Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Ringmekanismen, som är av vanlig svagströmstyp, är
försedd med självavbrytare, vilken för varje
ankartillslag bryter strömkretsen, varpå glimröret slocknar
men tändes ånyo, när ankaret faller tillbaka. Detta
pågår så länge den förhöjda spänningen, dvs. signalen,
varar. Strömmen är av storleksordningen 10 mA.
Alarmklockan kommer att kosta ca 15 kr.
Spänningshöjningen åstadkommes på olika sätt,
beroende på distributionssystem och strömart. Vid
likström fordras inga särskilda sändare, utan höjningen
kan ske med batteriernas cellkopplare. Hur mycket
spänningen måste ökas blir beroende av spridningen
mellan de värden på spänningen i mottagarpunkterna,
som normalt förekomma i näten. Äro
spänningsgränserna 210 och 230 V i ett 220 V likströmsnät, måste
tydligen glimrörens tändspänning vara 234 ± 4 V.
Spänningshöjningen måste därför uppgå till minst
238 — 210 = 28 V. I praktiken bör spänningen
lämpligen höjas med 30 à 32 V, vilket i regel kan
åstadkommas på ca 1 minut, särskilt som en del belastning
faller ifrån vid flyglarm.
Vid växelströmsnäten är spänningsskillnaden mellan
olika punkter ofta väsentligt större. Man måste räkna
med värden mellan 200 och 260 V, varför
spänningshöjningen måste uppgå till 70 V, dvs. ej mindre än
35 %. Detta är dock möjligt, emedan glimrören äro
amplitudselektiva organ och reagera för en höjning
av spänningens amplitud utan motsvarande höjning av
dess effektivvärde. Man måste emellertid ha särskilda
sändare, vilka icke kunna anordnas centralt utan vid
varje distributionstransformator, ehuru de kunna
cen-tralmanövreras över högspänningsnäten.
Spänningshöjningen åstadkommes rdellan fas och
nolla. Flera metoder för spänningshöjningen kunna
tänkas. Ett sätt är att koppla in ett
bilackumulator-batteri mellan nollpunkten på transformatorernas
sekundärsida och nollan. Spänningen adderar sig då
till fasspänningens ena halvperiod och höjer alltså dess
amplitud till erforderligt värde med samtidig sänkning
av den andra halvperiodens amplitud. Metoden är
enkel men förutsätter, att det icke finns någon induktiv
belastning mellan fas och nolla. Den kan emellertid
användas i nät, där abonnenterna äro anslutna till
huvudspänningen. Alarmklockan anslutes då mellan
en fas och en jordkontakt, t. e. värmeelementet.
En bättre metod är att deformera växelströmmen
genom lagring av en tredje överton, vilket ger
erforderlig höjning av amplituden med måttlig höjning av
effektivvärdet. Spänningshöjningen göres här på
statisk väg genom inkoppling av reaktorer med mättade
kärnor. Mättning kan också åstadkommas genom
likströmsmagnetisering i transduktorer.
övertonsändare enligt detta system äro under utarbetande hos
Asea.
Flyglarmklockorna äro redan under tillverkning och
ett större parti väntas kunna börja levereras i mitten
av maj, i första hand avsett för hemskyddet i
samhällen med likströmsnät, där ej några särskilda
sän-darutrustningar krävas.
Fjärrmanövrering på kraftnät enligt
televoltsyste-met torde även få betydelse för fredsändamål, då det
är möjligt att på detta sätt koppla in mottagarerelä för
in- och urkoppling av belastningsobjekt, såsom
gatubelysning, elvärmeapparater, för omställning av
dub-beltariffmätare och andra ändamål.
Byrådir. H. Thunell beskrev det alarmsystem, som
telegrafverket planerar, vilket baserar sig på rytmiska
ringsignaler till samtliga abonnenter inom ett större
automatiserat samhälle. Det torde i första hand
kunna genomföras i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Signalgivningen igångsättes manuellt samtidigt som
flyglarm ges, varefter en maskin på stationen ger
coderade signaler till telefonapparaternas ringkrets.
