Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ett sådant räkneverk, som användes vid samtalsräknare
vid telefonstationerna.
Partiklar av radioaktivt ursprung kunna emellertid
även förorsaka jonisering. För att eliminera inverkan
av dessa använder man sig av flera G-M-rör placerade
under varandra och kopplar dem till
registreringsanordningen på sådant sätt, att denna reagerar endast för
koincidens, dvs. om jonisering sker i samtliga rör
samtidigt. Detta inträffar blott, då rören träffas av en
partikel, som genomlöper samtliga rör. Då metallväggarna
äro mycket tjocka, betyder detta, att endast kosmiska
strålar med stor energi ha utsikt att bli registrerade.
Vidare bli blott de partiklar, som inkomma inom en
bestämd rymdvinkel, räknade, nämligen de som komma i
sådan riktning, att de passera alla rören.
Mätning av kosmisk strålning kan även ske medelst
wilsonkammare, dvs. en anordning med vilken man kan
iakttaga spåren av elementarpartiklar. Genom en hastig
expansion av en blandning luft—vattenånga får man en
utfällning av vattenpartiklar, vilken sker först på
eventuellt närvarande fria joner. Dylika alstras emellertid
av kosmiska partiklar som händelsevis passera
expansionskammaren. Ett fotografi av en dylik kammare
visar då partikelns väg som en linje av vattendroppar.
För att observationerna ej skola behöva ske på måfå,
kombinerar man kammaren med G-M-rör, som dirigera
fotograferingen.
Mycket viktigt är, att man genom att utsätta
kammaren för ett kraftigt magnetfält kan avlänka
partiklarna. Genom att mäta krökningsradierna hos de
fotograferade banorna har man så en möjlighet att bestämma
partiklarnas energi. Härvid har man såsom normalt
konstaterat energier av 109—1010 elektronvolt. Gränsen
för möjligheten att överhuvud mäta dessa energier
ligger vid 1010—1011 elektronvolt. Sedan bli banorna
så raka att man ej kan bestämma deras krökning. Man
finner emellertid ofta partiklar över denna gräns.
Man kan många gånger iakttaga skurar av partiklar
som sannolikt ha sin orsak i partiklar med samma
ursprung. Antagligen har en ursprunglig partikel
framkallat sekundärstrålning vid kollision med någon
atomkärna e. d. Energien hos en dylik skur (som kan bestå
av intill 40 000 partiklar) kan vara 1013, möjligen 1015
elektronvolt, vilket bör vara den ursprungliga partikelns
energiinnehåll. Detta är en energimängd som man ej
kan nå på annat sätt. Cyklotronerna ge f. n. 38 • 10°
elektronvolt, och man räknar med att i framtiden nå 108.
Samma storhetsordning erhålles vid kärnreaktioner
(2 • 108). Energiområdet för kosmisk strålning ligger
alltså sex tiopotenser högre.
Vid studiet av den kosmiska strålningen har man
stött på en del fenomen, som inte kunnat förklaras på
annat sätt än genom antagandet av existensen av nya
typer av elementarpartiklar. Sålunda fann man 1931
positronen, vilken är en partikel med samma massa som
elektronen men med en laddning av motsatt tecken.
För två år sedan började man också få bevis för
existensen av mesotroner, partiklar med positiv eller
negativ laddning och med en massa som är 150 à 200 ggr
elektronens. Numera kan man tämligen noga fastslå,
att vid havets nivå 30 ,% av registreringarna i G-M-rör
härröra från elektroner och positioner, medan
resterande 70 % stamma från tyngre partiklar.
Under det doc. Alfvén redogjorde för den kosmiska
strålningen, demonstrerade han en mätanordning med
två G-M-rör och visade, hur de var för sig registrera en
mängd impulser men i koincidenskoppling blott
indikera ett fåtal gånger. En räkning av impulserna gav
till resultat, att under en period av sex minuter 141
partiklar meddelade sin ankomst i vertikal riktning, då
apparaten stod oskyddad, medan 131 anmälde sig under
en lika lång tid, då apparaten var täckt av en tjock
blyplatta.
