- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
56

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig.

Transformatorstation vid Kornsjö för kraftöverföring mellan
Dalslands Järnväg och Norges Statsbaner.

mens. Vid moderna lokomotiv- och
motorvagnsut-rustningar, där vederbörlig omsorg nedlagts på
nedbringande av övertoner från motorerna, håller sig i
regel den samlade övertonsverkan under detta värde.
Övertoner från transformatorerna och särskilt
sug-transformatorernas magnetiseringsström spela ingen
nämnvärd roll.

Förberäkningar av den högfrekventa induktionen
äro så till vida vanskliga, som tillförlitliga värden
på såväl läckningen från skenledningen som kabelns
skyddsfaktor för 800—1000 per. ej stå till buds.
Den uppmätta induktionen i järnvägskabeln
motsvarar 9,5 V per 100 Akm vid mätning med 1 000-periodig
ström. Yid urkoppling av varannan sugtransformator
ökade induktionen till ungefär fyrdubbla värdet. Här
ställa sig tydligen förhållandena påtagligt till förmån
för det mindre transformatoravståndet. Det bör dock
anmärkas, att de erhållna värdena äro behäftade
med viss osäkerhet på grund av små
instrumentutslag.

De lyssningsprov, som utfördes, gåvo fullt
tillfredsställande resultat -såväl ifråga om järnvägens som
telegrafstyrelsens ledningar, vilka senare erbjödo ett
betydligt lättare problem. Härtill må f. ö.
anmärkas, att några skenskarvsisolationer vid senare
kontroll visade sig defekta; utan detta fel torde
mätningarna hava givit ännu något bättre siffror.

I fråga om sugtransformatorernas konstruktion kan
måhända följande vara av intresse.

Transformatorerna ha utförts med
omsättningsförhållande 1 :1, utan luftgap eller shuntmotstånd. Yid
2 OOO A över en yttre impedans a v z = 0,20 + j • 0,30
ohm uppgår magnetiseringsströmmen till endast 15 A,
vari tredje övertonen ingår med ca 50 %. Vid
800 p/s och 3 A primärström utgör den uppmätta
magnetiseringsströmmen ca 0.02 A.

Besparingen genom återledningen slopande och
sugtransformatorernas anbringande i skenledningen
har beräknats till 90 000 kr. Kapitaliseras de
minskade förlusterna i kontaktledningssystemet,
tillkommer ytterligare ca 40 000 kr., vadan hela besparingen
kan uppskattas till ca 130 000 kr., eller 2 000 kr. per
km. I runt tal utgör den totala besparingen 15 %

på kontaktledningskostnaden. Med ökad
trafik växer denna besparing på grund
av att förlustminskningen då kommer
att representera ett större kapital.

Som ett ytterligare pius till det
förenklade systemets favör kan i detta fall
räknas den av detsamma betingade
möjligheten att utsträcka elektrifieringen
ett gott stycke över norska gränsen.
Denna fråga, som närmare behandlas i
det följande, blev aktuell först senare;
förmodligen skulle den med
bibehållande av återledningssystemet ej kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt, eller
åtminstone skulle lösningen betingat
betydligt högre kostnader.

Kraftöverföringen till Norge.

Ett speciellt problem, från början ej
förutsett, utgjorde kraftöverföringen
från Dalslandsbanans ledning till
Norges Statsbaners sträcka
Kornsjö—Halden. Motivet för detta uppslag var en
önskan från norsk sida att snarast möjligt kunna
ordna elektrisk drift på denna särskilt krävande
bandel utan att behöva avvakta det slutgiltiga
ordnandet av kraftförsörjningen för hela systemet
Oslo—Kornsjö. Banan Halden—Kornsjö har en
längd av 32 km med mycket betydande
stigningar, upp till 22 °/00 över flera kilometer. Efter
tillkoppling av denna bandel skulle den totala ensidigt
från Mellerud matade bansträckan komma att utgöra
97 km och överföringsförhållandena skulle ytterligare
försvåras därav, att den mest betydande stigningen
är belägen omedelbart intill sträckans ändpunkt vid
Halden. Här skulle följaktligen behöva räknas med
uttagning av lokomotivens maximala effekt,
motsvarande ca 150—200 A på kontaktledningen, vartill
eventuell samtidig belastning på svensk sida. Då
Norges Statsbaner ställde som villkor, att i
driftsäkerhetens intresse spänningen ej borde på norsk sida
falla under 12 000—13 000 Y samt liknande hänsyn
måste tagas i fråga om den svenska sidan, återstod
endast att ordna för spänningshöjning vid gränsen. En
sparkopplad transformator med automatisk
stegreglering och erforderlig apparatur (oljebrytare,
frånskiljare, mätarutrustning etc.) uppsattes vid Kornsjö
(fig. 4). Med hjälp av denna anläggning kan den i
Kornsjö från svenska sidan ingående spänningen höjas
i 6 steg från 12 000 till 16 000 V. Normalt nedgår
spänningen i Tistedalsstigningen intill Halden vid maximal
last till ca 13 000 Y. Totala spänningsfallet från
Mellerud till Halden utgör vid dessa tillfällen ca
6 000 V, varav den del, som faller på norsk sida,
mer än fullt kompenseras. Anläggningen har i drift
fungerat fullt tillfredsställande. Då stegregleringen
måste ingripa huvudsakligen vid de högsta
förekommande strömstyrkorna, är det naturligt, att stora
anspråk ställas på kontaktanordningen. För att skona
denna har det visat sig ändamålsenligt att använda
endast vartannat steg, varvid antalet omkopplingar
per dag väsentligt minskas. Någon olägenhet i fråga
om tågens manövrering har ej försports härav.

Det är av intresse, att de genomgående tågens
vikter — särskilt nattsnälltågens och godstågens — äro
så betydande, att adhesionsvikten för de svenska 1C1-

56

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free