Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
dersökta ljuskällan. Vid lika belysningsstyrka från
båda ljuskällorna är förhållandet mellan deras
ljusstyrka lika med kvadraten på förhållandet mellan
deras avstånd från fotometerfältet. Denna ekvation
stämmer dock ej vid små värden på det ena
avståndet. ty ljuskroppens dimensioner kunna då ej längre
försummas jämförda därmed. Skall så kunna ske vid
användning av hefnerlampan bör dess avstånd från
fotometerfältet uppgå till minst 1 meter; därvid blir
emellertid belysningsstyrkan blott 1 lux, vilket är för
litet för en god fotometrering.
Vid låga belysningsstyrkor tillkommer även en
annan komplikation. Om man vill komparera ljuskällor
med olika färgtemperatur, kunna nämligen avsevärda
mätfel uppstå på grund av den s. k. purkinjeeffekten.
Detta fenomen, som yttrar sig därigenom, att
ljusintrycket är beroende av ljusets färg, kan påvisas vid
en högsta belysningsstyrka av omkring 3 lux för att
vid de svagaste ljusstyrkorna bli mycket starkt
framträdande.2 Purkinjeeffekten beror på skillnaden i
färgkänslighet mellan näthinnans tappar och stavar,
av vilka endast de mera blåkänsliga stavarna deltaga
i synintryckets förmedling vid de lägsta
belysningsstyrkorna.
För att komma tillrätta med alla de här skildrade
svårigheterna har man sökt nå fram till en
ljusstyrkeenhet, som i sig förenar hefnerljusets och det
internationella normalljusets fördelar. Därjämte skulle den
nya enheten grundas på en noga reproducerbar
konstruktion i stället för de förut använda
normallamporna, och vidare borde denna konstruktion kunna giva
en ljusstyrka av annan och större storleksordning,
varigenom de fotometriska mätsvårigheterna vid låg
belysningsstyrka skulle kunna undvikas.
Redan 1879 angav Violle en ljuskälla, som
förväntades kunna infria nämnda önskemål. Han
föreslog som enhet ljusstyrkan hos 1 cm2 platina vid
metallens smältpunkt. Tjugondedelen av denna
ljusstyrka betraktade * f. ö. under åren 1889—1909 i
Frankrike som primär ljusnormal, men den övergavs
samtidigt med införandet av det internationella
normalljuset, emedan svårigheten att reproducera
normalljuskällan trots alla ansträngningar icke kunde
övervinnas. Detta berodde på att
reflexionsegenskaperna hos den glödande metallytan trots den
omsorgsfullaste rening av materialet icke kunde fixeras;
platinans smältpunkt låter sig däremot med tillräcklig
noggrannhet reproducera (med bättre tolerans än
1°C).
Nu har man emellertid efter många års
ansträngningar lyckats nå fram till en konstruktion, där den
strålande ytan är innesluten i ett så format kärl, att
ytan ifråga icke reflekterar något ljus i störande
omfattning; den utgör m. a. o. en självstrålande "svart
kropp". Konstruktionen, som vid Bureau of
Standards i Washington utprövats och ingående
undersökts, framgår av fig. 1. En platinamassa Pt är
innesluten i en degel K av toriumoxid; centralt i degeln är
insatt ett smalt rör B, likaledes av toriumoxid.
Värme-isolationen kring degeln utgöres av pulveriserad to-
2 Sålunda ger exempelvis blått ljus med belysningsstyrkan
0,ooo2 lux samma ljusintryck som rött ljus med ca 150 gånger
större belysningsstyrka eller ca 0,30 lux. Man kan under
mörkläggning ofta få belägg på purkinjeeffekten: i det sista
skymningsljuset te sig blå föremål — t. e. spårvagnarna i
Stockholm — avsevärt ljusare än vid dagsljus.
riumoxid i ett större kärl.
Genom ett litet, till sin
storlek noga bestämt hål
vid rörets övre ände
utsläppes det från den
"svarta kroppen"
emanerande ljuset till
fotometern via ett prisma och
ett linssystem.
Platinamassans
uppvärmning sker med
högfrekvent ström, som
alstras i metallen själv av
en kring kärlet anbragt
spole (ej synlig i fig. 1).
Genom denna
uppvärmningsmetod erhålles
automatiskt en kraftig
"omröring" i den smälta
metallen på grund av de
elektrodynamiska
krafterna i densamma, och
temperaturfördelningen
blir därigenom mycket
jämn i hela degeln.
Fotometreringen sker vid metallens stelningsprocess,
som ju kännetecknas av att temperaturen och alltså
även ljusstyrkan därunder förblir fullkomligt
konstant.
Mycket omsorgsfulla mätningar vid Bureau of
Standards, National Physical Laboratory och
Physika-lisch-technische Reichsanstalt ha lämnat som
resul-tå, t ^ ätt den svarta kroppen vid platinans smältpunkt
ger en ljustäthet av 58,8 i. c. p./cm2 eller 65,3 HK/cm2.
Sedan dessa mätningar slutförts, beslöts vid
internationella belysningskommissionens kongress i Holland
1939, att en ny ljusstyrkeenhet, utgörande 1/60 av
nämnda värde, skall införas från den 1 januari 1940
med detta år som övergångsperiod från de äldre
enheterna, Av siffrorna framgår, att den nya enheten
ligger mellan de båda äldre och att den närmast
ansluter sig till det internationella normalljuset. Den
nya enheten är vidare baserad på den ljusfärg, som
erhålles vid platinans smältpunkt. Vid andra
ljusfärger får man för den erforderliga omräkningen
anlita den internationellt fastställda
färgkänslighets-kurvan hos ögat.
Rörande beteckning för den nya enheten lyckades
man tyvärr icke vid den nyssnämnda kongressen
komma helt överens. Tyskspråkig litteratur har sedan en tid
använt NK (neue Kerze); från amerikanskt håll
föreslogs Cn (new candle). Ett annat uppslag var kort och
gott N, som ju är begynnelsebokstaven i neue, new,
noveau, ny m. m. Den svenska tidskriften Ljuskultur
föreslår (h. 1 1940), att för svenskt bruk tillsvidare
användes beteckningen n, som skiljer sig från alla de
äldre förkortningarna nlj, ni osv. Risken för
förväxling med samma bokstav såsom beteckning för
brytningsindex eller antal anses vara tillräckligt avlägsen.
Tidskriften förordar vidare, att övriga, av n beroende
ljusenheter icke givas särskilda prefix när de hänföras
till den nya ljusstyrkeenheten men väl när de avledas
från någon av de äldre, t. e. Ilx ("internationell" lux)
och Him (hefnerlumen). De ljustekniska begreppen
och enheterna skulle då i moderniserat skick bliva
följande:
Fig. i.
3 aug. 1940
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
