- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
77

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

A



Innerkoord i nation

Ideell
ytterkoordination

Praktisk
ytterkoordination

Fig. 3. Olika metoder för koordination av isolationen i
ställverk.

mellansteget, ytterisolationen, bör representeras för
att koordinationen under alla förhållanden skall
säkras. Fig. 3 visar de olika vägar nian har att välja på.

Med innerkoordination (termen införd av WÄNGER7)
förstås, att varje apparat är koordinerad för sig,
oberoende av övriga ställverksapparater. En
koordinerad brytare t. e. har betryggande högre
överslagsspänning över öppen pol och mellan faserna än
mellan fas och jord. Varje apparat är m. a. o.
självskyddande — med den inskränkning, som
inledningsvis framhållits som följd av inner- och
ytterisolationens olika egenskaper vid branta vågor.

Vid ytterkoordination återigen kräver man ej att
apparaterna skola vara koordinerade inom sig själva
utan endast inbördes. I regel får den skyddande
iso-lationsdetaljen utgöras av ett gnistgap. En icke
koordinerad brytare skall alltså vara så
dimensionerad, att överslagsspänningen över öppen pol är be-

tryggande högre än den lägsta isolationsnivån i
ställverket, vanligen representerad av ett gnistgap.
Däremot kan det mycket väl hända, att
överslagsspänningen över öppen pol är lägre än till jord, detta
därför att det av någon anledning befunnits lämpligt
att överdimensionera avståndet till jord.

Vid första anblicken förefaller kanske
innerkoor-dinationen och självskyddsprincipen mest tilltalande.
Emellertid stöter den på stora svårigheter i praktiken.
Man behöver endast tänka på apparaternas olika
isolationskarakteristik vid positiva och negativa
överspänningsvågor. Fabrikationstekniskt blir
utförandet också besvärligt, i det att man inte har
någon rörelsefrihet varken uppåt eller nedåt beträffande
överslagsspänningen hos ytterisolationen (se pilarna i
fig. 3). Slutligen förefaller det omotiverat att locka
ett överslag upp bland genomföringarna på en
transformator vid avledaremankemang, när man lika gärna
kunde låta det ske i ett gnistgap på någon ofarlig
plats i ställverket. Eftersom för övrigt endast sällan
alla apparaterna i ställverket äro jämstarka utan det
alltid finnes en svagaste isolationspunkt i ställverket,
kommer i praktiken alltid en viss ytterkoordination
att föreligga och då har man i onödan kostat på sig
mödan att göra apparaterna självskyddande.

I praktiken torde det alltså bli ytterkoordinationen,
som blir utslagsgivande. Man kan då konsekvent
utnyttja gnistgapet, som man i alla fall har infört,
och placera all isolation, både den yttre och den inre,
i det högre steget. Detta kallas i fig. 3 "ideell
ytterkoordination". Mera praktiskt torde det vara med
vad som i fig. 3 kallas "praktisk ytterkoordination".
Ytterisolationen har som lägsta tillåtna
isolations-nivå samma spänning som gnistgapets
överslagsspänning. Skyddsverkan mellan gnistgap och
ytteriso-lation torde i regel finnas, men är ej ett absolut krav.
Gnistgapets förnämsta uppgift är härvid att fixera
en bestämd isoJationsnivå i ställverket.

(Forts.)

Metod för beräkning av verkningsgraden vid
artificiell inomhusbelysning.

Av H. Y. KRÆPELIEN.

Verkningsgraden vid artificiell belysning brukar
man definiera som förhållandet mellan den ljusström,
som erhålles på arbetsplanet (vanligen ett plan på en
meters höjd över golvet) och den ljusström, som
alstras av ljuskällorna i rummet. Om man bortser
från i rummet befintliga döda och levande inventarier
är det endast ett begränsat antal faktorer som
inverka på belysningsverkningsgraden. De kunna
indelas i tre grupper:

1) Ljuskällornas antal, ljusfördelning och placering.

2) Rummets form.

3) Begränsningsytornas beskaffenhet.

I det följande skall beskrivas en metod att beräkna
belysningsverkningsgraden då man tar hänsyn till
samtliga inverkande faktorer.

Det bör emellertid från början göras klart, att
metoden trots detta ej ger absolut exakta värden.
Detta beror på att det i formlerna ingår några
storheter, vilka ånge den relativa och reciproka
reflexionen mellan rummets begränsningsytor. För dessa
storheter borde man ju strängt taget använda olika
värden i varje speciellt belysningsfall, beroende på
hur ljuset fördelats över varje enskild yta, men som
senare skall visas, kan man med fördel använda ett
generellt medelvärde för var och en av dessa
storheter. De bestämmas då enbart av
rumsdimensionerna. Den approximation, som detta innebär, är
åtminstone för de i praktiken vanligast förekommande
belysningsfallen av underordnad betydelse.

Det finns sedan gammalt en del handböcker med

77

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free