- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
54

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig. 2. Förslag- till kontaktledning för Dalslands Järnväg.
Till höger konstruktion med stavisolatorer och tillsatsrör, till
vänster den senare använda konstruktionen med
manteliso-latorer (utan tillsatsrör).

ökat underhåll. Bemödandena i denna riktning måste
i främsta rummet ägnas kontaktledningen jämte till
densamma anslutna arbeten, av vilka det viktigaste
utgjordes av systemet för kompensation av
hällströmmens störningsverkningar.

Utbyte av järn mot trä för linjestolparna var en
nära till hands liggande åtgärd. Med nu tillämpade
impregneringsmetoder torde kunna påräknas en
livslängd för trästolpar av bortåt 35 år. Under
förutsättning av att samtliga upphängningsdetaljer utföras
galvaniserade bortfaller helt den vid
järnstolpskon-struktioner rätt betungande målningen, varigenom
underhållet reduceras till ett minimum. Risken vid
trästolpar är huvudsakligen den, att stolparna under
inverkan av de ofrånkomliga sidopåkänningarna
under årens lopp undergå permanenta
formförändringar, som ge linjen ett mindre tilltalande utseende
och föranleda en del justeringsarbeten. I detta fall
erhölls emellertid av särskilda orsaker en viss extra
säkerhet i detta hänseende. Telegrafstyrelsen hade
nämligen som villkor för slopandet av den s. k.
återledningen, varom mera nedan, begärt att
stolparna skulle utföras så kraftiga, att återledning i
händelse av behov skulle kunna senare uppläggas.
Härigenom blevo stolparna något överstarka för enbart
kontaktledningen, ett förhållande, som man kan räkna
till godo vid bedömning av utsikterna för deras
framtida hållbarhet. Att därjämte all nödig försiktighet
iakttagits ifråga om linjens stagning och strävning i
kurvor faller av sig självt. På bangårdarna och vid
sektionspunkter och avspänningar användas
järnstolpar av vanlig typ. Antalet trästolpar utgör runt
850 av totalt ca 1300 och den härav beräknade
kostnadsbesparingen ca 80 000 kr.

54

I byråchef Thelanders uppsats omnämnes ett
projekt avseende användning av s. k. stavisolatorer i
stället för de vid S. J. standardiserade
mantelisola-torerna för utliggarnas uppsättning. Någon
nämnvärd kostnadsbesparing visade visserligen ej
förkalkylerna för detta system, som numera är standard vid
tyska riksbanorna, men det erbjuder fördelen av ett
mer tilltalande utseende och mindre känslighet för
fågelstörningar. Att det ej trots allvarliga
överväganden blev antaget, berodde uteslutande på den risk
det innebär vid isolatorfel, att ledningen faller ned,
vilket man i regel ej behöver befara vid den äldre
isolatortypen. Emellertid är det att hoppas, att den
svenska isolatorindustrien rätt snart skall beredas
tillfälle bevisa pålitligheten av sitt fabrikat även inom
detta område, varigenom sagda farhågor måhända
reduceras till oväsentliga proportioner.

I övrigt är att nämna, att linjestolparna utrustats
med s. k. Y-upphängning, däremot icke med
tillsatsrör, vilket ansågs onödigt vid de körhastigheter, som
här komma ifråga (max. 100 km/h). Fig. 3 visar
ledningarnas upphängning över bangårdarna, som
avviker från S. J. standard dels genom bärlinans
uppläggning på trissor, dels genom anordningen av i
sidled lätt förskjutbara isolatorbockar för
kontakt-tråden. Båda åtgärderna innebära en förenkling.

Störningsproblemet.

I Elektroteknik, 1938, sid. 81, har förf. lämnat en
redogörelse över enfasbanornas störningsfråga i
belysning av nyare erfarenheter.

I uppsatsen har bl. a. framhållits, att, ehuru det
vid Statens järnvägar tillämpade systemet med
återledning och sugtransformatorer utan tvivel ger den
ur svagströmssynpunkt mest betryggande lösningen
av problemet, måste man på grund av dess höga
kostnader och starkt begränsande verkan på
kontaktledningssystemets överföringsförmåga eftersträva
förenklingar. Systemet representerar en merkostnad av
minst 3 000 kr. per km, och kapitaliseras därtill de
ökade ledningsförlusterna kommer man till att
störningsfrågan kostat S. J. sammanlagt närmare 20 mill.
kr., oberäknat de millioner, som nedlagts på
ledningsflyttningar och förkablingar.

Erfarenheterna från utländska anläggningar samt
det under senare år genom CCI bedrivna
internationella samarbetet i störningsfrågor har fört det goda
med sig, att man lyckats få till stånd
störningsnormer, som möjliggöra en säkrare bedömning av
hithörande frågor. Samtidigt har man genom
utnyttjande av ett omfattande mätningsmaterial nått fram
till säkrare beräkningsmetoder för störningsproblem.
I detta hänseende äro bl. a. de mätningar av intresse,
som för ca 10 år sedan under internationell
medverkan utfördes här i Sverige.1 Härav framgick, att
störningsinduktionen under i övrigt lika förhållanden
i själva verket är betydligt högre i vårt land än i
Mellaneuropa, vilket tillskrivits de geologiska
förhållandena. Då emellertid dessa relationer genom
mätningarna i Skillingaryd äro numeriskt fastlagda,
möter intet hinder taga skälig hänsyn till dem vid
erforderliga beräkningar.

Dalslandsbanan genomlöper en i stort sett glest
befolkad trakt och de lokala svagströmsnäten, med

i Teknisk tidskrift, Elektroteknik, 1931, häfte 2.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free