- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
7

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

Tg 6 vid 50 p/s ocli upp till 1 500 kHz: ca 2 X 10—’

Olja upptager lätt fuktighet ur luften.

God olja är fri från syror.

Oljan är brännbar.

Vill man bevara de goda egenskaperna hos oljan
under drift, är det nödvändigt att oljan icke kommer
i beröring med luft, så att syre och vatten få utöva
sina skadliga verkningar.

Innan man använder olja i en kondensator, måste
den underkastas en viss preparering för att befrias
från fuktighet och gas. Härför finnas olika
metoder, på vilka här icke närmare skall ingås.
Kvalitetsförbättringen av oljan, vilken därmed erhålles,
kan kontrolleras med hjälp av genomslagsspänningen.

O. Fasta dielektrika.

Papper.

Papper är särskilt på sin plats, när stora
kapaciteter erfordras, emedan pappersfabrikationens
nuvarande teknik gör det möjligt att erhålla stora
längder i rullar upp till en bredd av ungefär 2 m
med en diameter av ungefär 0,5 m samt dessutom kan
levereras i tjocklekar mellan 7 p och 30 fi. På
papperet ställas mycket höga fordringar i förhållande till
andra användningsområden.

Kondensatorpapper göres av växtfibrer och lump,
det skall vara olimmat och får icke hålla mer än 8 %
vatten och hava en askhalt av högst 2 %.

Papper består nästan utan undantag av växtfibrer,
varvid fibrerna äro uppbyggda av cellulosa.
Bedömandet av ett pappers kvalitet genom
undersökning av fibrerna är ett synnerligen omständigt arbete.
Att med hjälp av dessa undersökningar giva ett
omdöme över olika papperssorters användbarhet som
dielektrikum måste dock ske försiktigt, då man med
hänsyn till de nämnda önskemålen på sin höjd kan
sluta sig till, att papperet har egenskaper, vilka äro
nödvändiga, och att det innehåller ämnen, vilka icke
äro skadliga för ändamålet som dielektrikum. En
papperssorts användbarhet som dielektrikum i
jämförelse med andra kan man endast bedöma genom att
prova densamma, varvid livslängdsprov är ett av de
mest utslagsgivande.

Det papper, som kommer från pappersmaskinen, är
maskinglättat. Tjockleken och specifika vikten bero
av den pappersmängd, som användes per m2 samt av
bearbetningen av fibrerna. En tjock, lång fiber ger
en låg specifik vikt i motsats till en kort och tunn
fiber.

Dielektricitetskonstanten för papper är ungefär 6.
Denna är beroende av fyllfaktorn, dvs. av
förhållandet mellan fibermängden och totala pappersmängden.
En hög fyllfaktor betyder alltså hög
dielektricitetskonstant, hög specifik vikt och höga dielektriska
förluster.

Vill man öka papperets specifika vikt låter man
det undergå en efterbearbetning, vilken kallas
sa-tinering. Därvid spännes papperet mellan
uppvärmda valsar sedan det dessförinnan befuktats.
Valsarna kunna antingen löpa lika hastigt eller
ha en ringa eftersläpning i förhållande till varandra.
Genom denna bearbetning kan man höja den
specifika vikten i hög grad. Det maskinglättade papperet
har en specifik vikt av ungefär 0,8, det högst
satinerade papperet en vikt av 1,15, dvs. man trycker till-

sammans papperet ungefär 30 %. Papperet är nu
emellertid icke utan vidare användbart som
dielektrikum, emedan det innehåller såväl luft som vatten.

Den skadliga beståndsdelen i luft är syret, som
angriper elektroderna och de använda
impregnerings-medlen. Vattnet inverkar på isolationsmotståndet
och dielektricitetsförlusterna i hög grad ogynnsamt
och förorsakar vid likström och vid växelström av
lägre frekvens gasutveckling genom elektrolys.

Åsikten att pajjper som dielektrikum icke
innehåller skadliga gaser är oriktig. Detta beror helt och
hållet på fältstyrkan och på arten av gaser, varvid
syre naturligtvis bör undvikas. Enligt Paschens lag
(se kurvorna fig. 1 och 2) är den högsta tillåtna
spänningen beroende utav produkten av trycket (p) och
avståndet mellan elektroderna ([d). Såväl vid mycket
låga värden på produkten p ■ d som vid höga värden
kunna gaser motstå en mycket hög spänning. Vid
ett värde på produkten av ungefär 5,5 erhåller den
tillåtna spänningen ett minimum.

Valet av ett lågt värde på p ■ d är för papper
mycket riskabelt, emedan fiberstrukturen är så
komplicerad och uppvisar så många luftinneslutningar och
kapillärer, att även under drift ett tillräckligt lågt
tryck icke kan erhållas. Man använder därför
atmosfäriskt tryck eller övertryck, dock aldrig undertryck.

För att avlägsna vattnet, vilket uppgår till ca 7 %
av vikten, och luftens syre, användes ett speciellt
evakueringsförfarande.

Efter evakueringen kan man slå in på två vägar,
nämligen att fylla kondensatorerna med gas eller
impregnera dem med en massa, vilken vid
drifttemperatur är fast eller flytande.

Användes gas, är det nödvändigt att fullständigt
avskärma kondensatorns dielektrikum från omgivningen.

Användandet av packningar för tätning är därvid
otillräckligt, emedan man i så fall alltid måste sörja
för, att i det inre av kondensatorn ett övertryck råder.
Då varje packning i längden genomsläpper gas, om
också i mindre mängder, blir det dock förr eller
senare nödvändigt att åter igen påfylla gas. Det är
därför nödvändigt att använda lödda eller svetsade
kåpor, vilka omsorgsfullt kontrolleras med hänsyn till
täthet.

En viktigare punkt är genomförandet av
elektroderna genom kåpans vägg. Man måste ovillkorligen
ha en tät förbindning mellan ledare och isolator.
Detta kan antingen ske genom att spruta metall på
isolatorn eller genom att man lämnar det keramiska
materialet och använder en förbindning där glas och
kromjärn svetsats ihop.

Detta av Philips utvecklade och patenterade
förfarande har givit möjlighet att lösa de mest
besvärliga tätningsproblem. Så användes t. e. svetsning
glas—kromjärn i de sändarrör, 8 st. 15 kW pentoder,
som finnas i Motala kortvågssändare. Denna metod
har även givit möjlighet att i kondensatorer hålla det
mest lämpliga trycket.

Tätningar med hjälp av gummi eller andra
packningar med luftning eller inpressning av konstharts
är otillräckligt, då dessa tätningar, hur omsorgsfullt
de än utföras, dock alltid släppa igenom gasformiga
ämnen.

Mycket enklare är tätningsproblemet, om man gör
bruk av fasta impregneringsmedel med smältpunkt
över den maximala driftstemperaturen. Därvid får

7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free