Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
tighet, så rör det sig om en höjning av isolationens
värmemotstånd med 35—65 % vid slutet av
generatorns livslängd. I allmänhet stegras härigenom
koppartemperaturen med ett värde av
storleksordningen 10—15°.
Mellan parterna räknas med 0,094 cm
isolationstjock-lek. Yid en partbredd av 1,4 cm blir
värmeledningsförmågan pr m ledarlängd här
G2
1^100
470-0,094 :
3,17 W/°C.
Appendix.
Beräkning av spårisolationens (luftgapsledaren)
värme-motståndstal hos den undersökta maskinen.
Värmemotståndstalet beräknas för såväl den nya som
den gamla lindningsdelen. Härvid väljes som
utgångspunkt de temperaturvärden, som erhöllos vid
stator-mitten för spår n:is II och Y (se fig. 4 och 5).
Beräkningsgången är följande: Med hjälp av de
uppmätta temperaturerna kan spårkopparns specifika
motstånd beräknas och därmed även förlusterna per
längdenhet. Med kännedom om isolationens dimensioner och
under antagande av ett visst värmemotståndstal k hos
kil och isolation (samt tillägg för glapprum) kan sedan
värmeledningsförmågan per längdenhet mellan kopparn
och omgivningen beräknas och därmed tydligen även
kopparns uppvärmning. På försök väljes ett visst
Tevärde och ledarparternas temperaturer beräknas.
Eftersom vid försöket kopparns temperatur uppmättes i 5: te
ledarparten från luftgapet räknat, skall, om det antagna
värdet på k varit riktigt, det beräknade värdet på
temperaturen för denna part överensstämma med det
uppmätta värdet. Om så ej blir fallet, får ett justerat värde
på k antagas och beräkningen göras om osv.
Yid beräkningarna bortses från värmeutbytet mellan
luftgapsledaren och bottenledaren, som här var mycket
litet, samt antages att försämringen av isolationens
värmeledningsförmåga skett likformigt över hela
luftgapsledaren. Undersökningarna av den gamla
lindningens isolation samt av spårkopparns temperaturfördelning
under normal drift visade nämligen, att så var i det
närmaste fallet.
Ny härva.
a) Först behandlas det med 1 = 1 000 A utförda
provet (se fig. 4). Med hjälp av de erhållna resultaten kan
här kopparns absoluta medeltemperatur uppskattas till
ta — 58 vilket ger ett specifikt motstånd hos kopparn av
q = 0,0205 ohm/m och mm2. Ledaren, som består av 6
odelade + 2 delade parter, har arean 6 • 42,92 + 4 • 19,67 =
= 336,2 mm2 (se fig. 3). Strömtätheten blir således
2,97 A/mm2. Om parterna numreras 1, 2, 3 osv. från
luftgapet räknat, bli förlusterna
i part 1—2 Pic=7,n "W/m
„ „ 3—8 P2 — 7,76 „
Isolationens och kilens värmemotståndstal antages nu
/ W \
ha ett värde av fci= 470°C–cm. Mot luftgapet är
\cm2’
isolationens och kilens tjockleken 0,88 cm och således
värmemotståndet
R„
: 80 + 470 • 0,88494°C/W/cm2
Siffran 80 hänför sig till glapprum. Om vidare
värmeströmmens bredd till luftgapet förutsättes i
genomsnitt = spårbredden 2,2 cm, så blir
värmeledningsförmågan pr m ledarlängd här
^ = 0,445 W/OC.
Mot spårsidorna är isolationens tjocklek ensidigt =
= 0,40 cm. Vidare är värmeströmmens medelbredd pr
parti= 0,31 + 0,094 = 0,404 cm. Värmeledningsförmågan
pr part och m ledarlängd blir därför
För de två ytterst belägna parterna i ledaren göres
ett pålägg av 50 %, varför ledningsförmågan pr m längd
blir .
för part 1 och 8 ........ G3 — 0,453 W/°C
„ „ 2 till 7 ........ (?4= 0,302 „
Av fig. 4 (spår nr V vid statormitt) framgår nu
slutligen, att järnets och kilens temperaturstegring över
omgivande luft är tj = 13,9° och ^.= 8,6° respektive. Om
vi kalla parternas temperaturstegringar fi, t2, ts osv. fås
då:
7,11 = 0,445 (^1— 8,6) + 0,453 ( t± —13,9) + 3,17 (*l—f2)
7,11 = 0,302 (t2 — 13,9) + 3,17 (2 h—tx —13)
7,76 = 0,302 (f3 — 13,9) +3,17 (2t3—t2—t4)
7,76 = 0,302 (f4-13,9) + 3,17 (2 t4—t3-f5)
7,76 = 0,302 («5 — 13,9) + 3,17 (2 t5—t4 — «0)
7,76 = 0,302 (fe—13,9) + 3,17 (2 f8 — <7)
7,76 = 0,302 (i7 — 13,9) +3,17 (2 t7—t6—t8)
7,76 = 0,453 (tg — 13,9) + 3,17 ( t8 — f7)
Lösningen av detta ekvationssystem ger:
11
28,2°
<2
30,8c
<3
32,8°
tt
34,11
ti
34,9°
t e
35,2°
17
35,11
18
34,6
Den uppmätta temperaturstegringen (part nr 5) över
omgivande luft var här tu = 35,2° eller praktiskt taget
lika med det beräknade värdet t51=34,9°. Det antagna
värdet på k (fc= 470) är sålunda riktigt.
b) På samma sätt som ovan beräknas k ur de vid
1 200 A provet erhållna temperaturvärdena (se fig. 5).
Som resultat erhålles:
k = 470
dvs. samma värde som ovan.
Gammal härva.
Beräkningarna gåvo följande resultat.
c) 7 = 1 000 A (se fig. 4)
k = 790
d) 7 = 1200 A (se fig. 5)
k = 760
Enligt proven är således isolationens
värmemotståndstal k:
, . , 470 + 470
Ny lindning k =–––= 470°C I cm
(-—)
\cm
Gammal
t = 760 † 790 - 775
dvs. genom åldringens inverkan har k ökat med 65 %.
Enligt fig. 4 och 5 motsvaras detta av ökning i
temperaturfallet koppar till järn av 55 ’%.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
