- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
127

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

W u

/o

9

?

’ I 3 * 5 t 7 S 9 /O Jern

Fig. 21. Dämpningen hos en 0,7 mm
kabel vid 250 kHz samt erforderlig
förstärkareffekt för att spänningen vid
mottagningsänden skall bli 25 mV.

Vid bestämning av maximala förstärkaravståndet
måste man utgå från den erforderliga ingångsnivån
vid mottagningsänden, vilken, som förut nämnts, bör
vara minst 25 mV vid kabelöverföring. Den för
trunkledningar brukliga ledardiametern är 0,7 mm,
och dämpningen är ungefär 0,8 N/km för 250 kHz.
Fig. 21 visar den erforderliga sändningseffekten för
0,7 mm kabel vid olika kabellängder och 25 mV
mottagningsspänning.

Då dämpningen överstiger 6 neper, antager den
erforderliga förstärkareffekten sådana värden, att
man för förstärkarna måste välja rätt stora rörtyper
med höga anodspänningar, vilket medför stora
nackdelar ur flera synpunkter. Det har visat sig
fördelaktigt att begränsa förstärkareffekten till värden
omkring 1 watt.

För att man skall ha en viss effektmarginal, har
6 neper ansetts böra vara maximal dämpning på en
trådradioförbindelse mellan två förstärkare.
Maximala förstärkaravståndet kommer att variera med
ledardiametern i kabeln, och blir

för 0,7 mm kabel ....................7,5 km

0,8 „ „ .......... 8,6 „

0,9 „ „ .......... 12,0 „

1,2 „ „ .......... 15,0 „

För 3 mm kopparledningar varierar dämpningen
vid 250 kHz mellan 0,02—0,04 N/km vid vackert
väder beroende på ledningens läge i stolpprofilen.
Vid regnväder blir dämpningen större, och vid
rimfrost inträder en våldsam dämpningsökning. Vid
mycket stark rimfrost ha uppmätts dämpningar ända
upp till 0,2 N/km.

Ingångsspänningen bör, som förut nämnts, för en
luftledning vara minst 100 mV, vilket motsvarar
ungefär 15 • 10—’6 watt eller i det närmaste 4 gånger
ingångseffekten vid kabelöverföring. Med
användning av samma förstärkare som de för
kabelöverföring skulle förstärkaravståndet med hänsyn tagen till
en maximal ledningsdämpning vid rimfrost om 0,2
N/km bli 23 km. En så hög ledningsdämpning som
0,2 N/km är emellertid mycket sällan
förekommande, och man skulle vid sådana tillfällen kunna nöja sig
med lägre inkommande spänning. Man kan därför
utan risk fixera förstärkaravståndet till 30 km. Vid

rimfrost blir inkommande spänning vid detta
förstär-karavstånd ungefär 45 mV.

Dämpningen hos 3 mm järnledningar är vid 250
kHz ungefär 0,5 N/km och kan för stark rimfrost
beräknas bli 0,7 N/km. Förstärkaravståndet blir för
järnledningar ungefär 7 km.

Det har visat sig möjligt att i en
trådradioöverfö-ring sätta in ända till 10 förstärkare i följd. En
trådradioförbindelse skulle således, om enbart
kabelledningar komma till användning, kunna uppnå en längd
av ca 75 km för 0,7 mm kabel. För 3 mm
kopparledningar kan man uppnå längder om 300 km.

Ett trådradionät för hela landet måste innehålla ett
stort antal sändaranläggningar. För modulation av
sändarna fordras tillgång till det lågfrekventa
pro-gramöverföringsnätet, och man måste därför tänka
sig, att trådradiosändarna uppställas i närheten av
eller inom befintliga överdragsstationer. Från
sändarna överföras sedan programmet per trådradio till
de inom sändarens distributionsområde befintliga
telefonstationerna, där förstärkare mata de lokala näten.
Genom lämpligt val av ledningar för
trådradioöverfö-ringen kan man ordna så, att varje
förstärkaranlägg-ning har tillgång till minst två trådradioförbindelser,
vilka komma från olika håll. På detta sätt erhållas
goda reservmöjligheter, vilka äro särskilt önskvärda
beträffande luftledningar.

Om förbindelseledningarna mellan stationerna äro
pupiniserade, vilket är rätt vanligt, måste man
försöka att ordna trådradioförbindelsen mellan
stationerna via abonnentledningar i lokalnäten. Ofta gå näten
in i varandra, eller också är avståndet mellan nätens
ytterpunkter inte längre, än att de lätt kunna
förbindas med varandra. Man måste därvid ute i ett
kabelskåp eller i en stolpe anbringa sammanbindningsfilter
enligt fig. 22.

För ett trådradionät omfattande hela landet skulle
omkring 100 sändaranläggningar och c:a 4 000
förstärkare bli behövliga.

Sändare och förstärkare för trådradio.

Effektbehovet för de olika telefonnäten är högst
varierande beroende på antalet abonnenter. För att
undvika en mångfald typer av sändare och
förstärkare ha anläggningarna gjorts utbyggbara.

Sändaren innehåller endast små rörtyper och består
av en styroscillator och modulerad förstärkare. Den

Sin / S/n 2

/tå. Jr Ai.y

Fig. 22. Sammanbindningsfilter.

3 aug. 1940

127

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free