgår av fig. 11.
rätthålles även efter längre tids drift.
Tätningsproblemet har av Philips’ lösts på så sätt, att i isolatorn
en svetsad förbindning mellan genomföringen och
kondensatorns järnkåpa utförts, vilka
konstruktionsdelar isolerats från varandra med ett
mellanstycke av specialglas. Härvid har tillämpats ett
särskilt förfarande att svetsa glas och kromjärn, vilket
löst många svårigheter, då möjlighet beretts att direkt
förbinda ledare och oledare. Därvid är det givetvis
ett villkor att alla delar, som skola sammansvetsas,
ha samma utvidgningskoefficient med hänsyn till
under drift förekommande temperaturändringar. Som
dielektrikum komma gasformiga, flytande och fasta
ämnen och kombinationer av dessa i fråga. I det
följande behandlas de tre olika slagen av dielektrika.
A. Gasformiga dielektrika.
Fördelarna med gasformiga dielektrika äro de små
dielektriska förlusterna, vilka dessutom praktiskt
sett äro oberoende av temperatur, frekvens och tryck.
Till följd härav kunna förändringar i det vanliga
temperaturområdet försummas. Gaser hava en låg
dielektricitetskonstant, ungefär lika med 1, vilket i
många fall är en nackdel. En fördel förblir
emellertid, att dielektricitetskonstanten för gaser praktiskt
taget är oberoende av temperatur och i hög grad av
trycket. En ytterligare viktig fördel för gaserna,
kvävgas och luft, är att pris och vikt äro mycket låga.
En nackdel för gaser är däremot, att de vid en viss
spänning förlora sina goda elektriska egenskaper, i
det de helt eller delvis bliva ledande.
Yid litet avstånd mellan elektroderna uppträder vid
en viss spänning en skarp övergång i
isolationsmotståndet, vilket har till följd ett omedelbart,
fullständigt genomslag. Yid större avstånd skiljer man
mellan tre olika faser:
Fordringar på kondensatorer med hänsyn
till val av dielektrika.
Av S. SWERUP.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
