- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
33

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

Mom. 1. Tariffdebitering.

Tariff 1. Exempel på effekttariff.

Årskostnaden för aktiv effekt P1 och energi W1
debiteras med en abonnemangsavgift ai: en
effektavgift p1 och en energiavgift c1

Aj. = «! + Pl Pi + ct Wt.

Tariff 2. Exempel på effektgränstariff.

Ofta förekommer det att en effekttariff tillämpas
för bottenkraften, dvs. intill en viss effektgräns Pb,
och att en annan effekttariff tillämpas för
toppkraften, dvs. den belastning som överstiger effekten Pb
eller den s. k. subtraktionsgränsen. Toppenergien
Wt skiljes från bottenenergien Wb genom
subtraktionsmätare med subtraktionsgränsen inställd på
den abonnerade botteneffekten. Fast avgift
erlägges för såväl botten- som toppabonnemang.
Årskostnaden för kraft enligt denna tariff blir summan av
årskostnaden Ab för bottenkraften och At för
topp-kraften.

A = «i + Pi Pb + Wb
At = a2 + p2 Pt -f c2 Wt.

Det ligger i allmänhet i abonnentens makt att
under hand avpassa sitt abonnemang så att en lämplig
fördelning mellan topp- och bottenkraft erhålles.
Följande villkor giver lägsta årskostnaden.

d
dP

r(A» + A)

dPf

dWh

dW,



= Pi — Pa + (Ci — c2) 12 = 0

dvs.



Vi—Pl

C2-C1

Enligt appendix ekv. (22)

i—h
1 — fu

t„.

Elimineras t2 i ekv. (5 och (22) fås belastnings
faktorn vid subtraktionsgränsen

(i ~fu)(Pi—Pi)

h = 1

tu (c2- cl)

(5 a)

Då det är att antaga att abonnenten, då så
medgives, reglerar sitt abonnemang så att årskostnaden
blir så låg som möjligt, dvs. botteneffekten = (†b ■ Pt)
följer villkoret enligt ekv. (5 a), angives i det
följande även de häremot svarande förlustkostnaderna.

En tariff 2, som följer ekv. (5) och (5 a), kallas här
en "balanserad" tariff 2.

Tariff 3. Exempel på reaktiv effektgränstariff.

I de flesta tariffer finnas bestämmelser, som
begränsa den kostnadsfria reaktiva kraftförbrukningen.
Kraftleverantören har intresse av att abonnenten
ordnar sin kraftförbrukning så att den reaktiva effekten
ej överstiger en viss i förhållande till den
abonnerade effekten fastställd gräns, som vi kunna beteckna

k ■ P1

där k är den överenskomna relationen mellan den
kostnadsfria reaktiva effekten och maximaleffekten

Pi-

Reaktiva belastningsfaktorn vid
subtraktionsgränsen är

n =

k

k-Px _

Pi • tg <Pi ~~ tg <pt’

- = subtraktionsgränsens varaktighet (5)

På samma sätt som vid tariff 2 kan man vid tariff
3 angiva årskostnaden B för reaktiv effekt och
energi över reaktiva subtraktionsgränsen, nämligen
B = Ps(Pgi — P1k)+c;i Wql
Pql = P1-tgcp1.

Som kontrollmätare användes här lämpligen en
kVArh-mätare med maximalvisare för registrering av
Pql och subtraktionsverk för uppmätning av Wql
reaktiva energiförbrukningen per år över
subtraktionsgränsen.

I praktiken synes man mera sällan uttaga någon
avgift för reaktiv energi, och är därför vanligen
c3 = 0. Värdet på k är ofta omkring 0,75.
Effektavgiften ps synes ligga omkring kr. 10/kVAr.

I övrigt gäller att tariffen avpassas så att det blir
förmånligare för abonnenten att verkställa
faskompensering än att betala avgift för belastning över
subtraktionsgränsen.

Mom. 2. Egendebitering.

Slutligen förekomma fall då energien
tillhandahål-les genom kraftverk i förbrukarens egen regi. En
årskostnadsberäkning för energidistribution till egna
verk bör resultera i ett debiteringssystem för den
egna kraftförbrukningen, som överensstämmer med
de gängse tariffernas, eftersom omkostnaderna och
därmed grunden för tariffernas beräkning måste vila
på samma förutsättningar, oberoende av vem som är
kraftleverantör.

Om det gäller en anläggning, för vilken
företagaren genom att anskaffa reservkraft täcker en
energibrist i det egna systemet, är det påtagligt, att en
förbättring av verkningsgraden hos den egna
anläggningen kommer att medföra en energivinst och en
häremot svarande minskning av reservkraftbehovet.
Besparingen i energikostnaden bestämmes då av
reservkraftbehovet. Har anläggningen
överskottsenergi, ökas överskottet vid förbättring av nätets
verkningsgrad, och det härigenom erhållna
krafttillskottet är i allra högsta grad prima kraft, då det ju
når sitt högsta värde- när nätet är högst belastat.

Härav framgår, att distributionsförluster och
därmed även förluster i transformatorer böra värderas
efter det pris, till vilket kraft kan köpas på den plats
i systemet, där förlusterna uppstå. Det kan häremot
invändas, att så ej skulle vara förhållandet under
flodtider, då alla vattenmagasin äro fyllda, men man
får då betänka, att detta gäller ett tillstånd av
relativt kort varaktighet, och en för vattenkraftstationer
allmän företeelse, till vilken hänsyn redan tagits vid
uppläggandet av tarifferna.

b. Beräkning av förlustkostnaderna.

Vid tillämpning av de olika tarifferna erhållas
följande årskostnader för förlusterna.

Årskostnad för aktiva förluster vid tariff 1:

*1 = Po {Pl + C! td) + Pk f\(Pl + Cl tk) (6)

Årskostnad för aktiva förluster vid tariff 2:

= P0(Pi + c1t1+ c2t2) t Pkf\(p2 + cxtkl-\-c2tk2) (7)

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free