Sedan ordföranden under auditoriets livliga bifall
tackat föredragshållaren såväl för hans anförande som
för hans insatser inom denna speciella forskningsgren,
vidtog en synnerligen livlig diskussion med inlägg av
herrar Tandberg, Armfeldt, Benedicks, Block, Dahlgren,
G. Olsson, E. Velander, M. Lundqvist, C. Palm, E.
Heine-man, F. Langlet, O. Zetterström, S. Velander, S. Hedberg
och K. Kåell. Till svar på alla dessa herrars frågor
lämnade docenten Alfvén en komplettering av föredraget.
Den kosmiska strålningen härrör från världsrymden och
säkerligen icke från den högre atmosfären. Den faller
in mycket jämnt från alla håll. Variationerna äro blott
en promille. Detta behöver ej betyda, att energikällorna
äro lika jämnt fördelade, då partiklarna kunna påverka
varandra. Ursprunget är icke att söka inom
radioaktivitet eller kärnreaktioner, emedan de icke kunna giva
tillräcklig energi, men möjlighet finnes, att magnetfält
kring dubbelstjärnorna kunna tjänstgöra som en sorts
generatorer, som alstra denna höga energi.
Det är svårt att konstatera, om uppmätta variationer
bero på primära orsaker eller på ändring av
absorptionen. Konstaterade årstidsvariationer kunna exempelvis
bero på ändrad absorption genom olika temperatur i
luftlagren.
Genom strålningen tillföres jorden överskott på
positiva laddningar. De energimängder, som denna väg
komma oss till godo, äro dock icke större, än att de
motsvara den energimängd, som stjärnljuset lämnar jorden.
De energimängder, som uttryckas genom elektronvolt,
kan man få ett begrepp om genom följande jämförelser.
Eb elektron når halva ljushastigheten vid 106 eV. Vid
ca lO11 eV är hastigheten blott ca 1 cm/s mindre än
ljushastigheten. Detta betyder, att vid en kapplöpning
med en ljusstråle till månen skulle partikeln förlora
med 1 cm. Storheten 101B eV motsvarar praktiskt taget
ljushastigheten. Den är ekvivalent med 160
mikrowatt-sekunder. De uppgivna hastigheterna äro beräknade
med hjälp av relativitetsteorien. Absoluta hastigheten
torde icke kunna mätas med samma noggrannhet som
ljushastigheten. Vid de stora hastigheterna ökas
partiklarnas massa. En elektron eller positron med ca 1011
eV har en massa, som svarar mot 2 • 105 ggr vilomassan,
vilken är 0,5 • 10° eV. Protonens vilomassa är 10n eV och
mesotronens 108 eV.
Strålningsintensiteten ökar med höjden över
havsytan och når maximum vid ett tryck av ca 10 cm Hg,
dvs. vid 15 000 m höjd.
Det jordmagnetiska fältet påverkar den kosmiska
strålningen. Sålunda är vid havsytans nivå intensiteten
vid polerna 15 ;% större än vid ekvatorn. För att en
partikel skall kunna nå ekvatorn, måste den ha minst
2 • 1010 eV. Genom att begagna sig av undersökningar
av det jordmagnetiska fältets inverkan kan man
analysera energiförhållandena hos den primära i atmosfären
infallande kosmiska strålningen och finner därvid, att
antalet partiklar av olika energier bilda ett kontinuerligt
spektrum med ett utpräglat max. Gravitationen spelar
ingen roll vid sidan av de elektriska krafterna.
Diskussionen avslutades med att prof. C. Benedicks
föreslog att giva föredragshållaren betyget herömlig som
examinand.
Efter ordförandens tack för den intressanta
framställningen avslutades sammanträdet, som bevistats av ca
100 medlemmar, kl. 21,25.
Den efterföljande supén var talrikt besökt, och vid
kaffet visade civ.-ing. Harald Häkanson en charmant
serie av färgbilder från en resa i Italien. Dessa
färgglada fotografier gåvo — förutom en utmärkt
turistpropaganda — ett strålande bevis på vad som kan
åstadkommas ifråga om bildskärpa och färgverkan med en
modern småfilmkamera och en modern film i händerna
på en skicklig fotograf.
Sby.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
