- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
88

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

handlade det tekniska underlaget för de nya förslag
till isolationsbestämmelser, som vuxit fram efter ett
intimt samarbete mellan Vattenfallsstyrelsen och Asea.

Med isolationsstandard avses här, sade tal., den
iso-lationsnivä eller den isolationshållfasthet över lag,
som väljes för ett ställverk vid viss driftspänning.
Isolationskoordinationen är den avvägning av
isola-tionshållfastheten, som eventuellt bör göras, dels
mellan olika ställverkselement, dels inom varje apparat
för sig. Dessa båda faktorer hänga intimt samman och
måste behandlas samtidigt i diskussionen om de
principiella riktlinjerna, valet av absolutvärden,
formulerings- och tillämpningsfrågor samt provnings- och
kontrollfrågor.

De driftfrekventa spänningshöjningar, som uppstå
t. e. vid frånslagning av belastning, äro i normala nät
ofarliga för isolationen, likaså i regel de medel- eller
högfrekventa insvängningsspänningar som uppstå vid
kopplingar eller inträdande jordfel. De atmosfäriska
överspänningarna, orsakade av inducerade
överspänningar och direkta nedslag, äro avgörande för valet
av isolationsstandard. Impulshållfastheten blir
därför den lämpligaste måttstocken, och fordringarna på
hållfasthet för driftfrekvens få avpassas efter
fordringarna på impulshållfastheten.

I den moderna ventilavledaren har man en
hållpunkt för bestämmande av isolationskoordinationen.
All isolation i stationen skall ligga över avledarens
skyddsnivå. Utom detta skyddssteg bör man i regel
ha ännu ett för att, om avledaren är bortkopplad eller
mankerar, man skall få överslaget på en plats i
ställverket, där det gör minst skada.

Definitionen på koordination baseras i regel på
mi-nimiöverslagsspänningarna vid normalvåg. Man
finner att en dylik kombination, även när den tillämpas
mellan luftisolation, t. e. ett gnistgap, och inre
isolation, t. e. en transformatorlindning, motsvarar en
reell skyddsverkan till en gräns på
överspänningsvågornas höjd och branthet, som förefaller tekniskt
och ekonomiskt rimlig.

I regel föreskrives en högre isolation för den inre
än för den yttre isolationen, så att graderingen blir:
avledare, yttre isolation, inre isolation, varvid till den
inre isolationen räknas transformatorlindningarna, alla
genomslagssträckor, öppna brytställen i brytare och
frånskiljare samt överslagsmotståndet mellan faserna
överallt i ställverket. En ytterligare gradering blir
onödigt komplicerad och dyrbar.

Teoretiskt kan man välja mellan inner- och
ytter-koordination. Innerkoordination innebär, att varje
apparat är koordinerad för sig oberoende av andra,
ni. a. o. självskyddande. Vid ytterkoordination
fordrar man endast koordination mellan apparaterna
inbördes. I praktiken blir det i regel
ytterkoordinatio-nen, som blir utslagsgivande.

Det absoluta värde på isolationsnivåerna, som bör
väljas i praktiken, beror i första hand på avledarens
skyddsnivå. Denna bör definieras som
begränsningsspänningen hos en rationellt utformad avledare för
ifrågavarande systemspänning vid maximalt väntad
strömamplitud och frontbranthet pius nödvändiga
säkerhetsmarginaler. Impulshållfastheten hos olika
anläggningsdelar är avhängig av många olika faktorer,
t. e. polariteten på överspänningsvågen. Att fixera
den absolutnivå, som ställverksisolationen ej bör
understiga, är egentligen ett sannolikhetsproblem, och
även om man väljer en nivå, som ligger rätt långt
under 100 % säkerhet, kan man få en hög
sannolikhetssiffra för skyddsverkan.

