Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Fig. 3. Kontaktledning vid Eds station jämte 500 hk motorvagn.
undantag för Mellerud, ha därför ringa
utsträckning. Omläggning i erforderlig
omfattning från luftledning till ledning
i jord medförde därför relativt
obetydliga kostnader. Långlinjer finnas från
Mellerud till norska gränsen, vilka i
samband med elektrifieringen omlagts i
kabel såsom ett led i Telegrafstyrelsens
allmänna förkablingsplan. Kabeln går
på sträckan Mellerud—Dalskog runt
500 m från banan, men avlägsnar sig
sedan mer och mer och ligger på
bortersta sträckan minst 5 km ut i
terrängen.
Järnvägens egna ledningar, tidigare
förlagda på stolpar utefter banan,
om-lades i kabel invid banvallen. Här
började det egentliga problemet. Avsikten
var att genom ordnande av
sugtransfor-matorer mellan skenor och
kontaktledning och samtidigt slopande av
återledningen ernå tillfredsställande
störnings-kompensering. Självfallet är det härvid förmånligt
förlägga kabeln så långt från rälsen som möjligt,
men då utläggningen av praktiska skäl dock måste
ske från banan — parallellgående närbelägen
landsväg finnes endast på korta sträckor — bliva
möjligheterna i den vägen starkt begränsade, även om
handgrävning användes. I själva verket ligger
kabeln på ett logaritmiskt medelavstånd från rälsmitt
av 2,3 m.
Induktionen i kabeln bestämmes som en differens
mellan induktionen från de båda skensträngarna och
kontakttråden, varvid dels kabelmantelns
skyddsfaktor, dels läckningen från räls till jord måste tagas i
beräkning. Kabelns skyddsfaktor antogs med
ledning av utförda mätningar till genomsnittligt 0,7.
För läckningen funnos flera bud att tillgå. Enligt
mätningar vid Norges Statsbaner syntes skäligt
räkna med ca 2 % för 3 km sugtransformatoravstånd.
På denna grundval beräknades en induktion av 1,5 V
per 100 Akm, varvid tillämpats de
induktionskoeffi-cienter, som anges i den officiella CCI-kurvan (se
Tekn. tidskrift Elektroteknik, 1938, sid. 84). Efter
Skillingarydsmätningarna skulle ha erhållits ca 30 %
högre värde. Vid provning uppmättes 1,55 Y per
100 Akm vid 200 A i ledningen, vilket värde vid 100
A steg till 1,74 V och vid 300 A sjönk till 1,49 V,
förmodligen beroende på variation hos skyddsfaktorn.
Överensstämmelsen är således god. Huruvida detta
berott på att CCI-kurvorna i detta fall stämma bättre
än Skillingarydsmätningarna, eller att kabelns
skyddsfaktor i själva verket var något förmånligare än som
antagits, eller att läckningen ej var exakt uppskattad,
torde dock få lämnas därhän. Ett intressant rön
rörande läckningens inverkan gjordes vid
provmätningarna. Induktionen uppmättes över hela sträckan
med varannan sugtransformator urkopplad. Härvid
sjönk induktionen till ca 1,2 Y per 100 Akm, dvs. med
ca 20 %. Resultatet innebär intet överraskande,
enär den ökade läckningen även teoretiskt måste
föranleda en minskning av den resulterande
induktionsverkan vid den belägenhet av de strömförande
ledarna som här kommer ifråga. Kontrolleras facit
räkne-vägen, finner man, att det motsvarar en ökning av
läckningen något kraftigare än i direkt proportion
till avståndet mellan sugtransformatorerna.
Teoretiskt skulle induktionen i kabeln praktiskt taget gå
ned till noll vid ca 20 % läckning. Med hänsyn till
bankabeln är följaktligen ett betydligt större
transformatoravstånd förmånligare. Härmed ökar
emellertid induktionen i de längre från banan förlagda
fjärr-ledningarna — för vilka sken- och kontaktledningar
kunna anses hava likvärdig placering — vilket även
bekräftades vid provmätningarna. Borttagandet av
varannan sugtransformator föranledde här ungefär en
fördubbling av den inducerade spänningen.
En induktion av 1^5 Y per 100 Akm för bankabeln
är avsevärt mer än vad som uppnås vid
återlednings-systemet, i själva verket ca 10 ggr mer. Detta kan
synas betänkligt men får ses i belysning av det
faktum, att återledningssystemet ger betydligt bättre
kompensering än som i regel erfordras. Denna s. k.
längsinduktion är bestämmande för de högsta
spänningar, som vid normal drift resp. kortslutning kunna
förekomma mellan apparater och jord, och som
följaktligen kunna innebära fara för personalen. Den
största belastning i normal drift torde här motsvara
ca 13 000 Akm, vilket ger 200 V och vid kortslutning
vid banans bortre ändpunkt skulle ca 40 000 Akm ge
600 V (symmetrisk kortslutning). Med hänsyn till
skyddsfaktorns minskning vid höga strömstyrkor
torde kortslutningsspänningen även vid osymmetrisk
kortslutning ej överskrida 1000 Y. Dessa
spänningar innebära inga betänkligheter, då de lätt kunna
uppdelas genom överdrag eller oskadliggöras genom
apparattransformatorer. Självfallet bör därjämte
iakttagas viss försiktighet vid kablarnas anslutning
samt vid ordnande av kabelskåp inom arbetslokaler
etc. Ur telefonstörningssynpunkt är induktionen av
strömmens grundton som känt utan större betydelse.
För hörbarheten äro i stället övertonsstörningarna
utslagsgivande. Den internationella normen är här
5 mV maximal induktion. Denna induktion är att
betrakta som en s. k. tvärspänning, vars samband
med den inducerade längsspänningen bestämmes av
kapacitetsobalans och läckning. Vid praktisk
bedömning räknas vanligen med att den totala
övertonsverkan av banströmmen motsvarar en
800-perio-dig ström, vars effektivvärde är 2 % av banström-
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
