- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
128

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Ti dskrift

Fig. 23. Olika principer för sammankoppling av flera
programkanaler på sändarstationen.

avgivna effekten rör sig om endast några tiotal
milli-watt. Sändarens frekvens kan varieras inom ± 5 kHz
för att möjliggöra lämpliga justeringar av
bärfrekvensen. Sändarens max. moduleringsgrad har begränsats
till 80 %. Frekvenskurva, störningsnivå och
klirr-faktor kunna naturligtvis uppvisa mycket goda
nätvärden för sändare med-så små effekter.

Förstärkarna äro av två typer, styrförstärkare och
effektförstärkare.

Styrförstärkarnas förstärkning är 4,5 neper, deras
ingångsimpedans 150 fi, och utgångsimpedansen är
15 fi. Utgångsimpedansen och avgivna effekten äro
anpassade för utstyrning av maximum 10 st.
parallellkopplade effektförstärkare. Effektförstärkarnas
förstärkning är 3,5 neper. Ingångs- och
utgångsimpe-danserna äro vardera 150 fi.

En förstärkarstation anordnas på liknande sätt
endast med den skillnaden, att där är sändaren
obehövlig, den ersättes av inkommande ledning. Den
tillgängliga förstärkningen blir i en kombination av
styr-och effektförstärkare 8 neper. Då max. dämpning
hos en överföringsledning, som nämnts, är 6 neper,
finnes alltså god förstärkningsreserv.

Sammankopplingen av de olika programkanalerna i
sändaranläggningen kan ske enligt två olika
principer. Enligt den ena principen, som anges i fig. 23 a,
anslutes vardera sändaren för sig till ett
förstärkare-system med den för programkanalen bestämda
utgångseffekten. Förstärkarna förstärka vardera
endast en programkanal och kallas därför
kanalförstärkare.

Kanalförstärkarnas utgångssidor kunna icke
kopplas parallellt direkt, de skulle då belasta varandra,
utan sammankopplingen måste ske via bandpassfilter.

Enligt den andra principen, som framgår av fig.
23 b, sker sammankopplingen redan omedelbart efter
sändarna, och samtliga kanaler passera de
efterföljande förstärkarna. Förstärkarna kallas
bredbandsför-stärkare. Sändarnas utgångar äro högohmiga, och de
kunna därför parallellkopplas, utan att man behöver
använda några bandpassfilter.

Olikheten i anordningarna på en förstärkarstation
framgår av fig. 24. Yid användning av
kanalförstärkare fordras två bandpassfilter per kanal och
förstärkarstation, under det att man inte behöver några
filter alls vid användning av bredbandsförstärkare.

Bredbandsförstärkarna medföra en avgjord fördel
framför kanalförstärkarna genom frånvaron av
bandpassen.

Skillnaden i dämpning för en 0,7 mm kabel för
frekvenserna 150 kHz och 250 kHz är 0,2’ N/km, och
för ett förstärkaravstånd om 7,5 km blir skillnaden i
ledningsdämpning 1,5 neper. Denna
dämpningsskillnad måste jämnas ut på förstärkarstationen.
Användes kanalförstärkare, är denna kompensation enkel
att utföra om man inför nivåreglering för varje
förstärkare separat. För en anläggning med
bredbandsförstärkare måste man i stället koppla in en
utjämning i ledningen. För kabelöverföringar bereder en
sådan utjämningsanordning inga svårigheter. För en
luftledning däremot, vars dämpning undergår starka
och hastiga förändringar med väderleken och där
dämpningens funktion av frekvensen även kan vara
underkastad starka förändringar, skulle
kanalförstärkare på vissa platser kunna vara lämpligare än
bredbandsförstärkare.

Ur standardiseringssynpunkt är det emellertid att
föredraga att endast använda en sorts förstärkare
även om detta i vissa fall skulle medföra en del
nackdelar.

Kanalförstärkarna äro till utförande och funktion
de enklaste förstärkartyperna. Då en sådan
förstärkare endast skall överföra en enda modulerad bärvåg,
kan slutsteget arbeta med god verkningsgrad, och
man kan få ut en ur trådradiosynpunkt relativt stor
högfrekvenseffekt med rimliga spänningar på rörens
anoder.

Yid användning av kanalförstärkare i en
förstärkarstation blir den erforderliga högfrekvenseffekten
proportionell mot antalet programkanaler, och vid
80 % max. modulationsgrad blir förstärkarens
avgivna toppeffekt (1,8)2 = 3,24 ggr bärvågseffekten.

För bredbandsförstärkare bli förstärkarens data
mera komplicerade.

Då frekvensområdet för en sådan förstärkare är
många gånger större än för kanalförstärkaren,
innebär redan detta stora fordringar, och dessutom måste

ZoÅrc// na/

3 /.

Fig". 24. Anordning av förstärkarstation med a)
kanalförstärkare, b) bredbandsförstärkare.

128

3 aug. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free