Isolationsnivåerna böra definieras som
hållprovs-värden. Varken stötprov eller driftfrekventa prov
böra knytas fast till driftspänningen, utan man bör
fastlägga vissa grundisolationsnivåer, var och en med

sina regler för prov och minimiavstånd, varefter valet
av isolationsnivå för varje driftspänning blir ett
tekniskt och ekonomiskt problem för varje särskilt fall.

Förslaget till provbestämmelser upptar för större
transformatorer leveransprov med obligatoriskt
stötprov samt enminuts spänningsprov i torrt tillstånd,
medan driftfrekventa prov på separata genomföringar
skulle utgöra typprov. För småtransformatorer —•
under 500 kVA — och mättransformatorer göres
stöt-provet som typprov. För apparater föreslås som
leveransprov enminuts- och överslagsprov i torrt tillstånd,
medan driftfrekventa prov i regn samt stötprov skulle
bli typprov. För de driftfrekventa proven har man
valt att på förslag av ing. Stenkvist låta
provspänningarna bindas till nivån med enkla
decimalbråksrelationer. Betecknas nivån med Es blir
enminutsprov-spänningen för transformatorer 0,4 Es för apparater
0,5 Es i torrt och 0E s i vått tillstånd,
överslags-spänningen för apparater i torrt tillstånd blir 0,6 E, i
vått 0,45 Es.

Slutligen redogjorde talaren för vissa föreslagna
rekommendationer för val av isolationsnivå i relation til!
driftspänningen och för koordination av isolationen
inom anläggning och enskilda apparater. Dessa
rekommendationer anses dock behöva detaljbearbetas,
varvid de planerade transportabla
stötprovningsaggre-gaten bli till god hjälp för undersökningar i
befintliga ställverk.

Efter föredraget kom det till en långvarig
diskus-tion i sak- och nomenklaturfrågor.

Ing. Thorburn framhöll, att man nu för första
gången gjort ett rationellt försök till koordination och
standardisering av isolationen i
högspänningsanlägg-ningarna. Förslagen kunde emellertid väntas medföra
vissa fördyringar och fordrade en viss övergångstid.
Särskilt svårt vore det att uppehålla isolationen mellan
faserna på högspända transformatorer för låg effekt.
Vidare framhöll ing. Thorburn betydelsen av att
transformatorernas nollpunkter skyddas med avledare.

Ing. Norberg drog upp vissa nomenklaturfrågor i
samband med förslaget, vilka gåvo anledning till
diskussion med inlägg bl. a. av hrr Rydbeck, Spanne,
Velander, Nylander och Herlitz. Man visade sig även
ha vitt skilda åsikter om vilken roll driftspänningen
bör spela vid klassificeringen.

Ing. Strömberg påpekade, att avledarna måste
planeras även med hänsyn till de överspänningar, som
uppstå i nätet på grund av osymmetri i maskiner utan
dämplindning.

Dr Herlitz underströk, att problemet om
isolations-hållfastheten mellan faserna var allvarligt och måste
lösas.

Ing. Bror Hansson påpekade, att förslaget ej kunde
tillämpas på kablar och kondensatorer, då ett
impulsprov här utfaller olika för olika kabeltyper, vilket
även bekräftades av hr Vrethem.

Statsinspektör Eriksson och ing. Löfgren omnämnde
vissa fall i praktiken då man haft överslag på
genomföringar på grund av överspänningar. Ing. Löfgren
ansåg, att genomföringarna sutto för nära varandra
på moderna transformatorer.

Under diskussionen visade föredragshållaren samt
hr Thorburn några kurvor och tabeller, som visade
relationerna mellan de föreslagna provspänningarna och
olika äldre och nyare normers föreskrifter. Hr
Thorburn demonstrerade vidare försöksresultat från
undersökningar över överspänningsvågors inträngande i
transformatorlindningar under olika förhållanden.

Samkvämet efter supén följde ritualen med det
undantaget att klubbmästaren Vrethem av humanitära
skäl befriades från uppdraget att skända
föredragshållaren Vrethem.

Sbg.

88

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free