- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
15

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

Om rader och kolumner byta plats 1 en 2-tensor/l får
man vad Kron kallar "the transpose of the tensor".
Denna "transpose" betecknas At. Om alltså

2 1 7 2 3 5
A = 3 0 4 så är At = 1 0 9
5 9 8 7 4 8

Om ett system av galvaniskt skilda strömkretsar
kopplas ihop på ett eller annat sätt, exempelvis till en
elektrisk maskin, så ändras givetvis systemets
egenskaper. Kron har nu visat, att impedanstensorn Z’ för det
nya systemet kan erhållas ur impedanstensorn Z för det
gamla systemet (de galvaniskt skilda spolarna) genom
en manipulation av följande form:

Z ’ = ct z C

där C är den s. k. transformationstensorn, som enligt
enkla regler kan bestämmas ur sättet för hopkopplingen.
Likaså kan, om kopplingen förändras till en annan
koppling, den nya impedanstensorn, Z", erhållas ur den
gamla Z’ genom en analog regel

Z" = C’t Z C.

Elektriska maskiner kunna ju principiellt sägas bestå
av på olika sätt hopkopplade spolar. Genom att först
bestämma impedanstensorn Z för spolarna, tänkta
elektriskt skilda åt, och sedan bestämma
transformators-tensorn C för maskinens kopplingsschema, kan man
således beräkna maskinens impedanstensor Z\ som
karakteriserar maskinens egenskaper genom
tensorekva-tionen

e’ = Z i’.

Kron beräknar på detta sätt tensorekvationen för
flertalet existerande typer av elektriska maskiner. Även
maskinens moment beräknar han med hjälp av 3-ten
sorer. Vidare behandlar han frågan om huru maskiner
förhålla sig under en accelerationsperiod och vid små
pendlingar m. fi. problem.

Det ligger i tensoranalysens idé att uppnå en
förenkling genom att räkna med mångfalder som om de vore
enheter. Kron har emellertid ingalunda monopol på
denna idé utan den har långt tidigare på annat sätt och
av andra författare med framgång använts vid lösandet
av svårare problem inom elektromaskinläran. I själva
verket torde alla de problem Kron behandlat i sin bok
redan förut ha lösts med dessa andra metoder. Vårt
tekniska kunskapsstoff om elektriska maskiner har
alltså knappast ökats genom Kröns arbete. En svaghet
är att författaren sällan bryr sig om att översätta sitt
matematiska resultat till tekniskt språk, trots att
författaren själv säger boken vara skriven "icke av en
matematiker för matematiker utan av en ingenjör för
ingenjörer". Denna underlåtenhet gör framställningen
ställvis onödigt torr, vilket dock kompenseras av att den
på andra ställen är mycket intressant. Huruvida hans
beräkningsmetod, som otvivelaktigt är den mest generella,
ävenledes är den mest arbetsbesparande av alla är nog
obevisat. Säkert är att några av de ovannämnda "andra
metoderna" bättre ansluta sig till elektroteknikerns
normala tankebanor och därför äro för en elektrotekniker
mycket lättare att inlära än Kröns metod.

Kröns bok ger emellertid även något mer än en
metodik för lösning av problem i den högre
elektromaskinläran. Författaren söker nämligen ge läsaren en
inblick i sambandet mellan denna metodik och den
ten-soranalys, som blivit ett så effektivt verktyg i den
moderna matematiska fysiken. Tensoranalysen och

matrisalgebran uppfunnos för att skapa en slags
eukli-disk geometri i fler än tre dimensioner. Tendensen i
den moderna fysiken kan sägas vara att beskriva det
fysikaliska "skeendet" i vår normala tredimensionella
rymd såsom ett geometriskt "varande" i en
flerdimensio-nell rymd. Fysiken förvandlas på detta sätt till en
slags mångdimensionell differentialgeometri. En
stillastående och strömlös elektrisk maskin, som
karakteriseras blott av sina konstruktionskonstanter (dvs. ett
system av motstånd, induktanser och kapaciteter osv.)
är att likna vid en en tom, flerdimensionell rymd. När
maskinen arbetar, uppstår i densamma strömmar,
spänningar, fält, rörelsehastighet osv., med andra ord ett
fysikaliskt skeende uppträder, vilket motsvarar
förekomsten av en geometrisk figur i rymden. Boken är rik på
betraktelser av denna art, vilka för en filosofiskt anlagd
läsare ger den ett stort extra pius i intresse.

B. Lundholm.

Föreningsmeddela nd en

Svenska elektroingenjörsf öreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, sammanträdde den 1
december 1939 under ordförandeskap av tekn. dr Fredrik
Dahlgren.

Att jämte ordföranden justera dagens protokoll
ut-sågos civilingenjörerna H. Thorelli och H. Håkanson.

I föreningen invaldes fil. dr Gösta Siljeholm och
ingenjör Erie Wennerlund.

Professor Sten Velander meddelade, att i
valnämndens förslag till representanter för SEIF i STF:s
biblioteksnämnd genom ett förbiseende blott ett namn
upptagits och därför endast en representant valts vid
föregående sammanträde. Professor Velander föreslog, att
valet nu skulle kompletteras genom omval av
byråingenjör G. Swedenborg, vilket även blev föreningens beslut.

Enligt traditionen skall föredraget vid årets sista
sammanträde vara av allmänt vetenskaplig natur.
Det kom i år att handla om "Den kosmiska strålningen",
vars egenskaper på ett utomordentligt klart och
medryckande sätt skildrades av doc. Hannes Älfven.

Undersökningar ha visat, att jorden träffas av
strålning från världsrymden. Den utsättes för ett
bombardemang av partiklar med hög energi, som kan
konstateras ända till flera hundra meter under jordytan.
Fenomenet kallas kosmisk strålning, höjdstrålning eller
ultra-strålning. Det konstaterades för första gången vid
arbeten med känsliga elektroskop, vilka visade ett utslag
som minskade med tiden hastigare än vad som svarar
mot läckning och jonisation från eventuella radioaktiva
ämnen i närheten. ’Studier på höga berg och vid
ballongfärder visade, att urladdningen blev snabbare på
stor höjd, där radioaktiviteten borde vara minst. Alltså
hade man här ett nytt fenomen. Strålningens existens
bevisades av Hess omkring 1910.

Genom mätteknikens utveckling, speciellt genom
elektronrörstekniken, har man numera bättre möjligheter
att bestämma strålningens egenskaper. Härvid
använder man sig av s. k. Geiger^Müller-rör, vilka äro
konstruerade sålunda: En evakuerad mässingscylinder
fylles med en blandning av t. e. luft och alkohol med ett
tryck av ca 30—100 mm Hg. I rörets axellinje är en
metalltråd infäst i genomföringar med hög isolation.
Mellan tråden och mässingshöljet lägger man en
spänning av 1 600 voit, varvid tråden är negativ relativt
höljet. Gasen inom detta kommer då att stå på gränsen
till glimurladdning. En joniserande partikel, som
inkommer med tillräcklig energi, förmår då utlösa
jonisering som ger en strömstöt, vilken kan iakttagas med
en rörförstärkare tillsamman med någon indikator, t. e.

15

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free