Lokalsamtalen avbrytas därvid, men rikssamtal kunna
släppas fram. Systemet blir billigt per abonnent
räknat. Det kan tagas i drift så snart erforderliga
omformare kunna levereras, vilket beräknas dröja 6
månader. I vissa områden, där signalerna kunna ges med
50 p/s, kunna omformarna ersättas med
transformatorer, vilka kunna erhållas snabbare.
Efter dessa inledande anföranden förklarade
ordföranden ordet fritt.
Ingenjör Velander erinrade om att signalering över
kraftnät för olika fredsändamål tidigare behandlats
vid flera tillfällen inom föreningen. Metoden med
spänningshöjning torde dock ej tidigare varit på tal.
Ett ännu enklare sätt att använda kraftnätet som
alarmöverförare vore att i brytarcentralerna göra
nätet spänningslöst ett kort ögonblick och eventuellt
upprepa detta efter överenskommen code för att
undvika förväxling med felavbrott. Metoden kan som en
nödfallsutväg användas i mindre samhällen och
industriområden.
Ingenjör Lamm redogjorde för Aseas försök med
olika sändare för tredje övertonen vid växelströmsnät.
Belastning mellan fas och nolla förekommer alltid i
praktiken även vid triangelkopplade nät, bl. a. från
gatubelysning och alarmklockorna själva, vilket ger
relativt stora dimensioner på sändartransformatorn.
Tal. angav några olika kopplingsmöjligheter och
nämnde i detta sammanhang att förslaget att använda
en transduktor ej ingav större förhoppningar.
Dr Dahlgren meddelade, att en liten kommitté,
tillsatt av SEF, undersökte olika förslag till alarmsystem.
Tal. föreslog, att man vid LM:s system vid nät med
belastad nolla skulle ersätta de elektromagnetiska
sändarna med hårt nedstyrda likriktare. Den av ing.
Velander föreslagna metoden kunde utföras så att
brytningen varade 5—8 s., under vilken tid ett relä
för akustiskt larm kunde gå till. Härigenom blev
denna enkla metod mera generell än med enbart
ljusblinkning.
Ing. Ekman betonade, att den yttre alarmeringen
alltjämt var den primära och gjorde gällande, att
metoden med ett färre antal sirener med större
ljudstyrka ej tillräckligt undersökts. Ljudstyrkan per
krona i anläggningskostnad resp. totala alarmkostnaden
per km2 borde vara utslagsgivande för val av
alarmsystem. Den yttre alarmens omfattning bestämmer
nödvändigheten och graden av den inre alarmen.
Ing. Wessblad framhöll värdet av en utbyggd
trådradio, särskilt i skyddsrummen. Häri instämde ing.
Lundgren och ing. Velander, som båda betonade vikten
av att kunna lämna folket i skyddsrummen meddelande
om verkliga läget, underhållning och signalering
"faran över".
Generaldir. Ericsson ansåg ej trådradion lämplig
som alarmgivare men bra för underhållning. Tyvärr
fanns ännu blott ett fåtal försöksanläggningar.
Systemet kräver individuella anordningar hos varje
abonnent och kan ej utbyggas i forcerad takt.
Telegrafverkets telefonalarm kan bli lämplig tillsats till
alar-mering över kraftnäten men är begränsad till de
största stationerna.
Ing. Elliot ansåg landsbygdens alarmfråga
försummad, vilket gav major Sundberg anledning att i
korthet redogöra för hur fjärralarmen över
telegrafverkets interurbanledningar var organiserad.
Efter en slutreplik av ing. Schlyter i sirénfrågan
förklarades diskussionen avslutad kl. 22.55.
Dagen ändades med supé och sedvanligt samkväm
under stor anslutning. Mm.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
